#37 Shack "H.M.S Fable"

Tänk er det här då, jag har blivit upptuggad och utspottad av en tjej, spelandes alldeles för över min egen liga, genomlidit en natt i tält, ensam utan liggunderlag, på en skärgårdsö, utan rinnande vatten och egentligen riktiga polare, åtminstone tyckte jag det vid tiden.

Jag lämnar det stilla sovande sällskapet i ottan för att få en stunds mental vitvecka. Jag lägger mig på en stenhäll vid stranden och sätter på min Walkman. Ett par minuter förbannar jag mig själv över att jag spelat in ett för dåligt mixtape. Det tog ju tid på den tiden och jag hade bara orkat fylla en sida med käcka bitar, den andra togs till fullo upp av denna skivan.

Lag låg väl där rätt länge. Hjärtat var ju i tusen bitar och hedern hade åkt hem till Malmö för länge sen, jag hade liksom inget att gå tillbaka till. Jag spelade det där bandet om och om igen, och efterhand så började jag spola fram mer på a-sidan än jag spolade över b-sidan. Det fanns nåt på H.M.S Fable som gjorde att jag inte kunde sluta lyssna, nåt som fick mig att missa midsommarlunchen av kärlek snarare än av brustet hjärta.

Det är en angelägen orkester anförd av skäggiga män med Horsekäkar och trasiga byxknän. Det har fått alldeles för mycket pengar att spela in skivan och de ska fanimej göra allt för att visa det. Det är trad-pop eller rock men snyggt arrangerad och när man väl fallit för det, eller legat ner tillräckligt länge för att inte vilja ställa sig upp igen så är det nästan omöjligt att sluta lyssna på skiten.

# 37 Pixies "Doolittle" [1989]

Pixies är ett betydelsefullt band i musikhistorien. Inte för att de sålde många skivor. Utan för att de som köpt deras skivor har startat listbloggar.

#37 Mogwai "Young Team" [1997]

R U Still In 2 It?
Mogwai lät som englands svar på postrockens gudar Godspeed You Black Emperor! och Labradford på deras fullängdsdebut...och det är ju inte helt fel. Bonus är den underbara vemodiga låten R U still 2 it? med arab strapsångaren vid mikrofonen. Filmiskt och episkt mmmm...I'm still into it!

#37 Ride "Nowhere" [1990]

Vad kan jag säga. Vi uppkallade vårt band efter avslutningslåten. (se Rasslebyggds hemsida år 1992)

#37 Tom Waits ”Nighthawks at the Diner” [1975]

Skall man omedelbart hänföras av Mr Waits låtskrivargenialitet är det kanske inte med denna platta man skall börja. Möjligtvis som parallell-platta till ett mer lättillgängligt verk, såsom "Rain Dogs", "Swordfishtrombones" eller "Alice". Anyhow, the bottom line är att den lär växa om lyssnartillfällena är väl synkroniserade med det personliga humöret. Rätt stämning måste infinna sig för att det skall vara lyssningsbart över huvud taget.

Nåväl, även om ”Nighthawks…” helst skall spisas från första till sista raspiga andetag är det ändå några spår som bör lyftas fram… och som även står stabilt på egna ben, vill jag tillägga. Den träffsäkra hyllningen till dekadensens högborg som går under benämningen ”Eggs and Sausage” är en personlig favorit och bör avlyssnas inklusive den smått fantastiska introduktionen med en Waits i svammel-högform. Balladen ”Warm Beer and Cold Women” (smaka på den titeln!) är mer igenkännande från Waits smöriga repertoar och bryter markant med resten av plattans 18 spår, förmodligen är det just därför den tilltalar mig. Slutligen vill jag slå ett slag för ”Spare Parts 1”, en whiskey-indränkt swing med en pratsjungande maestro i högform, påmanad av publikens taktfasta handklapp och kompbandets dito fingerknäpp.

Livekänslan är enastående och humorn en av grundpelarna i denna sömndruckna timme av ren poesi. Det jazziga pianoplinket tydliggör än en gång Waits som den ekvilibrist han faktiskt är – känsla och tajming i såväl instrumentföring som vokal frasering. Att det sedan tvistas om huruvida det verkligen är ett äkta ”live-gig” eller ej är för mig helt ovidkommande. Man är där, tillsammans med ett trettiotal likasinnade musikälskande amerikaner, på ett knökfullt fik någonstans i Los Angeles klockan sent någon dag i veckan. Och längst fram vid pianot sitter Waits, som tillsammans med sina extremt lyhörda medmusikanter bjuder på en av de bästa spelningarna i mannaminne. Om du är i rätt stämning, det vill säga.

#37 The Wildhearts "P.H.U.Q." [1995]

Kan for the life of me inte förstå varför The Wildhearts aldrig blev så framgångsrika som de förtjänade (eller förtjänar - de håller på än!). Inget rockband har, i mitt tycke, de senaste 20 åren lyckats så väl med att förena det melodiska, det hårda, det medryckande och det "kan - inte - sluta - sjunga - med - högt - i - bilen - samtidigt - som - jag - spelar - trummor - på - ratten"- ia som just Gingers gäng.

Den fantastiska riffrocken hittar du kanske bäst här, på "P.H.U.Q." (Ja, alla hårdrockare har barnslig humor, live with it!). Debuten "Earth Vs The Wildhearts" är råare. Distortionsexprimentet "Endless Nameless" får det tyngsta Ministry gjort att blekna.

Senaste plattan, återföreningsalbumet "The Wildhearts must be Destroyed" (2004) framkallar absurda luftgitarrsattacker hos gamla hårdrockare som undertecknad (och innehåller fler självhäftande refränger än hela Mötley Crües katalog).

Headbanga lungt!

http://www.youtube.com/watch?v=ptJ41p577YM

#37 Geschmeido "Zwischen den Mahlzeiten" [1998]

Tar ett försiktig steg några år framåt i den tyska pophistorien och hittar fyra ynglingar från Freiburg i sydvästra Tyskland, nära gränsen till Frankrike. De är stora beundrare av Hamburg-soundet och spelade in denna debutskiva i Hamburg under överinseende av Blumfelds producent Chris von Rautenkranz. Har ni någon gång varit med om att upptäcka ett nytt band via högtalarsystemet i en skivbutik? Mycket trevligt fenomen. "Ursäkta, vad är det du spelar för nåt?"... "Okej, jag tar den!". Den här gången befann jag mig i en liten skivbutik i Wiesbaden av alla ställen. Hur beskriva musiken? Intellektuell indiepop - en korsning av Pavement, Blumfeld och Mopeds typ! Geschmeido har mäktat med ytterligare två skivor, dock inte i alls samma klass. De har tappat sin charmiga ungdomliga direkthet, tänkt för mycket tror jag bestämt. Apropos Deutschneyland II: Nån mer än jag som såg fantastiska tyska rockarna Hip Young Things (vars sångare/gitarrist numera ger ut skivor under namnet Schneider TM) när de spelade i Sverige 1994?

#37 Ebba Grön "Kärlek & Uppror" [1981]

[efterkonstruktion - en känsla] Du sitter frusen på tunnelbanan en sen februarikväll och ser förorter i grå betong som du aldrig satt din fot i passera förbi, på väg till en annan förort där du är en hemul omgiven av namnlösa statister som bara vill dig ont. Du känner lukten av avgaser som sitter kvar i huden efter för många timmar på stan och inte försvinner trots att vattnet blir betonggrått när du till slut får en chans att tvätta dig, och det påminner dig på något underligt sätt om hur liten du är och hur svårt det är att begripa dig på livet. Grått och skrämmande. [end]

Förortsmusik kanske borde vara en egen genre? Det skulle i alla fall vara intressant att studera all musik som har hämtat sin livsnäring från betongförorternas alienation och mejsla ut den röda tråden. Ebba Grön är väl svenska pionjärer på området, i en tid då ämnena var helt andra (delvis i alla fall - men ingen har väl tänkt att skriva om Latin Kings). För den som vill ha en reminder är det bara att kolla på "Ebba the Movie" och lyssna på Fjodors utläggningar i stil med "Vi har ju ingen lokal, ju". Men det fixade man, och Oasen blev den försvenskade folkrörelsevarienten av CBGB's, typ.

Det är svårt att välja Ebba-platta, min lista rymmer bara en; "We're only in it for the drugs" har visserligen en direkthet och livsnerv som själver, och är kanske det bästa tidsdokumentet. Pistols på svenska. På platta tre med Flyktsoda och Die Mauer har Ebba klivit upp på Orangea scenen och blivit något farligt nära allt det som förkastas i Ebbas obefintliga programförklaring. Jag gillar det ändå - Flyktsoda är helt grym stadionrock på svenska och själver den också, fast på ett annat sätt. Jag förstår samtidigt varför det var omöjligt för Pimme T-dojjan, Gurra, Fjodor (och Stry) att fortsätta som Ebba efter det. Fast mest var det väl för att Fjodor längtade hem till Drågsved. Alltså: bästa Ebba-plattan är och förblir "Kärlek och uppror". Du kan lita på mig.

800 grader har väl blivit Ebba Gröns signaturmelodi och måste vara bland det mest kraftfulla som har gjorts i Sverige. Den mesta Ebba-låten på plattan för mig är Hat & Blod. I en ålder när mycket faktiskt var lite skrämmande var den läskig att lyssna på. Mamma pappa barn var en av de första låtarna på Killermörders repertoar och höll i sig ända till slutet, och har således en speciell plats i mitt hjärta. Mental Istid är, förutom en pain in the ass för alla som varit på ett SSU-läger, också en jävligt intressant låt.
Visst - jag var för ung 1981, det kom senare, men det känns ändå inmejslat i någon sorts genpol. Om inte för en generation så i alla fall för oss med rötterna i Stockholms södra förorter.

#37 Nine Inch Nails "The Downward Spiral" [1994]

En djupdykning i ångest och människoförakt, kan det verkligen bli något bra av det? Ja, faktiskt. Vad vore Trent Reznor utan dessa ingredienser? En clown, mer eller mindre, och på senare år är det kanske det han blivit. Men på The Downward Spiral är han verkligen på topp med stenhårda industrirökare och tunga ångestfyllda epos typ Hurt. Plattan är oerhört kraftfull och jag tycker inte tidens gång har nött så hårt på den. Det känns tryggt att veta att hur dåligt man än mår så har Trent mått ännu sämre. Det sämsta med Nine Inch Nails framgångar är att de banade väg för Marilyn Manson, denna Trent Reznor-pajas-wannabe, som säkert sålt tio gånger så många plattor som NIN. Ironiskt…