#40 Slayer "Seasons in the Abyss" [1990]

Tungt och tidlöst plus att det svänger. Skeletons of society är ett mästerverk till låt.

#40 Bruce Springsteen "Born To Run" [1975]

Äntligen! Hade kraft nog att ta mig upp till vinden och bära ner lådan (orginal) med Hannas skivspelare. Skivspelaren är hennes fars gamla Dual som nog saknar sitt tidigare malmöliv under sjuttiotalet.

Borra, såga, dra sladdar.

På tallriken låg Born To Run. Den följde med skivspelaren ner i kartongen vid förra flytten så jag kan med stor säkerhet säga att det var 32 månader sedan jag lyssnade på den.

Thunder Road rullar igång med ett varmt sprak.

En skiva som är jämngammal med mig och med en skivspelare som är ännu äldre. Har svårt att se att jag kommer orka eller behöva gå upp på vinden och hämta resten av vinylen på ett tag.

# 40 Håkan Hellström "Känn ingen sorg för mig Göteborg" [2000]

Man skryter inte med att man gillar Håkan Hellström. Det kan bero på (a) att han inte kan sjunga (b) att han är stående gäst i Allsång på Skansen (c) att han har en sjömanskostym (d) att 85% av hans fans är under 15 år eller (d) att han inte skäms för att han plagierar Smithstexter.
Jag skiter i vilket för Håkan gör musik som får mig att le.

Jag minns att jag skulle på födelsedagsfest till Malin på biblioteket samma fredag som jag köpte skivan. Den fick mig att (a) fråga alla på festen om de hade hört talas om H H (ingen!)(b) dricka allt för mycket rödvin(c) åka hem redan vid 12 för att lyssna på "En vän med en bil" för 10:de gången på 8 timmar (d) vilja flytta till Göteborg.

#40 Dream Theater "Images and Words" [1992]

"Best of the Best" eller totalt olyssningsbart? Åsikterna om progressiv (hård)rock kan med lätthet delas in i ovanstående två kontrapunkter, där de hängivna får se sig kraftigt "outnumbered" av fördömarna. Band som innehåller "världens bästa" på varje position är väl ett av kännetecknen för genren som sådan, och Dream Theater är inget undantag. Upptrampad mark av stilbildare som Yes, Rush och E.L.P distanseras rejält när man med "Images and Words" fullkomligt rusar in i 90-talet och levererar någonting vars like aldrig tidigare hörts. Åtminstone inte av denna kaliber.

Detta är bandets överlägset bästa album (även om både debutplattan "When Dream and Day Unite" och "Images..."-uppföljaren "Awake" båda hade sina poänger) och innehåller endast ett svagt spår, den något såsiga powerballaden Another Day, inte helt oväntat den enda låten som nått en bredare publik. I övrigt erbjuds en högtidsstund för alla med fetisch för samtliga taktarter förutom 4/4-dels, omöjliga soloutsvävningar med finess (Yngwie-entusiaster göres inte besvär), samt ultrakomplicerade arrangemang som faktiskt har en fullt logisk sammansättning... även om detta inte är helt uppenbart vid de första lyssningarna. Så, ni få som fortfarande läser och är intresserade, ge er till tåls, för slutligen infinner den sig... logiken, alltså.

#40 Echo & the Bunnymen "Ocean Rain" [1984]

Fram till deras fjärde platta, Ocean Rain, hade Echo & the Bunnymen gjort lite utflykter åt svartrockhållet, särskilt på Heaven Up Here, sedan vänt sig mer åt pophållet på tredje skivan Porcupine. Här tar de steget fullt ut och fläskar på med svulstiga stråkarrangemang för att backa upp Will Sergeants gitarrslingor och Ian McCulloch´s röst. Man skulle kunna tro att de skulle förlora sina gamla fans och bli tvungna att hitta en helt ny publik, men de behöll greppet om svartrockarna samtidigt som poppubliken tog dem i sina armar. Med klassiker som The Killing Moon, Seven Seas, Silver och Crystal Days så är Ocean Rain helt klart Echo´s vassaste skiva. Deras dramatiska, nästan teatraliska, poplåtar når sin fulländning här. Man kan väl lugnt säga att inledningen på Donnie Darko inte hade varit särskilt kraftfull utan The Killing Moon. Det är inte ofta men ibland är det skönt med revivals…

#40 Silverbullit "Arclight" [2004]

Mixa "21 Century Schizoid Man" med lika delar Lou Reed och Ministry, en skvätt Juju och en rejäl nypa Stooges. Toppa med lite U2-svulst och balansera med Cipramil. För maximal effekt - förtär helst inte i samband med "Unknown Pleasures". Att den här plattan inte spräckt gränserna för svensk skivexport är det definitiva beviset för skivindustrins förfall. Det ultimata soundtracket till sönderblåsta urbana februarilandskap nära havet. Funkar väl i november också, men jag kunde inte vänta så länge. Känslan sitter fortfarande i.

#40 Bear Vs. Shark "Right Now, You're in the Best of Hands. And If Something Isn't Quite Right, Your Doctor Will Know in a Hurry" [2003]

Detroit post-hardcore city Så det är såhär det låter, väldens på pappret bästa band? Näe, jag syftar inte på några eventuella affischnamn i bandroostern, snarare på att bandkonceptet lovar så extremt mycket. Det låter som en korsning mellan At the Drive-in, Weezer och Drive Like Jehu men faan så mycket bättre än om några av slappkukarna i de banden skulle få för sig att korsbefrukta sig med varandra.

Har man inte Jarvis' höfter, Bernard Butlers fingrar, Michael Jacksons uppgraderade kindben eller Sanna Nielsens teenmilf-sexappeal så får man liksom ta till det man har och i detta fall är det bara att börja ta i ända nerifrån tårna i varje jävla ton på varenda förbannade instrument, hela JÄVLA tiden. Resultatet måhända blir stumtals tokbrölig lägereldsemo för hjärnskadade skejtare men vaffan, det är åtminstone ärligt och det är inåthelvete bra.

Lite av problemet är att det kanske är lite för bra ibland, lite för bra på pappret. Ibland är det bara så mycket Andrew WK så långt jävla innan Andrew WK som man kan komma, så att man är tvungen att hoppa fram ett par låtar. Men det hörde nog till konceptet, världens bästa koncept med hookfria låtar i 190, sällan avbrutna av lugnare bitar med ostämda gitarrer, spelade på av liberty-frieskladdiga fingrar.

Det här är ingen hardcore, det här är glasklar pop, bara spelad av folk som blivit tappade några gånger för mycket i kindergarten. Samtidigt är det så jävla smart att en tjomme som en själv trillar ur joggingskorna så fort en låt eller annan råkar shufflas fram på musikspelaren.

RNYITBOHAISIQRYDWKIAH är bandets första skiva. Den andra är inte sämre, tvärtom egentligen men det är på detta alster som den positiva uppfinningsrikedomen är störst. Det här är fan världens bästa skiva, på pappret.

#40 Blur "Parklife" [1994]

De känslor jag hyser för Blur är inte i närheten så passionerade som de Andreas K visade prov på i sin text om sagda vax. Jag nöjer mig med att konstatera att jag fortfarande älskar att höra snorungen Damon (via Phil Daniels mun) pika sin äldre "kusin" Bono; ”It´s got nuffin to do with yer voor-schprung durch technik ya know...”

#40 Arab Strap "Monday At The Hug & Pint" [2003]

Jag kommer aldrig att glömma när Arab Strap spelade på Accelerator på KB (före Strokes). De släntrar in jätteförsenade och Aidan sätter sig ner på en stol och slänger ut följande ur ansiktet in i micen på entonig bauta-skotte-engelska "Hello. We´re Arab Strap and we´re fockin miserable" varpå han dänger till trummaskins-knappen med ett skäggigt pekfinger och den drar igång sylvass sylvass.
Det glansiga booklet-pappret luktar väldigt speciellt. En annan bra skiva som luktar så här är "Big Night Music" med Shriekback. Musiken luktar också speciellt. Stout-indränkta pint-underlägg, milsdjupa lochar av saknad, skägg i brevlådor. Hur nu det luktar. Liktornar. Why Can´t This Be Love? Jo, det kan det. Släpp in säckpiporna nu!