#25 U2 "Achtung Baby" [1991]

U2 tog av sig cowboyhattarna och drog på sig stora solglasögon. Istället för Guinness skålade de med Cosmopolitans. Allt stampande och flaggviftande på Red Rock var plötsligt förlåtet. Welcome to Zoo Station...

#25 Neil Young "Harvest Moon" [1992]

Julen 1992 köpte jag "Harvest moon" i julklapp till min Beatlesälskande pappa, på kassett. Han hade aldrig gillat Neil Young och precis köpt sin cd-spelare. Jag hade bara hört titelspåret och tyckte det var ok.
Jodå, kassetten hamnade i min kassettsamling (!!??) och jag föll som en fura. Skivan var det ultimata komplementet till grungeskivorna som annars gick varma i cd-spelaren. Gillade man grunge så var det också ok att gilla Neil Young - han var en cool gammal gubbe. Det tyckte ju även Eddie Vedder och de andra i Seattle.
Vän av ordning säger nu att detta inte är Neils bästa, och det kanske det inte det är, men det är den skiva som jag har mest relation till och som jag lyssnat på mest, den skiva som öppnade dörren till Neil Youngs övriga skivor. Jag har personligen mest fastnat för hans countrysessioner och det är säkert en följd av att "Harvest moon" var den första skivan jag verkligen satte mig in i.
Lyssnade i bilen idag och så mycket reverb har jag inte hört sedan "My Morning Jackets" It still moves. Och jag älskar det. Den låt jag föll för mest idag, säkert fem år efter den senaste lyssningen var otippat "Such a woman", men "From Hank to Hendix", "Harvest moon" och "Dreamin' man" är fortfarande mästerverk i sin enkelhet.
Skivan står i Cd-hyllan, bränd, med kopierat omslag och i fodralet ligger det enda som är kvar av kassettkopian - texthäftet.

#26 Smashing Pumpkins "Siamese Dreams" [1993]

OK, den som har plockat fram en gitarr och spelat Disarm eller Today på en fest räcker upp en hand! Var ärlig nu.

Jag tillhörde dem som inte orkade lyfta på ögonbrynen vid återföreningen. Tycker egentligen att Smashing Pumpkins bara har gjort två intressanta skivor och det är just Siamese Dreams och Gish - två skivor som är barn av sin tid. Det låter, och är mycket grunge och tidigt 90-tal. Men om man skalar bort de hundratals gitarrpåläggen och det tidstypiska trumljudet så finns det riktigt bra, känslosamma låtar därunder.
Man kan utan problem spela låtarna bara med en akustisk gitarr och sång. Det är enkelt uppbyggda låtar men med geniala melodier och harmonier.
Ok, hur var det med Disarm och Today? Jag erkänner, jag har gjort det.
Antar att de flesta har...

#24 David Bowie ”The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars” [1972]

Fantastisk platta av en man som geniförklarats flera gånger om. Innehåller dock inte mina absoluta favoritlåtar med Bowie men står för den bästa helheten. Just artisters låtkataloger (i synnerhet artister av denna kaliber) skulle i sig vara intressant att rangordna. Men det är en annan lista…

Personligen är jag inget megafan av Bowie. Visst, killen har gjort många evergreens och visat upp sin konstnärliga talang och vilja att bryta ny mark mången gång, men i ärlighetens namn har han också gjort mycket skit. På senare år har jag till och med funnit honom en smula tråkig. Därför kom hans framträdande i Ricky Gervais suveräna TV-serie ”Extras” lite som en aha-upplevelse för mig. Återigen visar han prov på sin skådespelartalang och förmåga till självdistans. En levande legend med båda fötterna på Jorden. Beundransvärt bara det.

#27 The House of Love (s/t) [1990]

Detta är "den med fjärilen". Detta är den som några kallar "Fontana". Detta är den med briljanta popmelodier rakt igenom. Detta är den med "Shine on". Det är den med gitarrslingen. Detta är tyvärr inte den som "Christine" är med på. Det är också den med gitarrslingan. Detta är den med den kärlekskranka och tidlösa "I don't know why I love you" och med den eftertänksamma "Beatles and the Stones". Detta är när House of Love var som bäst. Kanske borde de slutat här? Nej, det fanns mer att hämta, men inte lika fulländat.

#28 Antony and the Johnsons "I am a bird now" [2005]

I slutet på 80-talet delades Sverige in i två läger: de som älskade Tomas Di Leva och de som hatade honom. Var det inte hans texter eller röst som diskuterades så var det hans klädsel och manér som skapade debatt. Likaså är det med Antony & the Johnsons - antingen hatar eller älskar man Antonys röst och låtar. Jag föll pladask när denna skiva kom ut i Sverige. Låtar som "You Are My Sister", "Fistful of Love" och "For Today I Am a Boy" är så fulla av känslor att det nästan kan vara påfrestande att lyssna på dem. Lika väl längtar man vissa dagar efter dem. Jag har haft skivan i bilen i ett år och blir lika tagen varje gång jag sätter på den. Gästartisterna drar också sitt strå till stacken. Lou Reed, Boy George och Rufus Wainwright kan också sjunga personligt.

#16 Piano Magic "Artist's Rifle" [2000]

Piano Magic är ett band konstruerat runt en person, Glen Johnson, med gästmusiker och har ibland jämförts med 4AD-husbandet "This Mortal Coil" som var koncentrerat kring skivbolagets grundare Ivo Watts-Russell. Piano Magics skivor är väldigt olika varandra och har olika gäster och stilar på skivorna men alla har en melankolisk grund oavsett om den är mer elektronisk inriktad eller om den är mer popinriktad. Den här temaskivan har en fornengelsk grund och ska konceptuellt handla om första världskriget. Trummor, cello, bas och gitarrer framhävs på den här skivan i en spöklik anda och skulle kunna liknas vid en blandning av Mogwais gitarrer och Dead Can Dance "medeltidsjoydivisiondepp" från skivan "Spleen and Ideal". På Piano Magics skivor har vokalister lånats från bl.a. Low, The Czars, Klima, Hefner och The Bitter Springs. Piano Magics alla skivor är otroligt bra och är ett perfekt substitut för den som vill ha Cure-depp när The Cure inte gör deppskivor längre. 2000-talets bästa band...helt klart!

#25 Soundgarden ”Badmotorfinger” [1991]

Ofattbara tigervrål, udda takter och ett sanslöst sväng är vad lyssnaren erbjuds på Soundgardens genombrott ”Badmotorfinger”. Chris Cornell och hans hundar lättade här en aning på punkkragen och lät en svag bluesig doft sippra fram under flanellen, en underton som sedemera kom att ta över mer och mer på efterföljande albumsläpp.

Soundgarden har alltid varit bäst på skiva. Fick tydliga bevis på detta när jag såg dem under deras ”Down on the Upside”-turné -96, och även om det var smått fantastiskt emellanåt (i mångt och mycket Camerons förtjänst) så är det ändå på studioinspelningarna som låtarna kommer till sin fulla rätt. Och på denna plattan är det hög konkurrens om favoritskapet då varje låt har sin alldeles egna prick över i:et:

Rusty Cage – världens coolaste break samt efterföljande avslutning. Dessutom till grund för en väldigt lyckad cover framförd av Johnny Cash och The Heartbreakers. Bara en sån sak.

Jesus Christ Pose – Matt Cameron i sitt esse i vad som måste vara ett av de jobbigaste trumkompen i världshistorien. Sanslöst avslutningsriff även här, kaosigt ackompanjerat av en trumpet på steroider.

Slaves and Bulldozers – brukar hållas som bästa spår av eder recensent. Psykotiskt tunggung där Cornells stämband visar vem som äger!

Face Pollution – punkigast och snabbast! Reffens typiskt Cornellska lyrik kunde väl knappast kännas mindre helrätt?!

Drawing Flies – punkstänkare med en saxofon som groove-guide. Mest minnesvärt är ändå den gitarrfria sista versen.

Room a Thousand Years Wide – sjukt tungt riff (nedstämd e till d givetvis) och ett aphårt ”Hey!” från Cornells sida som distinkt avslutning på första versen.

Till skillnad från övriga rockband från Seattle-epoken blir jag sällan nostalgisk när jag laddar liraren med SG’s plattor (vilket är hyfsat frekvent, actually). För även om produktionen ibland kan kännas en smula daterad gör de lagom komplicerade låtbyggena det inte. Kim Thayils obstinata gitarr, Ben Shepherds skrammelbas, Matt Camerons smakfulla trumspel och Chris Cornells helvetesröst blir tillsammans något unikt, vars grund levererar songs med en ackuratess och finess av sällan skådat slag. Visst finns det tydliga referenser bakåt i musikhistorien, men Soundgarden tog det till en helt ny nivå i och med ”Badmotorfinger”.

#24 James "Laid" [1993]

Var måttligt intresserad av James under "Sit Down"-eran. Älskade baggy-kulturen och allt vad den stod för, framförallt vad gäller festivaler och det sköna kärleksbudskap som förmedlades, men musikaliskt grep inte Tim Booth och co. tag i mig förrän den Brian Eno-stämplade "Laid" kom ut. Plattan innehåller två typer av låtar. Den första (i minoritet) är de uppdrivna euforiska stadiumrocklåtarna "Sometimes", "Say Something" och "Laid". Resten är spirituella och relativt monotona låtar fokuserade kring Tim Booths mässande röst. Det har tänts många ljus ackompanjerat av "One of the Three", "P.S." och "Skindiving". Titelspåret bryter av helt rätt med:

"This bed is on fire - With passionate love
The neighbours complain about the noises above
But she only comes when she's on top/
My therapist said not to see you no more - She said youre like a disease without any cure
She said I'm so obsessed that I'm becoming a bore, oh no
Ah, you think you're so pretty/
hiiiihiiiiiiiiihiiiiiiiiiiihiiiiiiiiiiiiiiiiiihiiiiiiiiiiiiiiiiiii
Caught your hand inside the till - Slammed your fingers in the door
Fought with kitchen knives and skewers
Dressed me up in womens clothes - Messed around with gender roles
Dye my eyes and call me pretty/
hiiiihiiiiiiiiihiiiiiiiiiiihiiiiiiiiiiiiiiiiiihiiiiiiiiiiiiiiiiiii

POP!

James hade inget lätt ok att bära. Först skulle man bära arvet efter Smiths efter att blivit korade till Mozzers personliga favoriter. Sedan skulle de bli U2-mässiga med sina stadiumambitioner. Inget nådde ända fram. Tack och lov. Istället blev de Englands motsvarighet till Di Leva, bortglömda och lite patetiska, men med fantastiska hjärtan under kaftanerna.

P.S. Skriv under Amnestys "Sudan: Arrest war crimes suspects now"- kampanj. I sann världsförbättrar-anda.

#17 The Jesus and Mary Chain "Darklands" [1987]

"Take me to the darklands"! ...Allt är bara så genombra på den här skivan. "Nine Million Rainy Days!"...vilken skön titel och låt.

#18 Labradford (S/T) [1996]

Minimalism eller minimalistisk postrock. Labradfords viskande sång, tassande twang-gitarrer, analoga ljudmattor och klassiska stråkelement skapar ett harmoniskt men samtidigt oerhört melankoliskt rum i ljudbilden. Snygga titlar som "Scenic Recovery" och "Lake Speed" förklarar ljudbilden rätt bra. Den här skivan är övergången från deras mer spacerock/shoegaze till modern klassisk minimalism och hittar en bra blandning av deras båda stilar. Efter den här skivan har Labradford släppt tre skivor, mer och mer klassiskt och minimalistiskt orienterade utan vokala inslag. Mogwai och Sigur Ros är två skilda band men helt klar är båda inspirerade av Labradfords musik dock når ingen av dem samma melankoli som Labradford ála 1996. Labradford har inte släppt någon skiva sen 2001 men tack och lov släpper den ena halvan skivor under namnet Pan American som är en mer elektroniskt utveckling av Labradford ...men jag skulle behöva en ny Labradfordskiva snart!

#25 Electronic "electronic" [1991]

Jag var jäkligt sen att skaffa CD-spelare. Var länge fullkomligt övertygad om vinylmediets överlägsenhet och lät medvetet bli att uppgradera den hemmasnickrade men älskade hi-fi anläggningen i pojkrummet. Hade 3 år tidigare lagt 5 000 spänn på ett par högtalare, som jag avbetalade på tio månader, huvudsakligen med hjälp av extra-jobb som bladare på tidningen Smålänningen, nattetid. Men CD-spelaren lät sig vänta (vilket idag givetvis tillför en viss extraglädje, eftersom vinylplattorna från 87-91 hade varit betydligt färre annars). Kapitulationen var givetvis oundviklig, den kom 1991 efter en sommar med extrajobb på äldreboende, vilket nästan helt täckte upp för kostnaden av en splitter ny Denon 680. Hade jag ett liv? Nja... tillbringade en oförsvarligt stor del av min fritid framför kasettdäcket och vinylspelaren, vågade inte gå ut på stan på lördagkvällarna av rädsla för hockey-spö, bandade 120 min., la alla extra stålar på ny hi-fi och odlade pagefrisyr (nybrofrilla).
Samma kväll som inköpet av CD-spelaren sprang jag ner till den lokala skivbutiken "Filmlandet" och började bläddra. Det tog inte många minuter innan jag stod i kassan med "electronic" i handen. Hade halkat in på New Order något år tidigare, och kunde förmodligen rapa upp 80% av alla Pet Shop Boys-texter som hade skrivits so far (men i princip bara "the Queen is Dead" av Smiths, vilket pinsamt nog klarlägger en del preferenser). Supergruppen Electronic jämfördes då med Cream, vilket idag känns lite långsökt. Sumner/Marr är ju mycket mer legendariska än så.
"electronic" fanns där hela tiden i flera år framöver. Jag tyckte att den var stenhård. Det tycker jag fortfarande. Det är en oerhört statisk produktion baserad på Sumners fascination för Italiendisko och Ibizabeats kombinerad med helt briljanta urbana, hedonistiska texter, kryddad med Marrs grymma licks. Mina personliga höjdare på plattan är inte singelspåren, utan introt "Idiot Country", den vemodiga "Some distant memory" och PSB-samarbetet "The patience of a saint". Antar att "electronic" producerades innan Sumner börjat ta sånglektioner. Det låter i alla fall så, och det är helt underbart.

#18 XTC "English Settlement" [1982]

Skrev ett helt uppsats-utkast där jag avhandlade alla XTC-skivor i tur och ordning. Jag skippar att publicera det. Låt mig bara säga att striden till slut stod mellan "Skylarking", "Apple Venus" och "English Settlement". Swindontöntarnas mest pastoralt klingande produkter. Alla tre lika briljanta. Den här vinner, för att jag vill hylla min vän Ingmars tatuering på underarmen föreställande omslagets The Uffington White Horse, "a highly stylised hill figure, 374 feet long, cut out of the turf on the upper slopes of Uffington Castle", och för att den rockar så jävla gött.

#19 The Sugarcubes "Life's Too Good" [1988]

Spelade den här skivan minst 5 ggr om dagen flera månader på raken i Hans och Enids villa i Trånghalla när jag gick på gymnasiet i Jönköping. Varvade med R.E.M.:s "Document" nån gång ibland. Hörde dem första gången på Bommen såklart (Birthday!), länge leve Lasse Aldman! Året därpå verkade Björk & co. trötta och oinspirerade på Fryshuset i Stockholm. Roligast var den isländska dansbandsmusiken som spelades i högtalarna före konserten.
Vilken färg hade ert exemplar av LPn? Min var gul.

#19 Spectrum "Forever Alien" [1997]

Efter att Spacemen3 splittrades fick, tyvärr tycker jag, Spiritualized mer uppmärksamhet än Spectrum. Men det beror väl mest på att Spiritualized var mer poporienterat och att Sonic Boom är mer egensinnig än Jason Pierce. "Forever Alien" är Spectrums tredje fullängdare (om man inte räknar med Sonic Boom's debutsolo "Spectrum") och den är mer elektronisk än de tidigare gitarrbaserade skivorna. Här är det gitarrfritt och allt är inspelat på gamla analoga syntar vilket gör det här till en av de bästa spacerock/krautrockskivor jag vet. Drömskt, mörkt och melankoliskt blir det och Sonic Boom gör ett uppföljare på Spacemen3's låt "How Does It Feel?" med låten "The Stars Are So Far (How Does It Feel?)". Låtarna "Owsley" och "Forever Alien" är mörkare än allt på The Cure's "Pornography" och den borde tilltala både Krautdiggare/Spacepopare och depprockare.

Tyvärr har inte Spectrum släppt någon ny skiva sen 1997 men en ny verkar vara påväg. Den är i alla fall färdiginspelad tillsammans med Dean Wareham och Britta Phillips. Förhoppningsvis blir den lika bra som Britta Phillips cover på "How You Satisfy Me" som finns släppt på "Never lose that feeling 2" på AC30.

#20 Ministry "Psalm 69: The Way to Succeed & the Way to Suck Eggs" [1992]

"Jesus built my hotrod"! Världens bästa bilåkarlåt. "N.W.O. (new world order)" och "Just One Fix" är några av världens bästa partylåtar och "Scarecrow" är industri-depp när den är som bäst. Senaste och avslutningsskivan "The Last Sucker" är riktigt bra också och ett värdigt avslut på ministrys karriär.

#21 PJ Harvey "To Bring You My Love" [1995]

bluesigt, supercoolt, suveränt...precis som pj är!

#20 The Chills "Brave Words" [1987]

Som ni vet sedan #35 blir mitt hjärta mycket varmt av nyazeeländsk pop och rock. På gymnasieskolresan till London lyckades jag se The Chills på Dingwalls. Förband var elaka The Perfect Disaster (med framtida Breeders-medlemmen Josephine Wiggs på bas). En toppenkväll. The Chills körde Pink Frost redan som andra låt! Fatta! Världens bästa popsingel!
Är det möjligen nån som häckar på ett ex av utgångna intrrrrnet-only-boxen "The Secret Box" med bl a livespår från Stadt Hamburg, hör av er!
För ett bevis på hur grymma The Chills var kolla http://www.youtube.com/watch?v=1jSLOluwGfg för ett superbt framförande av Dan Destiny and the Silver Dawn från "Brave Words", 2:15 ren bliss. Med Justin Harwood på bas, Luna-nördar!

#21 Blonde Redhead "Melody Of Certain Damaged Lemons" [2000]

Två gitarrer, trummor, sång. Ett bräckligt ljudbygge som blev ännu rangligare när utrustningen började krångla på samma Roskilde-scen som Built To Spill manglade sönder samma år, 1999. Men de japansk-italienska newyorkarna reste sig ur kaoset och levererade en fantastisk konsert. Den här skivan representerar brytningen mellan BR:s ursprungliga "raka" avantgarde-sound och de två senaste skivorna pampiga 4AD-ifierade indiesymfonier. Lite bättre än Deerhoof, men bara jävligt lite.

#23 Kraftwerk "Radio-activity" [1975]

Radio-Aktivität. En skiva. Ett koncept. 12 stycken konst. Nånting väldigt fint.

#26 The Magnetic Fields ”69 Lovesongs” [1999]

Det är svårt att inte imponeras av Stephin Merritts mastodontverk på poesins mest givna tema. Just det, titeln kunde inte vara mindre hemlighetsfull, för 69 kärlekssånger är just vad som väntar lyssnaren när stereon laddas med detta stycke modern pophistoria. Merritts sinne för svart humor låter färga de flesta texterna och inte sällan med smarta och dråpliga punchlines. Men då och då överraskas lyssnaren av väl avvägda nedslag i kärlekens mest allvarliga allvar, ömsom i dess renaste och omsöm dess smutsigaste form. Resultatet är en känslo-berg-och-dalbana med många sanningar, personligt berättad men ändå med hög igenkänningsfaktor.

Alright, innan lovorden hinner ta överhanden måste jag erkänna att allt inte är bra. Naturligtvis! Konstigt vore ju annat med tanke på mängden songs och variationen dessa emellan vad genreflirtar och produktion beträffar. Ändå har jag svårt att peka ut något onödigt spår, och förmodligen beroende just på olikheten dem emellan. Hatten av för detta genidrag, herr Merritt! Han har också varit smakfull nog att dela med sig av låtarna vad vokalistbiten anbelangar, smakfullt inte minst beträffande dynamiken men även för att göra helheten uthärdlig, för hur mycket man än gillar Merritts djupa basstämma är jag tämligen övertygad om att den skulle driva vem som helst till vansinne efter 69 låtar på raken.

#27 The Beatles ”Magical Mystery Tour” [1967]

En närmast overklig känsla kommer över mig när jag ser The Beatles framföra sina songs. Musiken har alltid funnits där och har alltid känts självklar, nästan så att man inte kan föreställa sig en värld utan deras otaliga hits. Deras livsöden har berättats om och om igen, och tillsammans med all kringliggande kommers har själva bandet The Beatles hamnat lite i skymundan till förmån för producenten, maktkampen, döden och kärleken. Ringo, Paul, John och George är för många i det närmaste gudalika och denna "ikonisering" kan ibland sudda ut de mest väsentliga beståndsdelarna - bas, gitarr, trummor och piano samt tre fantastiska låtskrivare.

För mig är detta bästa plattan. Vad som tilltalar mig mest är den angenäma blandningen av högt och lågt, samt det strukturerade och direkta kontra det flummiga och utflippade. Detta avspeglas inte minst i favoritspåren ”The Fool on the Hill”, ”I am the Walrus” och titelspåret, där den sistnämnda flirtar såväl med genren barnvisa som med musikal. Inte helt oävet får den mig även att resonera kring dess allsångspotential. Något för The Polyphonic Spree’s samlade stämband månne?

#22 Skinny Puppy "The Greater Wrong of the Right" [2004]

Kanadensisk rock i neil youngs fotspår?! Nej men världens bästa band (ett av dem). Kanada är bäst på postrock men även bäst på industri. Skinny Puppy har alltid sysslat med mörk och vacker musik ombäddat med oljud och symfonier. Vilken comeback de gjorde 2004 med den här plattan och följande turné. Skinny bestämde sig för att sluta 1996 med The Process eftersom Dwayne Goettle hade dött. Ogre och Key gör underbar domedagsindustridiscopopmetal på den här skivan och varenda låt är ett mästerverk.

#26 The Wonder Stuff “The Eight Legged Groove Machine” [1988]

På den excellenta livebootlegen ”Escape from Horseshoe Tavern” (2004) jävlas Miles Hunt med publiken lite granna; ”Uhm, we´re gonna try some of our brand new stuff on you now. It´s all very slow and dirty and feeling sorry for ourselves with falsetto vocals. Cuz that kind of stuff is very big in England right now and we think we should jump on the bandwagon so uuh. See what you think of this shit...:” (Publiken buar) Bandet brakar igång Red Berry Joy Town (till publikens jubel). Lugna partiet efter andra refrängen. Miles igen: ”Were you worried there? Did you think we were gonna play you some Coldplay? Aaaww, would we do that to you.....” (Wa-Wa-gitarr brakar loss – refräng –slut).

När jag såg A Wish Away-videon på Music Box (kommer någon ihåg Music Box? En slags lågbudget europeisk MTV-kopia. Ray Cokes kom därifrån), gissningsvis någonstans i slutet på 1988 eller i början på 1989, så öppnades en dörr i mitt hjärta som ännu står på glänt.
Jag f**kin älskar The Wonder Stuff! Näst Bowie (och möjligen Cure) så är de kanske de artister jag känner allra starkast för. Den Åttabenade Groovemaskinen innehåller så otroligt mycket godis: Red Berry Joy Town - sannolikt historiens bästa konsertöppnare! Unbearable – Did´ntlikeyouvermuchwhenImetyou – And now I like you even less!
It´s Yer Money I´m After Baby – Roligaste texten i britpopens historia?
Give Give Give Me More More More – Ja tack, gärna.
No For The 13th Time – Aaahh vad det svänger.
Poison, Ruby Horse, Grin, The Animals and Me, Astley in the Noose (extraspår på CDn men wtf?), Some Sad Someone, Rue the Day – heliga skit!
Och ändå har de gjort 2 plattor som är bättre än den här......

http://www.youtube.com/watch?v=UFCUw7A7_8s

#23 Wire "154" [1979]

Wire's tredje skiva och avslutet på första epoken (de återbildades 1986) är en fantastisk popskiva med shoegazeinslag innan shoegaze fanns och mörk postpunk. Låtar som "Map Ref" och "The 15th" låter så grymt moderna i sin produktion. Dessutom gjorde Fischerspooner "the 15th" för ett par år sedan till en hit. "Map Ref" låter väldigt mycket My Bloody Valentine och cirkeln slöts när MBV gjorde en cover på den runt 1996. Wires senaste skiva "Send" från 2003 är också en grymt bra platta och det är lite synd att de ofta glöms bort när det skrivs om postpunk. Jag fick se dem på Roskilde 2004 och oj vad de 60-åriga gubbarna kunde rocka hårt!

#24 Mazzy Star "So Tonight I Might See" [1993]

David Robacks gitarr + Hope Sandovals röst =Magi = Mazzy Star. Vilka låtar! "Fade Into You" är en sådan låt som jag kan sjunka in i och aldrig tröttna på. Hope borde släppa något nytt någon gång men som Mazzy Star blir det nog inget igen,"Into Dust". Synd.

#25 Pieter Nooten/Michael Brook "Sleeps with the Fishes" [1987]

Pieter Nooten var den bästa vokalisten i Clan of Xymox och 1987 släpptes den här skivan på 4AD som han gjorde med "infinite guitar"artisten Michael Brook. Michael Brooks gitarr hörs ibland i vissa filmer, t.ex. "Heat" och "Albino Alligator". Brian Eno fanns med på ett hörn också med sin DX7a. Här finns två av Clan of Xymox bästa låtar i mer avskalade versioner som defintivt skulle platsa på en This Mortal Coil skiva. Dessutom har ju faktiskt TMC gjort en cover på "Several Times" från den här skivan. Tyvärr är det här den enda skiva Nooten har släppt under sitt eget namn och tyvärr förbisett av många. Musiken är oerhört vacker med filmiska ljudlandskap, pulserande ambient och snygg lågmäld sång. En skiva för de som gillar 80-tals och 90-tals 4ADmusik. Införskaffa den nu om du inte har den!

#26 Neil Young "Harvest" [1972]

Harvest är en i en lång rad av Neil youngs suveräna skivor precis som Trans så ja, varför inte ha den här på listan. En såhär självklar skiva känns kanske lite tråkigt men men...vilka låtar sedan, "needle and the damage done", "heart of gold", "a man needs a maid" etc. Fast egentligen är liveskivan "Live at Massey Hall 71" ännu bättre än Harvest då låtarna till den här skivan är ännu vackrare och mer sköra i sitt tidiga stadie.

#27 Swans "Children of God" [1987]

Hårt. Argt. Extremt vackert. Med den här skivan tog Swans en vändning i sin stil från stenhård långsam new yorknoise till gospelinspirerad svartrock och domedagscountry (långt innan Woven Hand/David Eugene Edwards). "Real Love" är en låt som Nick Cave säkert önskar att han hade skrivit.

#28 Tindersticks "S/T" [1993]

Grymt bra debutplatta. Litterär rödvinsdepp för både Joy Division och Scott Walkerdiggare.

#28 PJ Harvey ”To Bring You My Love” [1995]

Patti Smiths arvtagerska har hon kallats, den brittiska rockdrottningen tillika avantgardisten PJ Harvey. En tung titel att leva upp till tycker somliga. Personligen har jag aldrig varit särskilt imponerad av Smiths punkpoesi och håller heller inte med om att Harvey är någon slags förvaltare av dennes musikaliska arv. Möjligtvis politiska. Nä, Harvey är i allra högsta grad egen och engagerar mig på ett betydligt mer personligt plan än vad Smith någonsin gjort. Känslorna hennes röst förmedlar träffar en utan pardon oavsett om det sker via den subtilaste viskning eller mest ångestfyllda glaskrossarskrik.

Då det på den utmärkta debuten ”Dry” är de blytunga tillika självklara riffen som ledsagar en är det på ”To Bring You My Love” snarare det experimentiella och arrangemangsmässigt geniala som hänför. Även om man kunde se tendenser till denna inriktning redan på föregångaren ”Rid of Me” slogs jag ändå med häpnad över den förvandling Harveys musik genomgått på bara två (!) år. Hiten Down by the Water håller jag nog ändå som personlig favorit, men till de finare ögonblicken hör även Teclo, C’mon Billy, Send His Love to Me samt titelspåret.

Harvey’s begåvning är här odiskutabel, och även om hon visst levererar en och annan hjärt- och själsdrabbande sång än idag ser jag ändå ”To Bring You My Love” som det mest kompletta albumet. Benämningen ”mästerverk” gör sig ständigt påmint när detta förnämliga vax träffas av nålen, men varje gång jag skall till att bestämma mig möts jag av ett visst motstånd… ett motstånd i form av ett stycke horribelt producerad överexperimentialism som går under benämningen I Think I’m a Mother. Det må vara hänt att den obskyra produktionen rättfärdigar låtens medverkan i mångas öron, men för mig kommer den alltid innebära plattans på målsnöret missade toppbetyg.

#29 The Art of Noise "Who's Afraid of…" [1984]

Vackert och roligt, experimentellt och lekfullt. Schyssta beats, samplingar (att bygga en låt, Close to the Edit, på en bils startmotor är grymt bra) oljudssymfonier etc. Prodigys låt firestarter skulle inte vara något utan art of noise samplingen. Detta är en skiva som formade min musiksmak tror jag. Jag var helt fascinerad av strukturen och avigheten. Filmmusik för mardrömmar och vackra minnen och galenpanna i ett. Bandet var först "hemligt" men efter ett tag visade det sig att det var musikerna och journalisterna Anne Dudley, JJ Jeczalik, Paul Morley, Gary Langan och ZTTägaren Trevor Horn.
Ännu ett debutalbum, varför är debutalbum oftast bäst? AON gjorde bra skivor efter den här också men är nog tyvärr mest kända för sin cover på prince låt kiss med Tom Jones som inte låter så mycket Art of Noise.
Anne Dudley sysslar mest med filmmusik idag när hon inte gör stråkar till Pet Shop Boys och den snygga pianoslingan i Pulp's This is hardcore och de andra har jag ingen aning om vad de gör idag.

#30 The Stone Roses "S/T" [1989]

Jag minns första gången jag läste om Stone Roses att de skulle låta lite som Jesus and Mary Chain. Jag köpte skivan och blev oerhört besviken vid första lyssningen, det lät ju inte alls som JAMC men skivan smög sig på och popmelodierna satte sig i huvudet och gitarrflummet i I wanna be adore och i am the resurrection var och är helt underbart. Vilken debutplatta och enda bra platta, One hit wonderband! var det bara ren tur att de gjorde en sådan bra platta? Grym spelning på fryshuset hann jag se innan de förlorade förståndet...Hur kunde det gå så fel efter den här fullträffen och följande singel, dunderhiten Fool's Gold?

# 27 David Bowie ”Aladdin Sane” [1973]

Dads an alien
And alias end
Dead in nasal
Alien and sad
Sienna lad ad
Aid nasal end

David Bowie goes down to the arts lab at the Three Tuns Pub with a huge alligator on a leash. He walks over to the bar and orders a beer. The Bartender says “Sorry Mr. Bowie. You can´t bring that alligator in here! It´s a dangerous animal and you´re scaring all the other patrons!”
Sure enough David looks around and notices everyone standing on the tables, looking very nervous. “Wait” he cries “This alligator is tame! It won´t hurt anyone!”

The bartender, however, is adamant. David continues, “If I can prove to you that this alligator is not vicious can he stay then?” “Well I guess so,” says the bartender, “But you´re gonna have a hell of a time convincing the people here that that beast of yours is tame!”

David smiles and leans over the alligator. “Ralph!” he shouts. “Sit up.” With that, he beats the alligator on the head with his fist three times. BANG BANG BANG. The alligator rears up on it´s tail. “Ralph, open your mouth.” BANG BANG BANG

The alligator then opens it´s huge mouth wide, revealing row upon row of gleaming white teeth. David pulls out his wanger and lays it in the alligators mouth. The entire bar crowd gasps. “Ralph! Close your mouth but don´t bite.” BANG BANG BANG

As David pummels the alligator on the head the giant mouth slowly closes, stopping just short of biting Davids dick off. The crowd sighs. David says “Ralph, open your mouth.” BANG BANG BANG. The alligators mouth opens wide again.

“There,” says David to the crowd. “Now would anyone else like to try this?” A blonde in the back of the bar gets out of her chair and says “Yeah alright, I´ll give it a try. But only if you promise not to hit me on the head so hard.”

Garva lite till? Gå hit:

http://www.cracked.com/article_15622_15-most-ill-advised-career-reinventions-in-rock-music-history.html

#24 Cardiacs "On Land And In The Sea" [1989]

The Alphabet Business Concern presenterar stolt: Snorungetajt symfonipunk från Kingston upon Thames. Cardiacs har funnits för evigt (sedan 1977) och stretar fortfarande på, ny skiva väntas närsomhelst. Bröderna Tim och Jim Smith är dock de enda kvarvarande originalmedlemmarna.
Med damp-diktatorn Tim i spetsen sprutar de ut pampiga paroxysmer, som om 70-tals-Sparks träffat Buzzcocks på Captain Beefheart-party. Eller nåt. Krystade jämförelser. Det här är hursomhelst bästa skivan, i konkurrens med EP-samlingen "Songs For Ships And Irons". Kolla även in fantastiska livedokumentet "All That Glitters Is A Mare´s Nest", inspelat i en kyrka.
Om ni vill gräva djupare rekommenderar jag att ni tar kontakt med skivaffären Armadillo Records på Stigbergsliden i Göteborg. Innehavaren är butter, skallig, rund, och kan allting om Cardiacs historia inkl. skivkatalognummer.

#31 The Cramps "Songs the Lord Taught Us" [1980]

eller "Off the Bone" som är en samlingsskiva av Songs the Lord Taught Us och en EP plus några låtar från andra skivor. Cramps är underskattade, Gillar du iggy pop och nick cave så älskar du the Cramps. Cramps skivor från 90-talet är inte dumma de heller. Jag köpte min första crampsskiva när jag var 11 år, jag förstod inte så mycket men att det var speciellt förstod jag. Nu förstår jag inte bara att det bra utan att det är suverän party- och lyssningsmusik. Ettt av världens bästa band ju. oj oj oj, jag måste nog ta och lyssna på en crampsskiva.

#31 Revolvo "Revolvo" [2002]

Jag har verkligen försökt skriva nånting bra om den här skivan. Min skrivbordsunderläggspapperskorg är full av misslyckade försök att påbörja en vettig text till den här skitgrymma plattan. Gissningsvis är jag lite för feg, tror att någon av medlemmarna bor rätt nära häromkring dessutom vilket komplicerar saker och ting. Tycker denna går till historien som en av de mest lyckade Gunnerfeldt produktionerna trots att mastringen verkar vara skum.

#32 Red House Painters "Rollercoaster album" [1993]

Skulle kanske ha valt Black Heart Processions skiva "3" i stället men det här skivan. RHPs debut "Down Colorful Hill" och den här var ljudspåret i mitt19/21åriga liv. RHP var grymt bra ända fram till Hultsfredsspelningen 1996, myten var bättre än verkligheten
...BHP (inte RHP) håller lyssnar jag hellre på idag men aj vad bra den här skivan är. Rollercoaster, mistress, Grace Cathedral Park och Katy song ger mig fortfarande mysiga rysningar.

#33 Stina Nordenstam "And then she closed her eyes" [1994]

"Murder in Mairyland Park", oj vilken bra mörk låt med vackra gosskörer på ett otroligt jämnt album. Stinas skiva Dynamite är nästan lika bra men den här skivan är helgjuten med bitterljuva låtar som "So this is goodbye". Helt klart Sveriges bästa artist. Sveriges svar på Scott Walker :)

#29 Nirvana ”Nevermind” [1991]

Ah, det ljuva 90-talet! Såå skönt att få lämna bakom sig årtiondet som Gud glömde…

Tillsammans med ett gäng mer eller mindre samtida amerikanska band utgjorde Nirvana soundtracket till dennes tonår. ”Nevermind” innebar en nedtrappning från de hårdare tonerna i mitt musikkonsumerande, och var även den egentliga starten på det egna musikskapandet (om än väldigt taffligt och uddlöst, men ändå!). Har egentligen inte så mycket mer att säga om plattan i sig… lyssnar knappt på den längre, men är likväl en av de viktigaste i hyllan. Antar att det bottnar i någon form av relation till minnen… nostalgi kallas det visst.

#34 Le Tigre (S/T) [1999]

Wanna disco? Wanna see me disco? Let me hear you depoliticize my rhyme One, two, three, four ...
Who took the bomp from the bompalompalomp? Who took the ram from the ramalamadingdong?
Deceptacon...kan det vara världens bästa poplåt? kan man bli annat än tokglad när man hör den? Genialisk poptext! Kathleen Hanna; popgeni!

#30 Lead Belly ”The Tradition Masters” [2002]

Det finns nästan lika många samlingsplattor med Lead Belly som det finns låtar i hans digra låtkatalog. Vilket i sin tur gör utnämningen av denna som den bästa en aning svajjig i trovärdighet… för naturligtvis har jag inte lyssnat på dem alla.

Blues- och (framför allt) folkmusikern Huddie Ledbetters liv var allt annat än händelsefattigt och borde vara det mest givna för Hollywoodproducenten med Oscarsdrömmar. Svart man med hetsigt temperament i 1920-talets amerikanska söder är sällan någon lyckad kombination. Den ständiga räddningen låg i musiken… bokstavligt talat. Första gången var då han via en hyllningssång till guvernören i Texas 1925 benådades från sin 30-års-dom för mord, och andra gången då han upptäcktes på Angola-fängelset i Louisiana år 1933 av de inflytelserika folkmusikerna Alan och John Lomax under en av deras folksångsturnéer. Far och son Lomax förklarade för Louisianas guvernör att Lead Belly var en ovärderlig källa för dokumentation av de traditionella amerikanska folksångerna, och vädjade därför om dennes frigivning. Villkoret var att han skulle jobba för Lomax’s som deras privata chaufför… en högst tveksam grund för benådning i dagens västerländska samhälle, won’t you say? Nåväl, detta innebar starten för en rad inspelningssessioner varifrån de flesta Lead Belly-plattor av idag hämtat sitt material. Denna är inget undantag.

”The Tradition Masters” är ingen ordinär samlingsplatta i den meningen att man samlat låtar från en artists totala karriär. Inspelningarna är istället från den stramt tidsbegränsade perioden 1942 – 44 då Lead Belly behövde pengar för att avlöna sin advokat (!) då han återigen hamnat i klammeri med rättvisan (efter att ha överraskat samt knivhuggit en inbrottstjuv i sin lägenhet i Harlem). Dessa inspelningar kallas för ”the Stinson recordings” efter skivetiketten han då jobbade för. För mig är detta Lead Belly när han är som bäst! Ensam och beväpnad endast med sin 12-strängade ”Stella” och sin mäktiga pipa till röst framför han här några av sina mest kända sånger, som t.ex. Where Did You Sleep Last Night, The Bourgeois Blues och Black Betty, men även ett gäng som blivit synonyma med honom även om han inte var upphovsmannen, såsom New Orleans (the rising sun blues), Goodnight Irene och How Long.

Med tanke på den enorma låtskatt och de konceptuella perioder han representerar är det naturligvis en hel del som saknas på denna platta, exempelvis alla barnvisorna, de större RCA-inspelningarna och de mer ”orkestrerade” fängelsesångerna, (Midnight Special, Skip to My Lou, Take This Hammer och Alabama Bound för att nämna några), men samtidigt markerar ”the Stinson recordings” en så pass intressant period i Lead Bellys liv att låtvalen i sig är av mindre betydelse. Istället träder ljudet fram av en desperat man omgiven och färgad av det kaos han själv skapat.

#25 Madness "7" [1981]

Ett glädjeskri från pojkrummet:

Vintern 82/83 upptäckte jag popmusiken på ett hotellrum på Högfjällshotellet i Sälen. De hade en videoslinga som gick runtrunt på en internkanal. Det var Love In Itself med DeppMådd (långa lurar i en grotta), en färgglad blaffa med vidriga newromance-akten Modern Romance (?), en låt jag glömt, samt House Of Fun med Madness. Som ni säkert räknat ut var det den sistnämnda som öppnade mina ögon och öron.

För vadå? Trams? Nej, Englands mest framgångsrika singelmakare någonsin, med 20 raka top20-hits! Med en saxofonist att apa efter och försöka låta som. Jag hade spelat saxofon i några år redan och behövde andra förebilder än gamla gubbar som hette Klang och spelade i Lyrans Musikkår. Min Nutty-vurm ledde också till att jag blev helt isolerad musikaliskt i skolan, alla snackade synth vs. hårdrock och jag fattade ingenting. De fattade ingenting. Vadå ska? Jag lyssnade BARA på Madness och 2Tone-band i flera år.

Okej, vi dansade till Our House och även till dess flippade flipp Walking With Mr. Wheeze på skoldiskona, men det var enda gången våra världar möttes. "7" är i mitt tycke Madness bästa fullängdare, varierad och färgsprakande, utsökt instrumenterad, inspelad på Bahamas ungefär samtidigt som filmen om dem, "Take It Or Leave It", hade premiär på de brittiska biograferna. Filmen blev en stor ekonomisk förlust, men "7" sålde hyfsat och genererade 3 singlar (Grey Day, Shut Up och Cardiac Arrest - alla med briljanta tillhörande videos) + en som inte var med på skivan (It Must Be Love). Jag kan räkna upp alla andra Madness-singlar någonsin med maxibaksidor och allt, men ni kanske inte är tillräckligt intresserade...
Nuförtiden kan Madness blixtra till nån gång ibland (senast 1999 med singeln Lovestruck), skönt för dem att de äntligen har fått håva in lite pengar iallafall. Jag vill här tacka dem för att de på nåt sätt hjälpte mig att till slut hamna i Sveriges internationellt mest framgångsrika skaband. (Rättframt skryt.) Tack Suggs, Chas Smash, Monsieur Barso, Chrissy Boy, Bedders, Woody och Kix!

#32 Black heart procession "three"

BHP låter ungefär som namnet antyder. Molligt, sorgset och lågmält maler de ensligt på från bakre delen av skivbacken. För det är inte ofta de får tillfälle att låta sig höras, det är inte så ofta man vill vara så nära avgrunden. Det är precis som om de ropar på oss där nerifrån, inte om hjälp utan mest för att förklara hur illa det kan gå om man messar med känslan med stort K.

Skivan provocerar initialt fram bilder av stearintyngda kandelabrar, pianister täckta av spindelväv och cermonideltagare ikädda full lajvkostym. I bakgrunden försöker någon gömma en Hillebard som någon glömt gömma undan. Något senare träder en mer rättvisande bild fram, den av ett band ledda av mannen med världens mest brustna hjärta.

Hade jag fått välja en skiva att ta med ned till hin håle så hade det varit denna.

#33 Death Cab for Cutie "the Photo Album" [2001]

Jag har ofta hävdat att Death Cab är USAs David and the Citizens. Ingen brukar fatta vad jag menar, inte heller jag precis efter jag sagt det. Men några dagar senare så brukar jag börja förstå vad jag själv menade, men jag tänker inte berätta det här om ni trodde det.

Som alla andra DCFC skivor är denna fantastiskt ojämn. I bästa fall kan man se den som en tämligen lång ep. Men det är här som de kastar av sig Built to spill oket och vågar skapa sig ett eget ljuduniversum. Framförallt är detta innan Ben Gibbard förvandlas till världens farligaste man vilket han gör ungefär samtidigt som man börjar se videor på nåt de gjort, eller, gud förbjude, se dom live.

På den här tiden var dom bara några fantastiska varelser, där borta, som hade små berättelser om hur det kunde vara i LA och hur det kunde vara att hata farsan.

För det är inte förrän i Styrofoam Plates som man börjar ta ställning till huruvida Ben menar allvar eller inte. Allvarligt, är inte detta den mest övertydliga smörja ni nånsin hört? Men visst, det är den mest fantastiska övertydliga smörja jag hört och när proto-peddot Gibbard avslutar den sista versen med ett rockhistoriens mest potenta yeah så är iallafall jag golvad.

#34 Josh Rouse "Home" [2000]

Jag var 23 när denna skivan kom. Det var inte förrän jag lyssnade på den som jag började känna mig gammal. När jag började gilla den kände jag mig än äldre och när jag insett att jag älskade den fattade jag att det var dags att stämpla ut. Innan den hade jag gått i hela mitt liv, önskat jag var svart, haft ett hälsosamt förhållande till sex och inte riktigt tänkt på vad som skulle hända dagen efter. Om jag hade varit en sval John Cusack tidigare var jag verkligen en depraverad Jack Black dagen efter.

AOR är en demon, en fruktansvärd styggelse som biter tag i dig när du minst anar det och när den väl har satt sina knotiga klor i dig så släpper den aldrig taget. Hur mycket du än pogoar på konserter efter det så skiner det ändå igenom att du hellre skulle vilja vara hemma, justera dina svindyra högtalare, aska på mattan och runka.

Visst, nog blir det lättare att hångla orkestrerad av din skivsamlig postAOR, men vad gör det när du likväl bara kan dra hem linedanceande vårdbiträden?

Det tog mig långt tid att dra mig upp ur träsket, Joshs senare spelningar på KB hjälpte definitivt till, numer är han en skugga av den sjöjungfruliga varelse som frestade med sitt musicerande även om kanske hela hans artisteri kan komma att toppas av den relativt sena Winter in the Hamptons från trista Nashville.

På många sätt är Josh Rouse min största idol. tänk bara att kunna vara lite fet, skriva lite bra låtar om det, spela in dom i Nashville, samarbeta med nån creddig figur, gå ner lite, släppa ett par oförglömliga plattor, få riktig bolagsbackning, tappa konceptet, spela in fler album på sparlåga och flytta till Spanien och bränna pengarna på sangria.

Måtte fanskapet aldrig återvända, jag vill tro att jag har ett par goda år framför mig innan jag skaffar armbågsskydd...

#28 Håkan Hellström ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” [2000]

Känn ingen sorg för mig Göteborg
En vän med en bil
Ramlar
Nu kan du få mig så lätt
Vi två, 17 år
Uppsnärjd i det blå
Jag var bara inte gjord för dessa dar
Magiskt, men tragiskt
Atombomb
Dom dimmiga dagarna

....ja vad mer kan man säga?

Bästa svenska skivan sedan Jakob Hellmans "..och stora havet"?

I helvete!! Den är så otroligt mycket bättre! Så det så!

Titta ! Ett till utropstecken ! och flera till !!!!!!

#35 Dinosaur Jr "Without a Sound" [1994]

Det är liksom svårt att ignorera Dinosaur. Förr eller senare så måste man ju bara ta tag i J Mascisen i sig, ruska om honom rejält, plocka upp växeln som faller ur hans fickor och ramla bort till 7 Eleven och köpa sig en Slurpee, eller nåt. Sen får man dela den med honom i nån rutten replokal nånstans, tala om varför svenskar inte förstod Clerks, den egentliga vitsen med Chet Atikins och vikten av att aldrig klippa sig.

En av världens bästa låtar finns med på den här skivan. Den heter "Grab it". Den är så jävla bra, hade du haft sex till den här låten hade du lätt fått trillingar, jag lovar och jag ska faan bevisa det nån dag. Den summerar allt som D Jr nånsin betytt för mig på 3 och en halv minut. Den har ett fantastiskt intro och ett orgasmiskt gitarrsolo. Nånstans i mitten kommer en tonartshöjning som får ens mjälte att vibrera värre än en epileptisk pinata på Bill O´Reillys födelsedagsparty.

Men det vore synd att säga att detta är en politisk skiva. Den här skivan skiter lite i allt och det är så jag vill ha det. När stränghöjd är viktigare än palestinafrågan, vilket den ofta är, så trillar denna gamle bekant ner på skivtallriken och inte sällan uppenbarar sig J brevid mig, säger inte så mycket, fiser lite och luktar illa om fötterna. Vi diskuterar germaniumtransistorer en stund, sen somnar han i mitt knä och när jag borstar tänderna tänker jag på att jag börjar likna Silent Bob mer och mer för varje dag som går.

#26 PJ Harvey "Rid of Me" [1993]

Rid of Me
Man-Size
50ft Queenie

Jag saknar just nu ord för att fylla den här posten med vettigt innehåll. Nöjer mig för tillfället med att konstatera den fullständigt genomborrande effekt den här plattan i sinom tid fick på mig. När PJ-Harvey (trion) uppträdde som förband till de irländska mastodonterna på Stockholms stadion lyckades hon trots ouppmärksam publik från landsorten som bara väntade på att få skråla med i "in the neiiiiiim of löööööööv", starkt solsken och typiskt förbandsljud ändå knocka mig. Men jag var nog lite för oerfaren för att kunna dra några egna paralleller till de rakbladsvassa låtarna som hon bar fram. Det kom först senare. Som en ångvält bakifrån.