#41 The Byrds "Younger Than Yesterday" [1967]

Det är lätt att upptäcka och älska ny musik idag. Back in the days på tidigt 90-tal var det svårare. Tidningen POP var enda kanalen kändes det som vid sidan av sena kvällar framför 120 minutes med Frans. Problemet med detta att det var omöjligt att be om ytterligare information. Att räcka upp handen och förklara att man inte riktigt hängde med i ett resonemng eller förstod en term.

I Stockholm hade du kunnat gå in med POP under armen på din lokala skivbutik och fråga om skivan som recenserats och gått därifrån med skivan och ytterligare några skivor som expediten tipsat om. Eller så gick man på tuff konsert. Eller frågade man sina tuffa kompisar. Eller sina tuffa föräldrar. I Ljungby fanns inga tuffa konserter att gå på. Inga tuffa kompisar att fråga som inte hade samma begränsade horisont som du. Inte heller kunde man fråga några tuffa föräldrar i Ljungby (utom Frans pappa men han var mer rock än pop) Hade du bett om skivtips i videobutiken som sålde skivor i Ljungby skulle jag antagligen sitta här med svarta skinnkläder och rakade sidor på skalpen och lyssna på band döpta efter våldsbrott mellan olika djurraser.

I denna lilla, lilla bubbla man levde i matades man sålunda med POP-sanningar. Inget annat. I en tidig recension av vad jag tror var Anna Hellsten om en skiva som jag inte minns namnet gjordes en uppräkning av ett antal skivklassiker. Mina tonårshänder måste ha börjat svettas vid anblicken av en kanon i popmusik levererad i närmast officiell form från Stockholm. (Detta var innan den officiella POP-kanonen levererades i ett temanummer några år senare.)

Nu skulle här upptäckas, inhandlas och inmutas.

Problemet var att endast skivnamnet på klassikerna gavs. Inte artistnamnet. Med viss stolthet kunde jag dock konstatera att jag redan hade några av skivorna på listan i min ägo. Andra hade jag inte. Younger than Yesterday var en av dessa. Titeln var snyggt och smart. Men hur i en tid innan internet och utan vettiga skivbutiker, kompisar eller föräldrar hittar du en skiva med bara ett namn på? I videobutiken hade de en telefonkatalogstjock lunta som användes för kundbeställningar. Den var indelad efter artistnamn och inte albumtitel. Jag vågade inte fråga om att få låna katalogen för en sökning på egen hand.

Svaret blev noggrann läsning av vad jag vill minnas var tre på varandra följande kataloger från Ginza. I den tredje katalogen dök slutligen skivan upp i en reasektion. Sökandet skedde hemma utan den sociala press det hade inneburit att stå i videobutiken några timmar.

Belöningen var, förutom det oundvikliga inmutandet av bandet som mitt (!!!), en skiva som på ett närmast magiskt sätt lyckas förena bubblande pop med psychadelica , countrytoner och rock'n'roll-stjärne avrättningar. Fullständigt briljant. Och det kunde jag vara helt säker på redan från början tack vare tidningen POP.

#41 The Cure "The Head On the Door" [1985]

Jag säger bara: "Push", "the Baby Screams", "Six Different Ways", singlarna och "the Blood".

# 41 Chemical Brothers "Exit planet dust" [1995]

Träningsvärk. Svettiga kläder i en hög på golvet. Huvudvärk.

Crossover. Ibland blir man överraskad. Man tror att den musikaliska kartan är ritad, men så kommer något nytt som känns gutt. Exit planet dust är en sådan skiva. Visst kämpade Prodigy i samma fåra men Chemical Brothers hittade en ny infallsvinkel och blandade in fler influenser. Mixen av anglofil pop och beats med tunga basgångar funkar perfekt för mig. Problemet är bara att det gör ont efteråt.

#41 Pink Floyd "Wish You Were Here" [1975]

Mången gång har gitarrnovisens ovana fingrar förbannats under sin skräckfyllda färd genom tidernas mest smakfulla gitarrintro. Att David Gilmour själv i sin tur verkar lägga det till en låt han snappat upp på radion skruvar till metasituationen ytterligare ett snäpp. Och visst vore det intressant att veta ifall "the Floyd's" hade detta i åtanke när de bestämde sig för denna smått vågade produktion... även om det är av ringa betydelse för musikupplevelsen i sig.

Titelspåret utgör tillsammans med Bowies "Space Oddity" 1970-talets vackraste ögonblick och har för mig en given plats på en 50-lista över världens bästa låtar (om någon nu skulle komma på den extremt nördiga idén att komponera ihop en sådan). Men utöver dessa fem minuter av ren rockhistoria bjuder plattan även på våghalsiga moogsynthar, gubbiga elgitarr-solon, och en lagom avvägd dos psykedelika. Geniet/galenpannan Syd Barrett har lämnat bandet sedan en tid tillbaka men minnet av honom lever kvar i den vördnadsfyllda hymnen "Shine On You Crazy Diamond", en låt i två delar som tillsammans utgör ramen för detta mästerverk. Själva bilden manifesteras i endast tre spår - den suggestivt dystopiska "Welcome to the Machine", den semifunkiga "Have a Cigar" med favoritstrofen the band is just fantastic, that is really what I think. Oh, by the way, which one's Pink? och det geniala slutet med den klockrena övergången till tidigare nämnda "Wish You Were Here" (ljudbilden sveper över i ett radioliknande läge för att sedan försvinna abrupt när någon byter radiokanal... en resumé för er som inte minns eller har hört).

Pink Floyd är ett synnerligen säreget band med många toppar (och tyvärr även dalar), men på "Wish You Were Here" finns inga misstag, och Waters & Co lyckas här träffa både själ och hjärta på samma gång. Ingenting är för lättviktigt för att glömmas bort och ingenting är för svårt att ta till sig.

#41 Sigur Rós "( )" [2002]

Hur ska man förklara Sigur Rós musik? Isländsk shoegazing med sång utan ord? Postrock kanske Det bästa är nog att låta bli för det finns mig veterligen inget annat som låter som Sigur Rós. Deras hypnotiskt uppbyggda melodier slutar inte att fascinera mig. Monotona långa låtar som trollbinder en trots att de sällan innehåller refränger och andra trivialiteter. Dessutom är de ett helt fantastiskt liveband. Jag har sett dem fyra gånger och varje gång uppnår man någon form av extas. På den här plattan har inte ens låtarna några namn och kanske bidrar det till att den känns så enhetlig och sammanhållen. Underbart från början till slut helt enkelt.

#41 King Crimson "In the Court of the Crimson King" [1969]

May you peasants bee doomed who do not appreciate the harmonies and by God sent spirituality... (de första raderna i min Fatwa).

Bandet, med den legendariske och oomstritt genialiske Robert Fripp (gitarr och mellotron) som primus motor, tog sitt namn från en av låtarna på den här debutplattan - vilket också gav skivan dess namn. Den inleds med den hysteriskt majestätiska "21:st Century Schizoid Man" som i sant progressivt maner flyter in i "I talk to the wind" och "Epitaph" (Var tog låttitlar av den här kalibern vägen?). När 21:st Century Schizoid Man bygger på ett blytungt riff (pre-metal), distad sång och helt vansinniga trumfills är resten av låtarna uppbyggda med helt andra metoder. Vid en första lyssning kan jag nästan lova att ni finner det irriterande, men ge det en chans till. Lås in dig själv och försök stänga av tankarna och låt dig föras med på resan. Berätta vad du ser.

Det här är musik från en annan dimension och den går inte att vare sig bedöma eller att ta till sig om man inte gör sig kvitt sina låsningar om hur saker förväntas låta. Det går faktiskt att uppfinna nya harmonier. Fortfarande. B-sidans öppningsspår "Moonchild" är i sina vokala partier den skamlöst plagierade förlagan till Doves "M62 Song" - eller hur?

Jag behöver inte, vill inte, dölja det. Jag är ett proggbarn (obs! progressiv musik. inte i den gängse svenska beteckningen av progg, a'la hoola bandoola, peps etc). Uppvuxen i en familj där skivsamlingen betydde mer än soffgruppen och med hörlurarna som substitut för nappflaskan. Jag har således ett ganska djupt förhållande till den här plattan med flera, och av de som jag har lyckats adaptera till mina egna referenser i vuxen ålder kommer ett antal att göra sig hörda på listan. Hade "In the Court..." haft lite mer odödliga sånger som faktiskt är möjliga att återge (som Moonchild och 21 Century Schizoid Man) hade den trillat upp ett tiotal placeringar. Så mäktig är den. Detta betyder inte att proggutflykterna ska urskuldas eller spolas över.

Kul grej: All Music beskriver King Crimson som ett Pink Floyd för tänkande människor.

Kul klipp: Bandet debuterade på stor scen innan debuten släpptes. Inför 650 000 personer i Hyde park.

#41 Orbital "Orbital 2" (the brown album) [1992]

Make way for ye olde token elektronica album Jag vet inte om detta snarare borde sorteras under soundtrack än electronica i dagens uttunnade skivbackar. För detta skulle kunna använts som alternativ ljudkuliss till valfri brittisk, psykadelisk 70-80talsrulle eller vilken som helst bara Malcolm Macdowell är med, typ.

För gitarrmusikfrälsta verkar det tämligen enkelt att slänga ihop en elektronisk skiva, det är väl bara att lära sig sampla bra och köpa en ok trummaskin kan man tycka men flera kommer nog att komma fram till att vitsen inte ligger i att foga samman så välkända ljud och teman utan snarare att försöka hålla det så enkelt som möjligt utan att göra avkall på orginaliteten.

Orbitals undantag som bekräftar denna devis återfinns på denna skiva i låten Halycon + On + On där man samplat Opus 3´s fantastiska (och alldeles för bortglömda) halvhit It's a Fine Day genom att sampla en del av sången och köra den baklänges vilket får utgöra hela låtens tema. Resultatet blir kusligt igenkännbart trots att man inte kan dra sig till minnes var man hört låten tidigare. När man väl kommit på var det är ifrån uppstår ett sånt där, vad heter det nu, halleluja moment?

Den stora hiten var Lush 3-1 som fick frikostigt med speltid, åtminstone för att vara en instrumental, på MTV och det var den som fick flera att köpa plattan. Nu känns den naturligtvis inte lika fräsh längre men det är konstigt att resten av skivan verkar ha åldrats ytterst gracefullt för att vara ett elektroniskt alster, visst låter det bedagat men den här skivan får med tiden snarare en aura av konstmusik, eller snarare musikkonst, istället för att bli torr gammal stapelvaru-rave som folk kastar ut tillsammans med sina t-tröjor med geometriska mönster och de två 1200orna som stått och samlat damm sedan -93.

Där har ni den, och jag lyckades tillochmed med konststycket att skriva om Orbital utan att nämna bröderna Hartnolls mest överskattade uppfinning tillika den mest oumbärliga raveaccsesoaren någonsin, glasögonen med två ficklampor på...doh!

#41 Di Leva "Rymdblomma" [1989]

Jag förbryllades av ett live-i-TV-studio-framträdande vid tiden för andra LP:n "På ett fat" med en intensiv och frustrerad Tomas iförd tejpad pannlock. Scennärvaron var dock mycket bättre än låtmaterialet. Jag charmades av singlarna "Kom till mig" (bästa svenska popsingel nånsin?) och "Snurrar bakåt" och kapitulerade äntligen när han sommarpratade i radion och öppnade med en Bowie-låt (eller var det Talking Heads?) för att sedan bara spela egna låtar!
Kanske har "Vem ska jag tro på?" stått sig bättre sound-mässigt, men "Rymdblomma" är jämnare, ja varenda låt är en stor fläskig poppsalm på runt 5 minuter som jag fortfarande kan vakna mitt i natten och nynna på. Så ge mig återutgivningar av allt gammalt Di Leva-material (inklusive Pillisnorks!), en dvd med tv-framträdanden och videos, inkludera den briljanta b-sidan "Du ger/Du gör" på en remastrad "Rymdblomma", ge mig livekonserter med Jörgen Cremonese (Whipped Cream kom tillbaka!) på gitarr, ge mig de halsbrytande mellansnacken ostörda av stenkastning... men sluta vid 1990. Därefter: förfall. Numera är han oftast obegripligt övertydlig och rentutsagt outhärdlig. En tragedi. Dansa fram ditt gamla jag din djävul!

#41 Thåström "Xplodera Mig 2000" [1991]

Sommaren 1990 var jag 17 år. Åldersgränsen på Melody i kungsträdgården var (tror jag) 20 år. Thåströms första soloskiva, kreativt nog kallad ”Thåström”, hade gått på repeat i min första CD-spelare (en liten CD-freestyle köpt på Gran Canaria) i ett helt år. Att missa hans konsert på Melody bara för att man råkade vara marginellt underårig var naturligtvis inte ett alternativ. Jag, Tofa (som gick i 2:an och bara var 16) & Daniel stod utanför portarna när de slogs upp vid 18-tiden. Självklart stod jag (1.96 lång) och Daniel (skägg som Lemmy) längst fram för att vakten inte skulle lägga märka till den lille, ansiktsbehåringslöse, Richard Ashcroft-lookalikande Tofa. Den stereotype muskelbyggaren i dörren tittade dock knappt upp från sin lilla pulpet utan tog lojt mot våra biljetter och nickade inåt. Omaha Beach avklarat, next stop Paris!
Thåström, med band, behagade sedan inte äntra scenen förrän klockan 23:00. Under den tiden som förflöt däremellan konsumerade vi kopiösa mängder öl. Mina minnen av själva spelningen kan således vara färgade av alkoholens inverkan. Jag kommer ihåg att han körde flera låtar från den ännu outgivna ”Xplodera mig 2000” som ingen av oss hört tidigare (Elektrisk, Elvis Presley för en dag, Miss Huddinge –72 och Xplodera Mig om jag minns rätt) men ändå glatt sjöng med i. Det kunde ju ha varit gamla Imperiet-låtar som vi missat och man ville ju inte se dum ut.