Det är inte lätt att vara ung i Helsingborg. Med tokstor iver sprang jag från skolan på fredagarna för att köpa DN på stan och Expressen Fredag. Hade man tur medföljde faktiskt DN på stan den dagens DN och man slapp slänga hela tidningen i papperskorgen brevid kiosken. Det var nämligen inte alltid den gjorde det, och jag tyckte det var för töntigt att fråga. Expressen Fredag var dock alltid med, konstigt vore det annars med tanke på att den endast bestod av ett par uppslag i tidingens bakre hälft, om jag inte missminner mig.I vilket fall så var det där Linda Norrman huserade och det var där hon rånaivt tokhyllade BD mest hela tiden. Det kändes som om hon bara skrev om dom väldigt länge. Framförallt var det väldigt långt innan det gick att lyssna på dom. Jag visste att jag inte hade något val annat än att älska det här bandet.
Cadillac var förstasingel och satte mig i nån form av skruvstäd. Går det verkligen att tycka om musik som låter som en bilkrasch? Naturligtvis gick det hur bra som helst! Vi startade ett band och hyrde en replokal på timbasis. När vi spelat Cadillac en hel dag satt stackarna och undrade hur vi mådde när vi skulle gå ut. MAGNIFIKT!
Den här skivan är det skevaste men vackraste långfinger jag någonsin räckt någon, morsan, musikmajjen eller trötta ABFmongon inräknade. Men här skivan är min Never Mind the Bollocks, den är min befrielse.
