#1 The Flaming Lips "The Soft Bulletin" [1999]

Den här skivan har ett eget liv. Jag har mycket lättare att föreställa mig att den är ett resultat av gudomlig ingivelse, eller att den alltid har funnits, eller att den har blivit sänd till jorden av välmenande utomjordingar som velat bringa upplysning till en förvirrad människoras, än att den är resultatet av en hårt arbetande orkesters strävan att finna ett nytt uttryck.

The Soft Bulletin kom ut 1999. Flaming Lips föregående platta var den hyperintellektualiserade Zaireeka - en produktion uppdelad på fyra CD-skivor som kan spelas var för sig eller tillsammans och på så sätt utgöra en helhet. Den här utflykten i de extrem-experimentella utmarkerna verkar ha varit en nödvändighet för att de skulle uppnå det stadie där ljuden bara flödar, instrumenten är underordnade soundet och där det inte längre går att skilja på vad musiken och lyriken förmedlar - det stadie där lyssnaren lämnas ensam att utforska sitt inre vägledd av en osynlig kamrat utan vare sig ansikte eller urskiljbar röst, men med ett påtagligt stort bultande hjärta.

Det finns väldigt mycket skrivet och sagt om den här plattan, och för den som verkligen vill fördjupa sig rekommenderar jag en läsning av "Wayne's notes" under diskografin på bandets officiella hemsida. Det är samtidigt både förvirrande och klargörande läsning.

För egen del tog det ett tag innan plattan fick verkligt starkt fäste. När den släpptes upplevde jag det som en osedvanligt bra platta, men det inskränkte sig mest till högljudda lyssningar på "Race For the Prize", och pinsamma felsjungningar på fyllan. Bandets magnifika konsert på Münchenbryggeriet år 2000 fick mig att se dem, och plattan, med andra ögon. De var definitivt inte ett band i mängden. Wayne hade liksom en gloria omkring sig. Deras hantering av den vilsne bandkollegan Steven, som presenterades för publiken som högst delaktig trots att han var hemma i Oklahoma och kämpade med sitt herionmissbruk, satte direkt djupa märken. Sedan ljudvolymen - oerhört stark musik som spelades STARKT. Trumhinnorna imploderade och ljudvågorna bröt de sista barriärerna för att kunna tränga rakt in i hjärnbarken... samtidigt som Wayne stod på scen i en gul regnrock och kladdade ner sig med teaterblod under frasen "I accidently touched my head. And noticed that I have been bleeding. For how long I didn´t know. What was this, I thought, that struck me, what kind of weapons have they got. The softest bullet ever shot. I stood up, and I said Yeah..."

Senare samma år var det dags för Flaming Lips på Roskilde. Vad som skulle kunna ha blivit en förvisso välkommen men ändå uttjatad och mindre intim repris på Stockholmsgigget, blev ytterligare en religiös upplevelse. De lyckades förvandla sorg och förvirring efter Pearl Jam-olyckan till melankoli och eftertanke när "Waitin' For a Superman" helt plötsligt gavs en ny mening, presenterat med det kanske finaste tal jag hört i hela mitt liv. Allvarligt - Wayne kändes verkligen som Jesus. Och appropå glorian - som lyssnare kändes det befogat att bolla tillbaka frågan:

What is the light
That you have
Shining all around you?
Is it chemically derived?

Cause if it's natural
Something glowing from inside
Shining all around you
It's potential has arrived

Ett par år senare ställdes jag själv inför mitt livs största sorgearbete, och nu kompletterades såväl "Waitin' For a Superman" som "Feeling Yourself Disintegrate" med nya dimensioner. Då hade bandet dessutom släppt "Do You Realize?" vilket var en annan sten att stå på för att lyckas hålla näsan över vattenytan. Men det är en helt annan historia.

Att hantera sorg är inte sorgligt, det är nödvändigt, och lika elementärt som att andas. Och kan det göras med så mycket kärlek som förmedlas i TSB så kan det ge styrka till den mest söndertrasade själen. The Flaming Lips visar att sorg och melankoli kan vara både dur och moll.

Lyckligt nog verkar inte The Flaming Lips som vid det här laget bestod av Wayne Coyne, Steven Drozd och Michael Ivins, inte ha begripit vilket vidunder de skapade när de producerade och gav ut TSB. Den insikten har de säkert fått med tiden, om inte annat så genom att läsa av vilken oerhörd effekt låtarna har fått på deras lyssnare. Och för alla er som tycker att Wayne är en pajas, eller att Flaming Lips är cirkus - fortsätt tyck det och leta ert allvar någon annanstans. Vi älskar er ändå.

#2 New Order "Technique" [1989]

Världens bästa popskiva. Quintessential New Order. Trots att flera låtar har ett duranslag eller ett Ibiza-uptempo-discobeat så är den precis lika melankolisk och "på gränsen" som Closer eller Power, Corruption & Lies. Antar att jag har personifierat mig mer med den eftertänksamme Bernard Sumner än den något skränigt lynniga Ian Curtis. I min värld blev New Order bättre för varje platta fram till Technique, för att sedan påbörja en tragisk kräftgång ner i föredettingarnas underjord. Republic var visserligen briljant, men ändå ett fall nedåt efter den makalösa urladdningen på Technique. Nio låtar, nio klassiker. Öppningen "Fine Time", tillika albumets första singelsläpp, provocerade nog fler än den lockade folk att köpa plattan. Avslutningsspåret "Dream attack" är bland det vackraste som gjorts under ettiketten gitarrpop, en verkligt underskattad New Order-klassiker. Däremellan sju historiska New Orderspår som alla, möjligtvis med undantag av den lite väl tidstypiska "Mr Disco", skulle platsa på en Best of New Order & Joy Division-platta. Och eftersom New Order är/var världens näst bästa band är det självklart att detta är nr 2 på min lista. Typ.

#3 Pink Floyd "The Wall" [1979]

Jag är pretentiös. Har alltid haft lite svårt för distans. Har alltid tagit saker för lite mer allvarliga än vad de var tänkt att vara. I någon strävan att vara kulturellt korrekt, egensinnig och alternativ har jag gjort seriösa försök att värja mig från det storvulna och söka mig till det avskalade och spontana. Det har alltid misslyckats i slutändan, och som grädde på moset - efter att ha gråtit mig igenom Disintegration, varit nostalgisk till Isola, drömt mig bort till OK Computer och gått fullständigt opera till The Lamb Lies Down on Broadway - så går jag alltid och sätter mig och låtsas bli Pink framför the Wall, eller med the Wall i lurarna. Det händer väl sisådär en gång i halvåret.

Det intressanta med den här plattan är att det finns så otroligt mycket negativt att säga om den, som att Roger Waters var fullständigt psycho, på ett klart negativt sätt, under hela tillkomstprocessen, att texterna är dubiösa och reflekterar det sena 70-talets "Me first" åsikter (vilket var tändvätska till stora delar av den brittiska punken), att melodierna är svagare än tidigare Pink Floyd-album, att produktionen är jämförelsevis plastig, och inte minst att den är PRETENTIÖS. I mina öron är den också pretentiös, på samma sätt som the White Album och OK Computer är pretentiösa. (Dessa två plattor som för övrigt gott och väl också skulle kunnat hamna på min lista, fan - jag börjar redan bli nostalgisk över postlistetiden. En tredje platta som inte fick vara med är Born to Run, men den kan knappast anklagas för att vara pretentiös. Däremot har de alla samma svartvita estetik. Det är kanske som med fotbollen - vitt förpliktigar.) Pretentiöst är bra.

NinoNino - NanoNano (we don't need no education) var en av de första låtarna som jag envisades med att sjunga stup i ett (skulle gissa ungefär 6-7 år gammal). Ungefär på samma sätt som jag ca 16 år senare fastnade vid textrader som "And if a ten ton shark" eller "And the tractor came undone" (det här var en fullständigt obegriplig blinkning till Könberg, ni andra - glöm det).

Hur som helst. Det måste ha gjort ont att göra the Wall, hur många miljoner Waters, Gilmour, Wright och Mason än satt och ruvade på redan då. Arvet efter Syd var nu helt bortblåst i musiken, men i lyriken fick det en nytändning: Pink är ju i första hand Waters alterego, men utan erfarenheterna av Syd betvivlar jag att referenserna hade varit desamma. Det är inte utan att jag ser fram emot den tid då någon vågar införa samma uppblåsta koncepttänkande i 2000-talets musik. Vill man ha något i närheten får man väl förflytta till metal-headsens framkrystade mörkerriken, eller de "progressiva" rockbandens universum. Det är emellertid ingenting som har lyckats fånga mig på samma sätt. Det känns bara fånigt. Det gör aldrig the Wall. Det är blodigt allvar.

#4 The Cure "Kiss Me Kiss Me Kiss Me" [1987]

Delirium. Panik. Eufori. Ytlighet. Avgrundsdjup. Skivan kan ges hur många abstrakta substantiv som helst. Om man ska hitta någon motsats till vad skivan förmedlar så är det kanske självgod avmätthet och onödiga poser. Varenda ton på plattan vibrerar som av feber, vare sig det handlar om tonsatta tripper som t.ex. 'The Snakepit' och 'If Only Tonight We Could Sleep' eller ytliga popbagateller som t.ex. 'Catch', 'Perfect Girl' och 'Just Like Heaven'.

Vad som gör den här plattan till the Cures bästa och därmed en av de bästa popplattorna någonsin kan dels förklaras av bandets magi, dels genom Robert Smiths låtskriveri, dels genom att betrakta de enskilda musikaliska insatserna var för sig.

Porl Thompson spelar gitarr och keyboards på skivan. (Officiellt gör han inte det senare, men Roberts gamla bästis Lol Tolhurst har vid det här laget sjunkit så långt ner i sitt destruktiva leverne att han börjat fjärmas mer och mer från bandet. På nästa skiva (Disintegration) krediteras han med "other instruments" vilket är en synonym till ingenting.) Tillbaka till Porl. Han fullständigt massakrerar sina Gretsch's och 335:or på ett helt magnifikt sätt. Det handlar lika mycket om anslag som om harmonier. Dessa är till stor del framimproviserade under intryck av enorma mängder rödvin och kemiska substanser i den franska studio där plattan spelades in. Öppnings- och titelspåret 'The Kiss' samt 'All I Want' och 'If Only Tonight We Could Sleep' är kanske de spår en nybörjare bör börja med för att förstå hans storhet.

Trummorna. Boris spelar hårt. Han har ett sjukt hårt och tufft anslag, men kan samtidigt få en softis som 'Catch' att drivas framåt som en ångvält gjord av siden. Det är också massa reverb och skön 80-talsgate på trummorna, vilket jag gillar. Lyssna på 'Icing Sugar'.

Sången. Lika viktigt som den formbundna melodi som bär upp texterna är Smiths androgyna wailande när han drar ut på Crawley-diftongerna. Lyssna på 'One More Time' så fattar ni vad jag menar.

De mest anmärkningsvärda stunderna på plattan är inte lägerelds- och efterfestörhängena 'Just Like Heaven', 'Catch' eller 'Why Can't I Be You'. Det är istället låtar som 'Like Cockatoos', 'Fight', 'Shiver and Shake', 'Icing Sugar', 'Torture' och 'All I Want' - låtar som sällan nämns i "best of"-sammanhang och sällan spelas live.

Ett enkelt sätt att beskriva plattans betydelse för mig är att säga att det är den som har fått mig att sjunga som jag sjunger och spela som jag spelar. Jag har också låst in mig med Kiss Me Kiss Me Kiss Me i olika rum genom åren och låtit den fylla olika funktioner av läkande karaktär. Det har nästan alltid gett avsedd effekt, och jag har kunnat kliva ut ur det där rummet med en känsla av att 'jag vet något som inte du vet'. Men misströsta inte. Du behöver inte vara en misantropisk yngling för att uppskatta skivan. Den går alldeles utmärkt att dammsuga till också. Du bör dock undvika 'Shiver and Shake' om du vill ha kvar något av inredningen efteråt.

#5 Bob Marley & The Wailers "Babylon By Bus" [1978]

Sitter i skrivande stund på jobbet... Har haft lurar på mig hela dagen, vilket har hjälpt till att stänga ute omvärlden och ge mig lite tröst i en fas av tröstlöst rutinarbete. En påtaglig huvudvärk har gjort sig tillkänna, och dumt nog har jag förstärkt en redan seg och deppig känsla genom att lyssna på deppig musik. Det kulminerade med att iTunes rasslade fram Madrugadas "Majesty", vilket framkallade ett rent fysiskt illamående hos mig. Missförstå mig inte: det är helt fantastisk låt, men den fick mig att må så jävla dåligt. Kände mig gammal, frusen och upplevde en massa mindre behagliga minnen flyga förbi.

Precis vid detta tillfälle bestämde jag mig för att det var dags att ta tag i 50-listan. För att komma in i rätt vibe bytte jag musik till skivan jag ska skriva om nu, Babylon By Bus. Genast kände jag en förändrad sinnesstämning. Det kändes inte så jävla tungt längre. Jag började till och med röra på benen lite i takt med musiken (antagligen till kollegernas förtret).

BBB är en liveskiva, och ligger således i gränslandet för vad som i mitt sinne är tillåtet på den här listan. Men den är å andra sidan ett helt perfekt destillat av det som gjorde Bobban till den perfekta messias. Fy fan vad det svänger. Det är spelglädje och det är helt galet tajt. Uppbackad av en sanslöst välsvetsad kör predikar Bobban sina universella kärleksbudskap till en takt som borde injiceras i moderlivet för alla ofödda barn i den här soppiga tidsåldern, och göra dem immuna mot alla "rat races" de kommer att utsättas för. Hur mycket vi än intellektualiserar musikens uttryck går det inte att passera kärnan, det som driver folk att i massor hänge sig åt något som de upplever vara större än själva livet.

Jag är lite musikaliskt skizzo, jag inser det. Och det blir bara värre för varje år som går. I mitt universum är Bobban lika mycket Jesus som Lennon och Wayne Coyne. Vem jag väljer beror på dagsformen. Gemensamt är väl att de alla är/var bättre live. Eller med Lorne de Wolfes* ord: "teori är en sak, praktik en annan - älskling du är alltid bättre live!"

*efterhandsredigerat efter en pinsam felskrivning. Förlåt, Lorne.

#6 Kraftwerk "Trans-Europe Express" [1977]

Kraftwerk [kra´ftv3rk], tysk elektronmusikrockgrupp. K. bildades 1968 som Organisation av Ralf Hütter (f. 1946) och Florian Schneider (f. 1947), fick nuvarande namn 1970 och fick 1974 kommersiellt genombrott med albumet Autobahn. K:s renodlat elektronisk-mekaniska musik har främst tjänat som förebild inom diskomusik, s.k. syntpop och techno, men har även satt tydliga spår hos flera av den bredare rockmusikens producenter och artister. År 2003 kom Tour de France Soundtracks, K:s första album på 17 år. (källa ne.se)

elektronmusik, den form av elektroakustisk musik där alla led i ljudframställningen är elektroniska. (källa ne.se)

elektroakustisk musik, musik där elektronisk framställning och bearbetning av ljud utgör en avgörande och dominerande komponent. Denna vida definition innefattar musik av mycket olika slag, från experimentella ljudskapelser till popmusik av hobbykaraktär, och från rent elektroniska skapelser till musik för traditionella instrument vilken kompletteras med någon form av elektronisk ljudbearbetning. Däremot utesluter definitionen ren förstärkning, inspelning etc. De tonsättare som själva betecknar sin musik som elektroakustisk avser ofta också musik av experimentell karaktär där brus, buller och språkljud utgör en minst lika viktig, eller t.o.m. väsentligare, del än tonhöjdsbestämda ljud. Av denna anledning blir den traditionella notskriften endast undantagsvis användbar. Även om det traditionella västerländska tonförrådet utnyttjas är det som ett specialfall inom ett kontinuum av mikrointervall ner till urskiljbarhetens gräns. [...] (källa: ne.se).

Kraftwerk är så exakt, så precist. Min gode vän och kollega, Sveriges mest skönsjungande demonproducent och hemligaste indiekung, C-O, uppehöll sig länge vid devisen "musik är matematik" och kopplade det slaviskt till sitt arbete framför mixerbordet. Jag var nitisk motståndare till påståendet och menade att det tog bort all glädje och spontanitet samt det fantastiska som kan uppstå i det oväntade och i misstagen. För C-O existerade inga misstag. Musik är ju matematik.

Nu idag är jag nog av åsikten att det är tur att Florian Schneider, Ralf Hütter, Karl Bartos, C-O och alla andra som är av samma inställning till musiken är så konsekventa som de är. Annars skulle musiken hamna i ett ekorrhjul av upprepningar. Kraftwerk förde in helt nya element i musiken och skapade en plattform för såväl en helt ny estetik som ett helt nytt sätt att behandla ljud.

"Trans-Europe Express" är jämte "Autobahn" och "The Man-Machine" deras mästerverk. Den här plattan är dock lite mer konsekvent, lite mer rytmisk och lite mer arketypisk för det Kraftwerk som la beslag på tätpositionen i Krautgänget och blev mönsterbildande för allt som komma skulle. Kraftwerk är för den elektroniska musiken vad Paulus var för kristendomen. Frågan är väl i så fall: vem är Jesus?

#7 Accept "Balls to the Wall" [1984]

Nej, det är inget skämt. Det kanske är en tuff barriär att ta sig över innan man är redo att inse storheten i det här verket, men väl framme - knyt nävarna och njut. Likt Metallica gjorde med Black Album sju år senare kastade Accept här av sig många av de attribut som hade gjort dem till ett av metal-världens mest inflytelserika band. De övergav i princip helt den genre, thrash-metal, som de varit med och lagt grunden till, för ett benhårt slowtempo-album med en otvivelaktigt utmanande estetik och lyrik. Även för dem som inte fascineras av musikgenren som sådan kan det här vara värt en genomgång, inte minst för att sitt explicita queerfokus, 20 år innan 2000-talets babbel om intersektionalitet och frigörelse över könsgränser. Det komiska i kråksången är ju att inga hårdrockare i vare sig Sölvesborg, Svedala, Trosa, Motala, Höör eller Örnsköldsvik kunde föreställa sig varken Udo eller Rob Halford som homos. De var ju bara läder och hårda, och hårt läder är lika med tufft, och då går det bra att lyssna på "London Leatherboys" i Impalan samtidigt som man viftar med sydstatsflaggan och spöar juggar och intellektuella utanför korvmojjen på fredagskvällarna. Århundradets blåsning, grabbar.

Hårdrocken la grunden för mitt självständiga musikintresse sådär i tioårsåldern. Mitt första egenhändigt köpta album var "Creatures of the Night", Kiss sista sminkade album. Sedan kom Dio, Maiden, Priest, Purple, Accept och King Diamond som ett pärlband av influenser in i en helt oerfaren liten pojkhjärna. En vacker dag 1987 kom jag över ett ex av Pet Shop Boys "Actually" och i ett nafs blev jag "synthare" och sålde således alla mina härliga hårdrocksvinyler. Jag kom senare att genomgå samma inkvisation i relation till synthen till förmån för shoegazing och depprock - då rök alla sköna DM-maxis och obskyra Hot Stuff-band för en spottstyver. Härligt kategoriskt och ombytligt, eller hur? Lite sorgligt ur ett samlarperspektiv så här i efterhand bara.

Började plocka upp gamla trådar för ett antal år sedan, och insåg att det nog inte hade hänt så mycket på de där 20 åren. Känslan av att lyssna på världens fetaste riff, ever, den är sig lik. En skillnad (gudskelov) är dock att jag nu begriper innebörden av texterna på Balls to the Wall.

De två bästa prefixen på musik är "aggro" och "depp", möjligtvis "melankoli", men jag har aldrig varit mycket för det menlöst vackra, eller för den delen, smarta. Så jag välkomnar mer Udo och mindre Bell & Sebastian i mitt liv. Skål!

#8 Depeche Mode "Violator" [1990]

Det finns en massa frågor som tornar upp under funderandet kring, och skapandet av den här listan. En kärnfråga som togs upp redan i början var huruvida listan skulle göra anspråk på att sammanfatta musikhistorien eller endast vara en spegel utav ett antal individers resa genom musiken. Helt klart landade vi väl i det senare. Men sen kommer självrannsakan. Är jag så vit? Är jag så förutsägbar? Är jag bara en del av ett konsumentkollektiv utan öron, ögon och hjärta? Risken att framstå som en wannabee av de ölmagade trötta recensenterna i Uncut, Mojo eller Sonic är uppenbar. Eller så är det bara som farbror Barbro säger: det finns inga genvägar till det perfekta ljudet. (Vad vill jag säga här egentligen? Kanske att nedanstående text inte uppfyller kraven på att vara nyskapande eller ett bevis på autencitet... men jag vet egentligen inte).

Violator är så perfekt i sitt utförande. Allt: texter, produktion, låtlängd, sound, melodier, grafisk formgivning, myt, efterföljande videos, antal låtar... you name it. Nio spår, inte ett enda svagt. Några av de starkaste singlarna i den moderna rockhistorien i Personal Jesus och Enjoy the Silence. Underbart suggestiva spår som Wating For the Night och Sweetest Perfection. Tung ångest i Clean och Halo. Eller bara sjukt snyggt som World In My Eyes (och vilket intro dessutom!).

Jag gick på högstadiet när plattan släpptes. På rasterna försökte jag undvika spö och höll mig i biblioteket (garanterat långt ifrån plågoandarna), läste skivrecensioner i Slitz och diskuterade DM-maxis med Klas, Kalle-Patrik, Ivan och Krutz. Music For The Masses hade redan placerat DM bland de ofelbara, det gick liksom inte att bli bättre. Men det gick det såklart. Precis som alla mästerverk låg Violator lite före sin tid, så skepsismen var därför stor när man lyssnade på de skeva ackordbytena i Enjoy The Silence de första gångerna. Men sedan lossnade det på alla plan, och Violator blev en söndertrasad, men inte sönderspelad, skiva med ikonstatus vars texter och känsla kröp innanför skinnet och byggde bo på ett fullständigt åldersbeständigt betongfundament.

Det var förresten på den gyllene singelsläppstiden. Inför ett stort albumsläpp släpptes alltid en, oftast två, singlar. I DM:s fall handlade det ju om en vinylsingel och trettifjorton olika versioner av densamma i tolvtumsformat. Underbart!

Ett smolk i bägaren var väl att de tråkiga blivande ekonomerna med högersympatier också gick omkring med Violatortröjor och köpte remastrade maxisinglar på Filmlandet. Men till och med det gick att leva med. Är inte det ett bevis på en bra platta så säg...

#9 John Lennon/Plastic Ono Band [1970]

Snacka om att balansera på en tunn tråd. Vad fick John att tro att vi inte skulle förkasta hans djupt personliga utläggningar om sig själv och sitt liv? Antagligen ingenting. Vi är egentligen inte inbjudna. Det är upp till dig om du vill lyssna, annars kan du dra. Vi får gärna tycka att superstjärnans seanser med sig själv, Ono, sina psykoterapeuter och sina gurus är patetiska, men skivan måste ändå ut.

John är dock inte mer unik där uppe på sin piedestal än att samtliga teman som behandlas på Plastic Ono Band äger giltighet för i princip varenda individ som väljer att lyssna. Så givetvis blir det en succé, dock helt väsensskild från det han upplevt med sitt gamla avdankade band.

Det här är soul, och John Lennon är mer trovärdig som Messias än den där snubben från Nasaret.

#10 Reeperbahn "Peep-Show" [1983]

När tidsmaskinen till slut lanseras är jag den första som hoppar in och utan fruktan åker tillbaka till 1983. Det vore visserligen lite självdestruktivt, för det verkar av allt att döma ha varit ett farligt år, men dragningskraften är helt enkelt för stor. En tid som födde såväl Pornography och Power, Corruption and Lies som Peep Show.

Reeperbahn blir alltför ofta bara ihopkopplade med filmen G och andra svenska New Wave-band som Lustans Lakejer och Ratata. Personligen tycker jag att det känns lite förmätet, för det här är så mycket större för mig.

Reeperbahn, som tidigare varit ett förvisso briljant, men ändå trevande och lite nervöst band blev med Peep Show en fullfjädrad dålig förebild för alla 80-talseskapister. Livsfarliga och mystiska. Efter Dan Sundquists avhopp så fick Olle Ljungström axla såväl rollen som frontfigur och låtskrivare själv. Det underliga är att han redan här verkar ha hittat sin formel. Han skulle kanske bli förolämpad av ett sånt påstående (vem vill bli jämförd med sitt fjuniga youngster-alterego?) men för mig känns många av uttrycken igen även på OL:s 90-talssoloplattor.

"Marrakesch", "Det Vackra Livet", "Tidsfrist", titelspåret "Peepshow" och kanske framför allt "Gröna Tapeter" har ett sound som får mig att undra om det inte är dags för en riktigt seriös 80-talsrevival* snart. Peep-Show var Reeperbahns första skiva på legendariska Stranded. Man undrar hur hårt inflytande bolaget utövade över sina artister vad gäller soundet. Stranded innebar i vilket fall som helst bara gott för Reeperbahn. Dan Sundquists ersättare på bas: Peter Ivarss (från Underjordiska Lyxorkestern), var också en skjuts framåt för Reeperbahn. Tyvärr tog det också slut med Peep-Show. Ivarss tog livet av sig, och inspelningsbudgeten för nästa platta, Intriger, blev för hög. 80-talet hade sugit musten ur bandet. Reeperbahn var slut, och det tog Olle Ljungström 10 år att återfå kraften. Nu verkar han ha förlorat den för gott.

*inte i bemärkelsen commodoresynt eller arga neonbrudar

#11 Pink Floyd "Animals" [1977]

Animals är kulmen och slutet på ett helt otroligt kreativt samarbete, det mellan de två superegona Waters och Gilmour. Det kan också ses som någon sorts kulmen i Waters egna personliga utveckling. Under nästa platta var sammanbrottet ett faktum och han agerade som den psykopat han byggde upp sitt murbygge kring.
Animals hade kunnat vara Pink Floyds avsked. Myten hade antagligen blivit kompaktare än den inrökta radhusluften i Syd Barrets mammas vardagsrum.
Och en detalj: 3,44 in i Dogs kommer ett gitarrparti som är det vackraste jag kan föreställa mig. Bombastiskt och svulstigt utan att utgöra ett ledtema eller ens ta över. Oerhört simpelt och helt genialiskt.

#12 David Bowie "Hunky Dory" [1971]

Min Bowie får bli Hunky Dory. Low är coolare och Heroes är snyggare (och titellåten oslagbar), men Hunky Dory står till slut som vinnare. Det är väl roligare att skaka höfterna på speed än att åka tunnelbana på horse, typ.

#13 Morrissey "Vauxhall and I" [1994]

Mozzer har aldrig varit och kommer aldrig att bli bättre än så här. W&I är så fullproppat med toppar och magiska referenser att det närmast känns evangeliskt. Your Arsenal är också en fantastisk platta, men liksom hans senaste två alster lite för mycket stadium för att verkligen passa den här eftertänksamma egocentriska croonern. Jag har lyssnat så oerhört mycket på den här plattan, i så vitt skilda situationer, att jag har svårt att skriva om den.

När jag lyssnar på den igen, med listan i åtanke, fastnar jag för den första strofen i den första låten på plattan, "Now My Heart Is Full". Jag kan inte låta bli att undra något jag undrat förut, nämligen när det där j-a huset ska falla sönder. Eller sker det hela tiden i tysthet? Min vän psykologen verkar i alla fall ha fullt upp, om det nu skulle vara något tecken.

There's gonna be some trouble
A whole house will need re-building
And everyone I love in the house
Will recline on an analyst's couch quite soon

Annars är ju den nästan uttjatade favoriten strofen om hur jaget sitter i baren med huvudet PÅ baren och konstaterar att han är en stalker och slutar med: "I've made up YOUR mind. The more you ignore me, the closer I get. You're wasting your time". På ett helt annat sätt fungerar "Why Don't You Find Out For Yourself" och "Speedway", som med ett bittert koncentrat av livsvisdom och besvikelser kan få vilken pop-pojke som helst att lägga ner sina ambitioner. Eller åtminstone krypa ihop i fosterställning och be om nåd.

#14 Bob Dylan "Blonde on Blonde" [1966]

Så mycket är redan sagt och skrivet. Det skulle väl inte vara så svårt att skriva så mycket mer, snarare ganska engagerande för mig själv. Frågan är hur många som skulle läsa. Det enda raka är väl att krydda det med en liten anekdot. Några personer, bekanta till bekanta, arrangerade en fest till minne av kombon Bob Dylan & CM Bellman. Var? På Lunds studentskegård (studentboende mellan Clemenstorget och Allhelgonakyrkan där det bara bor kvinnliga studenter). På den tiden hände det att jag extraknäckte som trubadur (förvånad, någon?), och jag ställde upp på kamikazeuppdraget att vara både Bob Dylan och Bellman, en Bellbob, i samma person. Varvade således "Ballad of a Thin Man" med "Kom sköna källarflickor" och "Fjäriln vingad" etc. Bizarrt. Ännu mer bizzarrt är kanske att jag ställde upp på det. Detta i kombination med annat kanske kan förklara en del av det självförakt som bubblar upp i diverse förklaringar på listan.

Jag kommer i alla fall ihåg att jag njöt av att lira "Stuck Inside A Mobile, With The Memphis Blues Again". Det skulle jag nog göra än idag. Trots att jag inte trubadurar på tjejkorridorer längre.

#15 The Clash "Sandinista" [1980]

Ett helt galet album. På så många sätt så fruktansvärt smart, på lika många sätt så fruktansvärt dumt. Det är väl det dumma som jag fastnar vid och gör att det här är ett album jag avgudar. Sen är det ju svårt för någon att inte avguda Clash som företeelse, och Sandanista är - åtminstone för mig - det album som bäst sammanfattar vad Clash handlade om. Det kanske kommer mer...

#16 The National "Boxer" [2007]

Jag är helt hundra på att den här plattan kommer att vara speciell för mig även om 10 år. Vilket egentligen är konstigt. Den har inte förändrat mig på något sätt, den dök inte upp i en tid då jag var speciellt mottaglig för yttre impulser och den är inte såpass nyskapande att den på grund av det har en självklar plats på den här listan. Den är bara helt rätt rakt igenom. Och Matt Berninger är en fantastisk sångare, en fixstjärna som på de här låtarna får helt rätt utrymme.

Sedan finns det så mycket i texterna som appellerar till en trettiplussare som jag. Från apati i "Apartment Story" till tillbakablickande vemod i "Mistaken for Strangers" & "Slow Show" till Frustration i "Start A War".

Allting handlar väl om att vi ska känna igen oss och reproducera oss själva???

another uninnocent, elegant fall into the unmagnificent lives of adults

#17 The Sex Pistols "Never Mind The Bollocks Here's The Sex Pistols" [1977]

När jag är punk är jag jävligt punk. Vågar mig inte på en bedömning av hur liten del av mitt ego som är punk och hur mycket som är... Genesis (?). Lika lite som den klassiska fyllediskussionen "Hur många procent queer är du egentligen?".

Men vad fan - skit i det. Här är The Sex Pistols.

#18 Genesis "Foxtrot" [1972]

Känns som att man på många sätt borde rättfärdiga att man presenterar något så här överpretentiöst och toksvulstigt på den här listan som i många ögon säkert är ett koncentrat av den goda smaken. Progg, artrock och symfonirock samt Genesis i synnerhet kändes länge ungefär lika hett och levande som mammutreliker i grönlandsisen. Den ironiska generationen gjorde en hederssak att under sin korta tid i rampljuset häckla allt överambitiöst och bombastiskt (förutom svindyra soulplattor och brittisk bigbeat...). Det hängde säkert i sin tur med från punkens "Hate Pink Floyd"-attityd som det utifrån det sett till det sena 70-talets musikmässiga klimat och sociala kontext är svårt att inte hysa sympati för. Lagom till att Schyffert klippte av sig skägget, Pop gick i graven, Sweden Rock blev större än Hultsfred och indiekidsen vände sig mot Brooklyn istället för Camden tror jag att det hände något med den här arroganta attityden. Det är i alla fall mitt sätt att tolka öppenheten inför band som Animal Collective, Yeasayer, Battles, Goodspeed You Black Emperor, TV On the Radio etc...

Foxtrot är min favorit av Genesis studioplattor. Många lyfter fram Peter Gabriels sista platta, den episka "Lamb Lies Down On Broodway" som det riktiga Genesis mästervärk. För mig är jämförelsen mellan den och Foxtrot ungefär som mellan the Wall och Dark Side of the Moon. Det finns så mycket spelglädje kvar på Foxtrot och jag blir fortfarande fullständigt knockad av Get 'Em Out By Friday och Supper's Ready (som klockar in på 22 min...). Att Gabriel live uppträdde klädd som en drake (kite, alltså) eller iklädd en rävmask... ja det fullbordar liksom den inre bilden av låtarna. Det gör han visserligen inte här, men det är ett grymt klipp - så ge det en chans.

#19 Blur "Parklife" [1994]

Pop.
Är.
Kul.

...och jag är trygg i själen med att en bit av mitt hjärta alltid kommer att vara vikt för just det.

#20 Nick Cave & The Bad Seeds "The Boatman's Call" [1997]

Att skriva en låt som "Into My Arms" kräver ett enormt mod av en artist, och ett stort självförtroende. Jag tycker faktiskt att det är ganska lätt att dra paralleller till t.ex. "Heroes" eller varför inte "Wish You Were Here". Att hitta kärnan, själen, i ett uttryck och sedan strikt hålla sig till det utan att breda ut sig. Att säga: det är det här jag vill säga, och bara det här. "Into My Arms" är alltså nästan skäl nog att placera den här skivan högt på min lista. Men det slutar ju inte där. "Peolple Ain't No Good" och "(Are You) The One That I've Been Waiting For" tangerar också det gudomliga, flankerat av ytterligare nio mördande bra ballader.

"The Boatman's Call" släpptes när jag var 22 år, och har därmed tonsatt både toppar och dalar under ett åtminstone självupplevt stormigt decennium. Plattan har funkat lika bra i kris som i eufori, till skillnad från en annan långkörare i samlingen som t.ex. "Disintegration" som nästan bara ger mening åt kriserna. Grott-Nick kom in i mitt tonårsliv i och med "Henry's Dream" (tack vare Björn "Braxen" Mattsson, som var tidigt ute). "Let Love In" var ett soundtrack till sorglöshet och fylla medan "Murder Ballads" lämnade mig nästintill oberörd. TBC kom i ett läge när jag var en sjukt gammal 22-åring. Sedan blev jag bara yngre. För att återigen åldras. För att kunna få en ny kris, bli yngre och börja åldras igen. Nu var det ett tag sedan jag verkligen tog Grott-Nick i mina armar, men jag antar att det kommer. Försöker lyssna in mig på Lazarus!!! och finner viss tillfredsställelse i det, men jag har svårt att se att något kommer att överträffa de läkande psalmerna på TBC.