#2 The Stoneroses "s/t" [1989]

Stoneroses debutskiva är kanske den ultimata popskivan. Det är inte konstigt att de flesta låtarna blev singlar. Singlarna före, under och efter "S/T" är guldgruvor för älskare av pop med briljanta melodier. Aptitretaren "Elephant Stone", baksidorna "Going Down", "Mersey Paradise" och "Standing here" eller de efterföljande dansgolvsfyllarna (kan man skriva så?) "Fools Gold" och "One Love" är alla helt fantastiska. Att inte dessa låtar får plats på något av Stoneroses album är ett styrkebesked i sig.
Mina absoluta favoriter på "S/T" är "(Song for my) Sugar Spun Sister" och "I am the ressurection". Känslan och harmonierna i den första gör mig tårfylld och slutet på den sistnämnda ger mig gåshud. Varje gång.

#2 New Order "Technique" [1989]

Världens bästa popskiva. Quintessential New Order. Trots att flera låtar har ett duranslag eller ett Ibiza-uptempo-discobeat så är den precis lika melankolisk och "på gränsen" som Closer eller Power, Corruption & Lies. Antar att jag har personifierat mig mer med den eftertänksamme Bernard Sumner än den något skränigt lynniga Ian Curtis. I min värld blev New Order bättre för varje platta fram till Technique, för att sedan påbörja en tragisk kräftgång ner i föredettingarnas underjord. Republic var visserligen briljant, men ändå ett fall nedåt efter den makalösa urladdningen på Technique. Nio låtar, nio klassiker. Öppningen "Fine Time", tillika albumets första singelsläpp, provocerade nog fler än den lockade folk att köpa plattan. Avslutningsspåret "Dream attack" är bland det vackraste som gjorts under ettiketten gitarrpop, en verkligt underskattad New Order-klassiker. Däremellan sju historiska New Orderspår som alla, möjligtvis med undantag av den lite väl tidstypiska "Mr Disco", skulle platsa på en Best of New Order & Joy Division-platta. Och eftersom New Order är/var världens näst bästa band är det självklart att detta är nr 2 på min lista. Typ.

#2 Sebadoh "Bakesale" [1994]

Den här skivan räddar rocken varje gång nån sätter på den. Den är huggen i sten, välljudande lofi-sten. Den har allt. Den svänger. Den vibrerar av Lou Barlows uppriktighet, av Jason Loewensteins rastlöshet. Den har det koolaste tamburinljudet jag nånsin hört (License to Confuse). Den har det bästa/sämsta omslaget nånsin. Den har världens två bästa rockbasister som spelar gitarr för allt vad känslotygen håller. Den ene av dem (Jason) är dessutom så jävla bra trummis så fy fan asså. Den är tät. Den är fullkomligt knäckande. Den är riff. Den är rough. Den är pop. Den är hopp.

#2 The Jesus & Mary Chain "Psychocandy" [1985]

Detta är den definitiva attitydplattan. Mer "Vi skiter i vad alla tycker"-attityd har jag aldrig stött på hos ett band. Dessutom så är det en debutplatta. Dist och feedback på en aldrig tidigare hörd nivå, allt är formligen dränkt i oljud. Men under denna matta finns underbara pop-pärlor som Phil Spector hade älskat att frammana. Klassikerna trängs verkligen på den här skivan, ta bara Just Like Honey, Never understand, Taste of Cindy, You Trip Me Up och My Little Underground. En platta jag helt enkelt inte kan få nog av.

#2 Mew "Frengers" [2003]

Ständigt dessa jävla danskar. Om Sverige är hugget i konform, fantasilös och repetitiv granit så är Danmarks sanka mark mer öppen mot nya infall, ger en större möjlighet till experiment och har gett dess invånare större möjlighet till att bygga egna sandslott snarare än att kopiera de vedertagna som rapporterats in från föregångsländerna i väst. Jag är inte säker på att Mew har haft några riktiga föregångare dock. Jag är inte säker på att någon kommit i närheten av att konkretisera i ettor och nollor, närmelsevis hälften av den livskraft, en tillstymmelse av den glöden eller någon bråkdel av skönheten i öppningsspåret "Am I Wry? No". Jag är inte säker på att någon, någonsin kommer att göra det heller.

"Am I Wry? No" Är inte en sån låt man bara vill spela om och om igen. Eller jo, den första lyssningsfasen präglas väl av nåt liknande men skulle man råka få fram den i hörlurarna av misstag så är det en låt man hoppar över, vill spara till ett bättre tillfälle, inte slita ut, så bra är den. Jag är totalt överrumplad av faktumet att den inte är mer välkänd än typ, "The Final Countdown". Kanske beror det på att den i videoversion lider av ett skivbolagsförkortat intro och alltså inte fick kärlek från riktigt något håll. Kanske beror det på att jag mot min vilja blivit mer receptiv till taktbyten, hemska tanke, men vore det så kan jag tänka mig att bli gitarrtekniker för Rush på livstid, bara jag får fortsätta lyssna på den här skivan.

Det konstiga är att de spelat in den två gånger. På 1,0 versionen "Half The Worls Is Watching Me" finns samma låtar, ja nästan då, i mer hempulade versioner, fantastiska i sin enkelhet, men på det mesta av materialet hörs det att några McGee-millar på checkhäftet har gjort Mew gott även om det nog inte spelade sig ut precis om alla hade trott. Detta trots avsaknad av Stina Nordenstam och den puttriga men samtidigt fantastiska "King Christian", i vars naivitet hela bandets berättigande står att finna. Möjligtvis kan det vara så att det är där vi har nyckeln till att svennar alltid kommer förbli moppekentlirare, vi vågar inte låta naiviteten ta överhanden och antagligen tar vi för lite droger. Möjligtvis är det det ångestfyllda tankluktandet som gör att vi inte kan få på oss nån annans blåjeans.

Mew kommer att bli världens bästa band om de lyckas att skaffa sig en lite bättre backkatalog. Påföljande alster ger oss de sanslösa "Special" "Zookeepers boy" och J Mascissamarbetet "Why
Are You Looking Grave" som definitivt kommer spelas på mitt bröllop, om jag nånsin kommer lära mig dansa så snabbt.

Nåväl, det enda som drar ner "Frengers" något är den konventionella "Comforting Sounds" där bandet inte tar ut en enda sväng. Det är bara raktuppåner fläskig avslutningslåt leavethekidsclappingatthemerchstand erm, galore. Lite tråkigt, det är en bra låt men förtar för några minuter känslan av att du verkligen skulle kunna ta lån för att följa de här killarna på turné genom nepal, till fots.

Jag har slutat lyssna på den låten för längesen.

#2 Swans "White Light From the Mouth of Infinity" [1991]

"Failure" är världens bästa och deppigaste låt. Det finns ingen låt som överträffar att beskriva bitterheten, depraveringen och misslyckanden i livet så som "Failure" gör. Från första låten "Better than you" till sista låten "(I'm) the most unfortunate lie" så framhävs sångerna av berättelser av inre misslyckande men fortfarande präglat med ett visst hopp (som i "Love Will Save you". Musiken är vacker med mycket tyngd i trummor och gitarrer. Ingen låt är under sex minuter och varje låt är majestätisk. Neurosis är ett band som har fortsatt i Swans anda.

#2 The Cure “Disintegration” [1989]

Dito.

#2 The Flaming Lips ”The Soft Bulletin” [1999]

Med smak av gammalt överfyllt askfat och billig pilsner samt en klädkod som stavas m.i.s.e.r.a.b.e.l. steg man upp en morgon med en ansenlig huvudvärk i begynnandefas. Det var med blandade känslor man drog upp kedjan till tältöppningen, stack ut huvudet och blickade ut över leråkern. Morgonritualen var lika nödvändig som den var avskyvärd, men ingalunda fanns det någon vettig anledning att tveka. Morgontaggen och återställarpilsnern måste avverkas. Det var ett av de klarast uttryckta rutinerna i den fiktiva överlevnadsguiden för rockfestival. Stämningen på fältet var dämpad och allting tycktes ske i ultrarapid, helt enligt mall för ett festivalområde i uppvaknande. Fast denna gång var det annorlunda, trots allt. Sinnesstämningen i lägret var tyngre än vanligt. Det var Roskildefestival anno Pearl Jam-incidenten.

Ämnet för dagen var givet och bearbetning stod högst på agendan, vilket bland de flesta tält innebar ett avsteg från den sedvanliga ”hävning medelst hasning”. För en del var traumat så tungt att man valde hemfärd före festivalens återstod. Detta var dock aldrig något alternativ för Andy & Co. Förvisso hade Pearl Jam varit en av de mest givna hållpunkterna på agendan men både Calexico och The Flaming Lips var ju kvar. Dock var förväntningarna allt annat än höga. Calexico hade jag hyfsat nyligen blivit introducerad för och hade egentligen ingen uppfattning om livemässigt, men med tanke på att de var en duo förväntade jag mig inga stordåd precis. Och vad Coyne med anhang beträffar hade de mycket kvar att bevisa sedan fjolårets fåneri ”The Car Experience”.

Så, med en baksmälla som så sakteliga börjat ordna upp sig och med vänner i gott sällskap stod man placerad tämligen långt bak i tältet när Calexico intog scenen. Duon var givetvis inte alls en duo, utan en oerhört svängig och samspelt sextett med bemanning på pedalsteel såväl som blås – båda viktiga ingredienser i bandets sound. Den mörka sinnesstämningen som legat tät över Roskilde-fältet under dagen hade genast förpassats till förnimmelse. Och när Joey Burns halvvägs in i konserten bjöd in mariachibandet Mariachi Luz de Luna som ytterligare förstärkning var euforin ett faktum. Till de avslutande tonerna av Desperado-temat Cancion del Mariachi, lutade sig en god vän fram mot mig och sa; ”Det här är nog fan det bästa jag sett”. Jag nickade instämmande och tänkte för mig själv; ”inte en chans i världen att Flaming Lips toppar detta”…

Men det gjorde de. Och när Kung Coyne, med teaterblod i ansiktet och en marionettebeklädd näve sträckt mot skyn, förkunnade att han ställde sig upp och sa ”Yeah!” i samförstånd med resten av Gröna vände sig min vän till mig och sa; ”Nä nä nä. Det här är det bästa jag sett!”. Återigen höll jag med. Mexikansk hatt-o-blås i all ära, men mot Oklahomas egna ”fearless freaks” stod det sig slätt. Med ett tjog fantastiska låtar och den mest välgjorda videoprojiceringen jag sett (och, skall väl tilläggas, en perfekt fylla) kan upplevelsen inte sammafattas som annan än total, och än idag är det faktiskt inget som ens varit i närheten. Inte ens the Lips själva. ”The Soft Bulletin” hade äntligen fått upprättelse och fadäsen med ”The Car Experience” var förlåten redan efter halva inledande Race for the Prize.