#12 The Cure "Faith" [1981]

Vackert och sorgligt. Pornography är självklart mörkare och argare men faith ÄR essensen av melankoli.

#12 Suede "Dog Man Star" [1994]

Brett Anderson är som mest nerknarkad och inåtvänd men ändå presterar han med assistans av Bernard Butler det bästa och mest fokuserade i sin karriär. Destruktivt leverne= stor kreativitet?

#12 David Bowie "Hunky Dory" [1971]

Min Bowie får bli Hunky Dory. Low är coolare och Heroes är snyggare (och titellåten oslagbar), men Hunky Dory står till slut som vinnare. Det är väl roligare att skaka höfterna på speed än att åka tunnelbana på horse, typ.

#12 Pixies “Doolittle” [1989]

Det har sagts att inte många köpte Velvet Undergrounds skivor, men alla som hörde dem spela startade egna band (kanske för att heroin var så billigt på den tiden, vad vet jag...).
Det samma har sagts – och upprepas nu av mig – om Pixies.
Går det att höra en låt som ”Debaser” och inte vilja stå på scen görande samma sak?

Dessutom är skivor med apor på omslaget är bättre än skivor med bananer på omslaget.

#12 Bonnie ”Prince” Billy ”I See a Darkness” [1999]

Singer/songwritern tillika lo-fi-ikonen Will Oldham levererar här under namnet Bonnie ”Prince” Billy en makalös skapelse. Låtar såväl som produktion är redan klassikerstämplat och resultatet anses av många som en milstolpe för genren ifråga. Varken förr eller senare har den gode Oldham varit i närheten av dylika höjder. Föga förvånande, bör väl tilläggas. Värmen i ljudbilden, närheten, den smakfulla taffligheten och kanske framför allt Oldhams ultrakänsliga röst är all faktorer att beröras av i denna tidlösa fullträff. Att inte äga den är nästan en styggelse. Rolig är, med tanke på detta, följande anekdot:

Glad i hågen och med konsumtionssiktet inställt på ”I See a Darkness” äntrar allas våran Andreas Könberg den nu sedan länge ledlagda kulturinrättningen ”Hos den Blinda Åsnan”. Inköpet går som smort fram tills dess att Andreas kommer hem och öppnar cd-fodralet. Innehållet visar sig innehålla Bonnie-Ep’n ”Blue Lotus Feet”, som förvisso är bra men icke desto mindre fel. Men det är först nu som det egentliga brottet inträffar… för trots sin enorma besvikelse över ”Åsnans” klantiga misstag (och med rätten otvivelaktigt på sin sida) byter Andreas aldrig skivan! Ofattbart, javisst! Men också fantastiskt kul.

#12 And You Will Know Us by The Trail Of Dead "Worlds Apart" [2005]

skägg

#12 The Beatles "Revolver" [1966]
Lagom mycket psykedelia. Bästa inledningslåten (Taxman). Fulsnyggaste omslaget. Eller vänta: får jag byta till "The White Album"? Nej, jag vill byta plats på Kinks och Beatles! Äh, det får vara. Vem fan bryr sig.

#12 The Byrds "Boxed Set" [1990]

Anledningen till att jag köpte denna box var att någon musiktidning i sin recension av Rides Nowhere hävdade att Ride var 90-talets Byrds. Där fick de mig. Visst, jag kunde aldrig riktigt förstå de musikaliska likheterna mer än att det var mycket stämsångsbaserat, men det spelade ingen roll. För jag köpte boxen och det var underbart. Som att kliva in i en ny värld. Ena dagen var det de tidiga Dylanlåtarna som passade bäst och andra dagar de flummiga riffbaserade låtarna från 70-talet. Allt sammanflätat av underbara sångprestationer.
Det kan vara en utmaning att lyssna på sången och försöka analysera. Hur många röster ligger det i melodin som man vid en första lyssning tror är ensam? Och vad sjunger de olika stämmorna? På något magiskt sätt passar de tre sångarnas röster ihop som de tre ingredienserna i en Whiskey Sour. Visst står de sig fint på egen hand, men tillsamans uträttar de underverk.

Vad som inte gick hem hos mig just då var countryepisoden. Men den kom jag till senare när No-Depressionvågen drog över musikvärlden som en jättelik flanellskjorta (?).

Det är svårt att välja ut några låtar från fyra cd-skivor, men att känna till låtar som "Eight Miles High", "My Back Pages", "Turn, Turn, Turn", "Chestnut Mare" och "Have you seen her face?" borde vara behörighetsgrundande till gymnasiet.