#5 The Juliana Hatfield Three "Become What You Are" [1993]

Hösten 1993 startade jag och två kompisar ett indieband. Planerna drogs upp i en lägenhet med trägolv på en gata med landskapsnamn nära Dalaplan. Vi lyssnade på "Siamese Dream" med Pumpkins och "Become What You Are" med Juliana och bestämde att vi ville låta som en mix av de tu. Vi fick några bra demo-omdömen i Arbetet. Oförstående liverecensioner där skribenterna inte kunde fatta varför vi stod vända mot förstärkarna så långa stunder. Det berodde nog på att vi spontant Sonic Youth/F. Lips-jammade långa partier mitt i poplåtarna. Hela den här perioden kommer tillbaka till mig när jag lyssnar på detta fantastiska tolvlåtarsverk...
16:e december 1993 såg vi henne på Loppen i Köpenhamn. Tätt och popeuforiskt. Dagen efter skulle jag till Stockholm för att spela jullåtar med saxofonkvartett i tunnelbanan. De inspelade pengarna täckte resan och en biljett till Julianas konsert på Gino samma kväll. Konserten spelades in av P3, vårdar den ömt på kassett än idag. Hon gör entré genom att släpas in på scen av trummisen, klagar över att hon har en "bad hair day" och avslutar med en storslagen cover på Leslie Gores You Don't Own Me.
"Become What You Are" låter fortfarande bäst i ett rum med trägolv. Trummorna gör sig inte i lurar. Remastring beställes, tack! Juliana är den eviga tonåringen. Juliana är aldrig nöjd. Juliana har gjort mycket annat bra som jag kan rekommendera (Blake Babies!, ep:n "I See You", "Bed", "Made In China" etc) och solokonserten på KB ifjol var magisk. Hon är, tillsammans med Kirsty MacColl, min absoluta favorit-"backing vocals"-vokalissa. Jag kan lyssna på Lemonheads enbart för att höra Juliana köra! Senaste skivan "How To Walk Away" är dock ett riktigt sömnpiller. Men demosarna som föregick skivan är grymma!
Det måste grusas på Popgatan för att Juliana ska fästa. Och snöplogars vilka låtar den här produkten innehåller! Riff plus melodi plus melankoli plus hooks plus röst blir topp 5 i min bok.

#5 David Bowie “Hunky Dory“ [1971]

Jag delar ofta upp Bowies plattor i fyra huvudsakliga grupper:

* Konceptskivorna – Ziggy Stardust, Outside, Diamond Dogs, Buddha of Suburbia
(En mer eller mindre tydlig story. I vissa fall rent musikalmaterial.)

* Ljudbildsskivorna – Heroes, Low, Earthling,

Young Americans, Black Tie / White Noise
(Bowie hittar en ny leksak. Helheten överskuggar ofta de individuella låtarna.)

* De halvhjärtade – Tonight, Hours, Never let me down,

Let´s Dance
(Trots enstaka guldkorn lämnar de dig slutligen besviken.)

* Låt-skivorna – Heathen, Scary Monsters,

Station to Station ...och Hunky Dory
(En variation av stilar och sound, fokus på melodierna.)

Ett år före Ziggy står Hunky Dory med en fot kvar på sextiotales golv, den andra hårt sparkande på dörren till glamrockens sjuttiotal. Låtar som ”Kooks”, ”Fill your Heart” och ”Song for Bob Dylan” reflekterar arvet från Beatles, Kinks och... well, Dylan.
”Changes”, ”Queen Bitch” & “Oh You Pretty Things” siar om de höga klackar, läppstift och ögonskugga som lurar runt hörnet.
I ”Quicksand”, ”Eight Line Poem” och, kanske framförallt, i ”Life on Mars” stiger en ny egen röst fram.
Otrolig skiva, Bowies näst bästa.

”I have been accused of being the man that killed the sixties.
Not true. The sixties were already dead when I got there.
I merely helped to clear away the bodies....”
- David Bowie

#5 The Stone Roses [1989]

Frågan är om det någonsin funnits en större hype för ett band än det gjorde för Stone Roses när de skulle ge ut sin debut. Och hypen var befogad, det är en helt otroligt bra popplatta. De kommer till och med undan med att planka Simon & Garfunkels "Scarborough Fair" rakt av i "Elisabeth My Dear" och dessutom hävda att det är deras egen låt. Om det inte vore för "Don´t Stop" som är en fullständigt meningslös baklängeslåt skulle skivan varit bra rakt igenom. Man fick förhoppningar om att Ian Brown och John Squire skulle bli de nya Morrissey och Marr, men de höll bara i en platta så den jämförelsen föll platt till marken. Men på den här plattan så är deras samspel magiskt och man luras till och med att tro att Ian Brown kan sjunga vilket han senare bevisade att han inte alls kunde, särskilt live var han direkt pinsam. Men det är bara att luta sig tillbaka och njuta av "I Wanna be Adored", "She Bangs the Drums", "Made of Stone" och "This is the One" och då inser man vilken fantastisk skiva detta är.

#5 Mercury Rev "Deserter's Songs" [1998]

Det blir inte så mycket bättre i min bok. Högtravande utav helvete och samtidigt inrökt så det räcker och blir över. Närmare Tolvskillingsoperan än East River Pipe, mer Trollkarlen från Oz än Jesus Christ Superstar och bara några utblås stjärndamm från något av det bästa jag någonsin hört.

Det vill inte säga lite för en skiva som utan ord och gitarrer lätt skulle kunna midiarrangeras som en demo för vilken modern synth som helst. Nog är spåren mättade av akustiska instrument men vad som lyser här är den chosefria men samtidigt världsfrånavända djupdykningen i keyboard-oceanen. Ett kosmiskt klavertramp av guds nåde helt enkelt.

Som om inte detta vore nog så fungerar skivan på nästan alla plan, från "Holes" ' meditativa hypnosläge via en av världens bästa låtar "The Funny Bird" för att sedan landa i den ultimata arselsparken i kanske världens mest odansanta dansnummer "Delta Sun Bottleneck Stomp".

#5 Beatles "The White Album" [1968]

När jag läser alla intressanta inlägg på 50-listan inser jag att undertecknad är ganska enkelspårig och inte alls har den breda musiksmak som jag intalat mig själv. Hävdade ju att allt började med "Revolver" och står fast vid det. Givetvis gäller det främst det som tilltalar mig. I mångt och mycket har de flesta av skivorna i min skivsamling en fot eller tå i det som Beatles skapade.

"The White Album" är för mig det fulländade där alla i bandet, trots inre motsättningar, drar sitt strå till stacken. Från inledande "Back in the USSR" till avslutande "Good Night". Höjdpunkten på denna tegelsten är låtföljden "Martha My Dear", "I'm So Tired", "Blackbird", "Piggies", "Rocky Raccoon", "Don't Pass Me By", "Why Don't We Do It in the Road?", "I Will" och "Julia", vilka egentligen är B-sidan på förska skivan i LP formatet. Bästa låten, och kanske Beatles bästa någonsin, tycker jag är "While my guitar gently weeps" där George Harrison visar vilken skön låtskrivare han är.

#5 Low "I Could Live In Hope" [1994]

"three inches above the floor
man in a box wants to burn my soul
and I'm tired, and I'm tired.

is that the truth he says
the pain is easy
too many words, too many words"

...inledningstexten på första låten "Words" på skivan sammanfattar Lows musik perkfekt.
I Lows värld är musiken och stämningen det viktigaste och med samarbetet med Kramer (Bongwater, Galaxie 500 etc) på deras debutplatta är atmosfären intensiv och känns som en långsam, framåtdriven och spännande resa både i den sparsmakande musiksättningen med bas, gitarr och trummor och i de obskyra texterna.

Low ändrar stil ofta för varje skiva och de är alltid bra men den enda skiva som ligger i närheten av "I Could Live In Hope" är "Trust". Vacker atmosfärisk musik med snyggt reverb på gitarrerna, då är Low som bäst.

#5 Bob Marley & The Wailers "Babylon By Bus" [1978]

Sitter i skrivande stund på jobbet... Har haft lurar på mig hela dagen, vilket har hjälpt till att stänga ute omvärlden och ge mig lite tröst i en fas av tröstlöst rutinarbete. En påtaglig huvudvärk har gjort sig tillkänna, och dumt nog har jag förstärkt en redan seg och deppig känsla genom att lyssna på deppig musik. Det kulminerade med att iTunes rasslade fram Madrugadas "Majesty", vilket framkallade ett rent fysiskt illamående hos mig. Missförstå mig inte: det är helt fantastisk låt, men den fick mig att må så jävla dåligt. Kände mig gammal, frusen och upplevde en massa mindre behagliga minnen flyga förbi.

Precis vid detta tillfälle bestämde jag mig för att det var dags att ta tag i 50-listan. För att komma in i rätt vibe bytte jag musik till skivan jag ska skriva om nu, Babylon By Bus. Genast kände jag en förändrad sinnesstämning. Det kändes inte så jävla tungt längre. Jag började till och med röra på benen lite i takt med musiken (antagligen till kollegernas förtret).

BBB är en liveskiva, och ligger således i gränslandet för vad som i mitt sinne är tillåtet på den här listan. Men den är å andra sidan ett helt perfekt destillat av det som gjorde Bobban till den perfekta messias. Fy fan vad det svänger. Det är spelglädje och det är helt galet tajt. Uppbackad av en sanslöst välsvetsad kör predikar Bobban sina universella kärleksbudskap till en takt som borde injiceras i moderlivet för alla ofödda barn i den här soppiga tidsåldern, och göra dem immuna mot alla "rat races" de kommer att utsättas för. Hur mycket vi än intellektualiserar musikens uttryck går det inte att passera kärnan, det som driver folk att i massor hänge sig åt något som de upplever vara större än själva livet.

Jag är lite musikaliskt skizzo, jag inser det. Och det blir bara värre för varje år som går. I mitt universum är Bobban lika mycket Jesus som Lennon och Wayne Coyne. Vem jag väljer beror på dagsformen. Gemensamt är väl att de alla är/var bättre live. Eller med Lorne de Wolfes* ord: "teori är en sak, praktik en annan - älskling du är alltid bättre live!"

*efterhandsredigerat efter en pinsam felskrivning. Förlåt, Lorne.

#5 Neil Young ”Harvest” [1972]

När det handlar om låttexter finns det för mig ingen större än Neil Young. Han har en unik förmåga att skriva hjärtedrabbande och kraftfullt och med ett så pass direkt och okomplicerat språk att till och med en fjärdeklassare förstår (eller när det nu är man introduceras för skolengelskan nu för tiden). Lägg därtill hans röst. Inte nog med att den övertygar i samtliga berättelser (även i de mest klichéartade stroferna), dessutom är den i det närmaste intakt efter snart ett halvt sekels countryrockande. Såg honom i Köpenhamn i våras och även om totalupplevelsen fick sig en och annan törn av de överdrivet långdragna gitarrsolona så var fascinationen desto större över just ungdomligheten i den gamles röst. Nästan i Massey Hall-klass faktiskt.

Och plattan då? Tja, inte så mycket att orda om. Hans bästa och givetvis ett mästerverk.