#7 Built to Spill "Perfect from now on" [1997] och #6 Radiohead "Ok Computer" [1997]

Det krävs väl ingen Nick Kent för att inse att dessa två alster
inte har något som helst att göra med varandra. Där det ena är sprunget ur någon form av urban existensiell ångest så är det andra resultatet av en kulturmässig krock mellan tummande skatetidningar, igenrökta resonemang om alltings beskaffenhet och Led Zeppelin.

I en lägenhet på värnehmstoget hängde affischer representerandes bägge skivorna. Bara en sån sak, vem i sina sinnens fulla bruk hänger efter tonårsåldern upp musikplanscher på väggarna? Nåväl, i denna lägenhet spenderade jag tid genom att stämma gitarrer, röka och äta vetebröd. Vid ett tillfälle pratade jag med en kvinnlig bekant om mötena såsom: "vuxna män dricker
kaffe, lyssnar på musik och äter vetelängd", helt sanslöst mao.
Men det kanske krävs nåt sanslöst för att förstå sig på Perfect from now on? Nog behövdes det för mig alltid, jag kommer ihåg att vi spelade Untrusable pt. 2 flera gånger om, rökte lite mer och fick påtår och för varje tugga karlspaderlängd tycktes jag komma lite närmare någon form av visshet, om inte rörande det faktiskt tämligen naturliga i att fika, så det sanslöst vackra i två dissonanta toner spelade på en Fender Stratocaster. Med Oxfordalstret står det inte lika väl till är jag rädd. Jag hade svårt för den direkt och fann inte många orsaker till att ägna den mer tid. Men någon gång där i cigarettdimmorna så förstod jag att detta var någonting utöver det vanliga.

Det krävs ingen Nick Kent för att inse att dessa två alster verkligen har mycket mer gemensamt än vad man initiellt skulle kunna tro. Båda delar en form av utvidgad syn på popmelodin, båda ser den som en väg till något större, något mer potent. Båda ser populärkultur mer som en utgångspunkt än ett fullbordat faktum.

#7 New Order "Technique" [1989]

världens bästa popplatta. På technique lyckas verkligen New Order med att blanda dansant disko med mörk gitarrbaserad pop (klart bättre än Pet Shop Boys). Låtar som "Mr Disco" och "Vanishing Point" innehåller både euforisk gitarrpop och drömska dansanta beats som är snäppet bättre än "Blue Monday". Märkligt dock att skivans sämsta spår "Fine Time" var första singeln.

#7 Jennifer Gentle "The Midnight Room" [2007]

Låt mig först slå fast: Jag har ingen aning om vad karln sjunger om. Jag tror inte han vet det själv helt säkert heller. Eller att han bryr sig. Han har beskrivit sina kunskaper i sångspråket så här: "My English is shit". Det låter hursomhelst jävligt bra. Karln jag pratar om är Marco Fasolo, låtskrivare och exekutör av alla ljud på den här skivan. Han är italienare. Hans band (jo, det finns ett band, de spelar live) ges ut av amerikanska skivbolaget Sub Pop. Nä, ja, just det, det är nåt som inte stämmer här. Italienare kan inte spela rock. De kan inte ligga på Sub Pop. Musik med nonsenstexter kan inte vara bland det bästa man nånsin hört. Brittisk fejkaccent kan inte vara njutbar.
Men jag älskar det här. Ända sedan jag hörde Take My Hand på en psykedeliasamling som medföljde nåt gubbigt engelskt musikmagasin är jag fast. Jag har inte kollat upp tidigare skivor, eller de otaliga "extra" skivor i mindre upplagor som kommer ut med Jennifer Gentle i stadig ström. Jag nöjer mig med den här. Inspelad i ett läskigt hus. Det hörs. Jag blir rädd ibland. Granny's House måste vara bland det mest skrämmande som spelats in: endast slagverk, ordlös sång och preparerat piano. Spela den riktigt högt och jag lovar att alla råttor lämnar stan i ett nafs!
Jag blir glad också. Vad annat kan man bli av dessa twistade mazurkor, menuetter, schottisar och rondos parade med primitiv rock'n'roll? Sub Pop säger att skivan "pulses with a nocturnal, feverish, hallucinatory emotional atmosphere". Där vill jag vara. Låt oss lite slarvigt kalla genren Psykedelisk Pop. Men det är farligt, jag får associationer till Left Banke, Cerebral Corps, Marmoset och Tintern Abbey och utslag över hela kroppen och undrar varför jag inte har med dem på min lista... Tidig Grateful Dead, Soft Machine, Kevin Ayers, Robert Wyatt, tidig Shamen, kom och hjälp!

#7 Great Lake Swimmers "Bodies and Minds" [2005]

Tony Dekker i Great Lake Swimmers är en sångare som verkligen fångade mig direkt när jag hörde deras debut. En otroligt fängslande röst fylld av vemod och ensamhet. Debuten hade några riktiga gulkorn men var ojämn och lite havtaskigt proucerad. Denna uppföljare däremot är en jämn och välproducerad njutning. Man skulle väl kunna beskriva musiken som Neil Young på metadon. Det är hur som helst vackert och sorgligt. En helt fantastisk skiva helt enkelt.

#7 KISS “Destroyer” [1976]

Jag brukade vara en ganska så hård och tuff kille på åttiotalet.
Trasiga jeans, nitbälte, dödskallering, jeansjacka med KISS-rygga, folköl, långt hår och fjunmustasch. You name it – I had it (Bildbevis finns – men jag tror att jag lyckats
förstöra det mesta...)!

Precis som för Frans så var ”Creatures of the Night” (1982) mitt första egenhändigt inhandlade album (Nej det var inte alls Duran Durans ”Rio”! Sluta ljug! Mamma köpte
den åt mig! Jag ville inte alls ha den egentligen! Faktiskt!!).
Jag kommer fortfarande ihåg den enorma impact ”I Love it Loud”-videon hade på mig när den gick på SVTs ”NightFlight” (pre-Bagen). Jösses vad tufft det var!!
Creatures-turnén nådde aldrig Sverige. Jag var för liten för att gå på Lick it Up- eller Animalize-turnéerna. Det skulle dröja ända till 1988 (på Crazy Nights-turnén) tills jag fick se KISS live. Då var jag nog ensam kvar bland mina polare att fortfarande digga KISS (och det var svårt efter Crazy Crazy Nights-skivan – uuärk vad den sög!). Alla andra i gänget hade gått vidare till Metallica, Anthrax, Nuclear Assault el.dyl. mangel-i-mangel...
Men visst, konserten var kul. Alla hitsen man ville höra kördes – Detroit Rock City, Heaven´s on Fire, God of Thunder, Lick it Up, I Love it Loud, Rock ´n´ Roll all Nite, Shout it Out Loud, Love Gun mfl mfl. Men det kändes ju så nervattnat. Ingen Ace. Ingen Peter. Inget smink!

Det skulle dröja ända till sommaren 1997 innan jag fick uppleva KISS så som de borde upplevas. Orginalsättningen Gene, Paul, Ace & Peter, fullt uppklädda och sminkade. Inte en låt från post-Love Gun-eran (77-). Jag var där, 25 år gammal, sminkad som Gene, en aning berusad och fullkomligt överlycklig. Till och med det regnväder som låg över Stockholms Stadion och blötte ner oss under Hellacopters set försvann och ersattes av strålande väder sekunden Åskguden Gene Simmons satte sin drakbeklädda demonfot på scenen!

Det brukar argumenteras att Led Zeppelin och Black Sabbath skapade fundamenten till den hårdrock som skrämmer pensionärer till denna dag.
Må så vara, men det var banne mig KISS som gjorde den underhållande!

You wanted the best and You got the best!

#7 Accept "Balls to the Wall" [1984]

Nej, det är inget skämt. Det kanske är en tuff barriär att ta sig över innan man är redo att inse storheten i det här verket, men väl framme - knyt nävarna och njut. Likt Metallica gjorde med Black Album sju år senare kastade Accept här av sig många av de attribut som hade gjort dem till ett av metal-världens mest inflytelserika band. De övergav i princip helt den genre, thrash-metal, som de varit med och lagt grunden till, för ett benhårt slowtempo-album med en otvivelaktigt utmanande estetik och lyrik. Även för dem som inte fascineras av musikgenren som sådan kan det här vara värt en genomgång, inte minst för att sitt explicita queerfokus, 20 år innan 2000-talets babbel om intersektionalitet och frigörelse över könsgränser. Det komiska i kråksången är ju att inga hårdrockare i vare sig Sölvesborg, Svedala, Trosa, Motala, Höör eller Örnsköldsvik kunde föreställa sig varken Udo eller Rob Halford som homos. De var ju bara läder och hårda, och hårt läder är lika med tufft, och då går det bra att lyssna på "London Leatherboys" i Impalan samtidigt som man viftar med sydstatsflaggan och spöar juggar och intellektuella utanför korvmojjen på fredagskvällarna. Århundradets blåsning, grabbar.

Hårdrocken la grunden för mitt självständiga musikintresse sådär i tioårsåldern. Mitt första egenhändigt köpta album var "Creatures of the Night", Kiss sista sminkade album. Sedan kom Dio, Maiden, Priest, Purple, Accept och King Diamond som ett pärlband av influenser in i en helt oerfaren liten pojkhjärna. En vacker dag 1987 kom jag över ett ex av Pet Shop Boys "Actually" och i ett nafs blev jag "synthare" och sålde således alla mina härliga hårdrocksvinyler. Jag kom senare att genomgå samma inkvisation i relation till synthen till förmån för shoegazing och depprock - då rök alla sköna DM-maxis och obskyra Hot Stuff-band för en spottstyver. Härligt kategoriskt och ombytligt, eller hur? Lite sorgligt ur ett samlarperspektiv så här i efterhand bara.

Började plocka upp gamla trådar för ett antal år sedan, och insåg att det nog inte hade hänt så mycket på de där 20 åren. Känslan av att lyssna på världens fetaste riff, ever, den är sig lik. En skillnad (gudskelov) är dock att jag nu begriper innebörden av texterna på Balls to the Wall.

De två bästa prefixen på musik är "aggro" och "depp", möjligtvis "melankoli", men jag har aldrig varit mycket för det menlöst vackra, eller för den delen, smarta. Så jag välkomnar mer Udo och mindre Bell & Sebastian i mitt liv. Skål!

#7 The Flaming Lips "The Soft Bulletin" [1999]

"Waiting for Superman" ligger med bl a The LA's "There she goes" och Triffids "Wide open road" på min topp 10 över historiens bästa låtar. Resten av skivan är nästan lika bra. Även om det har visat sig att vi alla har ganska olika syn på musikhistorien verkar "The Soft Bulletin" vara en gemensam favorit. Känns tryggt.

#7 Frank Black ”Teenager of the Year” [1994]

Frank Black på solokvist No 2. Bakom sig har han lämnat motvallsfasonerna och den dalande låtkvalitet som präglade The Pixies sista tid (och som faktiskt också färgade av sig lite på soloplatta No 1). Och den säregna countryrock med gubbedoft som blivit hans signum det senaste decenniet har ännu inte gjort entré. Nej, i Frank Black anno 94 finner vi istället en nyfiken sökare. Och denne sökares goda omdöme är förmodligen det enda som står i vägen för att lekfullheten och våghalsigheten skall ta överhanden och dra iväg låtmaterialet till skojfriskland. Den påtagliga svarta humorn och de säregna småtokiga ackordföljderna är aldrig så pass vridna att de överskuggar det blodiga allvaret. Bara det faktum att Frank Black alltid haft den goda smaken att omge sig med formidabla musiker (i synnerhet gitarrister) vittnar om att detta är alldeles för viktigt för honom för att skämtas bort. ”Teenager of the Year” är inget undantag. Och som seden sig bör är det också just gitarristen som sticker ut en aningen mer än de övriga. Lyle Workmans bländande lir fick än mer utrymme på uppföljande ”Cult of Ray” men lyckas hänföra långt mer än halvannan gång även här (lyssningsexempel; intro:t till The Hostess with the Mostest, verskompet på den refrängmässiga trestegsraketen Two Reelers, samt i stort sett hela Pie in the Sky).

Länge levde jag med övertygelsen om att endast halva plattan var lyssningsbar. Idag vet jag bättre. Idag vet jag att Superabound, Big Red, Olé Mulholland och dom andra ”B-side”-spåren är fantastiska låtar på sina säregna sätt och står oförskämt väl upp mot mer ”direkta” låtar som Headache, Speedy Marie och Calistan (världens bästa billåt?). Och när jag ändå är inne på låtar av toppklass vill jag minnas följande scenario från Jukebox’ glansdagar, sommaren -97;

Vi står några vänner och diskuterar nyligen släppta ”OK Computer” och ”Perfect From Now On” och ”den nya rocken”, gitarrens renässans yadda yadda yadda. Juke:ans bättre hälft bryter plötsligt in, uppenbart intresserad av vårt popnörderi, och frågar helt sonika om vi vill höra världens bästa rocklåt. Utan att vänta på något svar sätter han på (I want to live on an) Abstract Plain och vänder sig mot oss med ett belåtet leende på läpparna. Där och då, överumplade av coolheten i det tvärsäkra ställningstagandet, höll vi alla med. Gott så, tänker jag idag… min personliga favorit kommer nog ändå för alltid att vara Freedom Rock.