# 23 Metallica - Master of Puppets [1986]

Den ultimata thrash metalplattan. Alla låtar är antingen extremt tunga eller aggressiva. Det finns inte mycket kvar av det som är bra med den här plattan i dagens Metallica.

#23 JR Ewing "Maelstrom" [2005]

Festivalen hade varit olidlig hittils, jag hade varit för full, fet och blåögd för mitt eget bästa. Jag hade krökat med tyskar och spytt Fiskefjaes i gryningen. Jag hade pissat ner mig, gått mil för att kolla på "angelägen" fotboll och kännt mig lika ensam som jag alltid gör på Roskilde. Framförallt började jag märka att jag snart var 30.

Det är liksom inte lika kul att gigslumma när man uppnått en viss ålder. Man börjar tänka på vad andra tror om en och det är nästan omöjligt att uppnå eufori över någon livemusik över huvudtaget. Har man dessutom aldrig fattat vitsen med att stå med droppställningen i ena handen och se ens dregel sippra ut ur mungipan på andra sidan framför en knappast piggare rocklegend på sin miljonte sista världsturne så har man inte så mycket att hämta där.

Jag önskar jag med trovärdighet kunde skriva att allt detta ställdes på sin ända när jag såg JR Ewings svansångsspelning i sagda miljö. Jag önskar jag kunde säga att jag slet av de där fåniga krokdilklämmorna de fäster på en för att iakta hjärtrytmen och bara sprang längst fram och hoppade ihjäl en hel tomtearmé. Jag ville verkligen det, men stod kvar och såg trettiårsmonstret ta en rejäl tugga av själen och en ännu större av allt som jag fann riktigt angeläget i livet.

När jag lyssnar på Maelstrom hör jag vilket intryck jag skulle kunna gjort på världen. Men med viss distans trivs jag bra även här med folköl, flicka och fiskesnack.com

#23 David Bowie “Heroes” [1977]

Ljuga för Mor på självaste julafton? Nej! Rakryggat yppa sanningen! Ja!

Jag får säga som det är. ”Heroes” är långt ifrån David Bowies bästa skiva. Vete fan om den egentligen är i hans topp 10 ens. ”The Secret life of Arabia” och ”Beauty and the Beast” är bägge skapliga låtar men ingen av dem hade platsat på ”Station to Station” eller ”Scary Monsters”. Några skapliga instrumentaler, ett par snäpp sämre än de på ”Low”, och lite utfyllnad. Så varför - för Jebus skull - ligger denna skiva på plats nr 23 på en lista där inget av de tre fantastiska album jag precis nämnt lyckats ta sig in?!? Skälet – som alla som inte:

A) Ligger i koma -

B) Äger ett exemplar av ”Christer Sjögren sjunger Elvis” – eller

C) Är hjärndöda redan har listat ut stavas naturligtvis

”H E R O E S”.

Inte bara den bästa låt Bowie själv lagt ner på vax utan sannolikt den absolut bästa låt som någonsin i historien spelats in av någon artist i något land överhuvudtaget (Too much ?)!

Vi kan ta ett steg tillbaka och begrunda detta (i ljuset av min idoldyrkan). Detta är ändå mannen som skrev ”Life on Mars”, ”Ziggy Stardust”, ”Space Oddity”, ”Ashes to Ashes”, ”Quicksand”, ”Young Americans”, ”The Man who sold the World”, “Rebel Rebel”, ”Five Years”, ”Cracked Actor”, ”Fashion”, “Wild is the Wind” osv osv mfl mfl
(Det är även mannen som skrev “The Laughing Gnome” skrockar den otrogne.
Ja, so what?! Pink Floyds ”Bike” någon? Dylans ”Wiggle Wiggle”? The Beatles lät för i h-vete Ringo sjunga ett par låtar!).

”H e r o e s ” – Because SJ can´t be wrong!

http://www.youtube.com/watch?v=NEVNoYFpLps bara för att....

#23 Teenage Fanclub "Grand Prix" [1995]

Länge tyckte/trodde jag att detta var den bästa skiva som gjorts. Sommaren 1995 spelade jag och Mattias "Mellow doubt" sönder och samman. Vi turades om att vissla, sjunga understämmor och överstämmor. I Borgholm var vi nära att få stryk när vi gick runt på husvagnscampingen och letade publik och flickvännerna var nära att göra slut.
Hur som helst - en underbar skiva, full av låtar som jag önskar att jag själv hade skrivit. Från stämningssättaren About You och introt till Sparky's Dream till Norman Blakes vardagsrum i Harcore/Ballad är det.
Teenage Fanclub

#23 R.E.M. "New Adventures in Hi-Fi" [1996]

NAIHF är den R.E.M. platta jag lyssnat mest på. I ganska tät konkurrens med Green, Automatic for the People, Murmur och Document. I den ordningen. R.E.M. virvlar självklart upp som givna på min lista när drömmen om 50-listan får näthinnan att spinna runt i expressfart. Vilken platta är betydligt mindre givet för mig. Men det är trots allt inte college-indie-mummel-R.E.M. som gör det här till ett så viktigt band för mig. Det är ju först efter Green som de tar steget ut ur garderoben (i dubbel bemärkelse) och blir det gränsöverskridande, demonstrativt egna bandet som med knivskarp retorik karvar ut sin egna självklara plats i rockikonklippan (jag är antagligen inte indie... it hurts). Därför skippar jag de fullständigt geniala Murmur och Document, fast de var och en för sig innehåller några av de finaste stunderna i bandets historia. Likaså Green, Mikey är inte riktigt där ännu. Out of Time är fantastisk för vad den är, men jag har svårt att se att någon rankar den som top 3 i bandets katalog. Automatic... däremot, är ju det självklara valet för många. Skivan är helt oerhörd i sin återhållsamma intensitet och mångfald. Den tilltalar dock inte mig på samma sätt som New Adventures in Hi-Fi, plattan som när den kom lanserades som en parantes ihopknåpad på den mastodontturné som följde revoltplattan Monster (på flera sätt underskattad). New Adventures in Hi-Fi påminner i sin struktur om Automatic..., fast med en tydligare koppling till bandets historia och IRS-åren. Leave, Departure, Electrolite, How the West Was Won And Were It Got Us, den suveräna duetten med Patti Smith på E-Bow the Letter samt bandets kanske mest klockrena hit Bittersweet me sticker ut och gör plattan till nr 1 i min R.E.M.-samling.

#23 U2 "Achtung Baby" [1991]

Episk pop som förenade brats och arbetarklass på arenorna. U2 presenterar här för första gången det unika sound som blivit så signifikativt för bandet. Och även om det skördade en del gamla fans vann de desto fler nya i och med ”Achtung Baby”, och den efterföljande turnén var väl ett tydligt bevis på U2’s storhet. Och visst är plattan bra. Grymt bra, till och med. Finner faktiskt endast en låt som inte platsar, och det är ironiskt nog inledande Zoo Station. Och den hade förmodligen inte platsat på dagens U2-plattor heller, vilket säger en hel del om dess usla kvalitet.

Hade även små, små funderingar kring efterföljande ”Zooropa” i samband med listsnickrandet, men lämnade den till slut utanför. Innehåller förvisso fina tunes även den, men låtar som One, Mysterious Ways, Ultra Violet och The Fly kan den inte matcha. I övrigt kan jag inte påstå att plattan inspirerat mig något nämnvärt varken musikaliskt eller textmässigt. Och i ärlighetens namn spisas den inte särskilt ofta här hemma nowadays heller, men eftersom den var en stor del i ett betydande skede i mitt liv har den ett stort nostalgiskt värde… och det räcker banne mig ända fram till #23.

#23 Kraftwerk "Radio-activity" [1975]

Radio-Aktivität. En skiva. Ett koncept. 12 stycken konst. Nånting väldigt fint.

#23 Wire "154" [1979]

Wire's tredje skiva och avslutet på första epoken (de återbildades 1986) är en fantastisk popskiva med shoegazeinslag innan shoegaze fanns och mörk postpunk. Låtar som "Map Ref" och "The 15th" låter så grymt moderna i sin produktion. Dessutom gjorde Fischerspooner "the 15th" för ett par år sedan till en hit. "Map Ref" låter väldigt mycket My Bloody Valentine och cirkeln slöts när MBV gjorde en cover på den runt 1996. Wires senaste skiva "Send" från 2003 är också en grymt bra platta och det är lite synd att de ofta glöms bort när det skrivs om postpunk. Jag fick se dem på Roskilde 2004 och oj vad de 60-åriga gubbarna kunde rocka hårt!