#44 Lemonheads "It's a shame about Ray" [1992]

I Just Want A Bit Part in Your Life...
Ja det har ju faktiskt den här skivan fått!
Sen är ju Evan Dando popens pretty boy! :D

#44 Kate Bush "Hounds of Love" [1985]

Jag minns första gången jag såg videon till "Cloudbusting". Jag var kanske 12 år och blev helt tagen av berättelsen om Kate Bush, dottern och (har jag för mig) vetenskapsmannen spelad av Donald Sutherland som kämpar mot vädrets makter. Jag kommer ihåg att jag funderade på hur skönt det var att slippa se ett band studsa omkring och mima till en låt och samtidigt få en film till en låt istället. Running up that hill och Big sky är två av Kates bästa låtar också och de är ju med här på skivan. Jag hade svårt att välja mellan Kick inside och den här på listan men men det blev "Hounds of Love" på grund av att det var den jag tog till mitt hjärta först. Videon till "Babooshka" från "Never for Ever" kommer jag ihåg att jag tyckte var riktigt läskig, nästan som vilse i pankakan typ, fast då var jag ju bara kanske åtta år och hade videon inspelad från rockprogrammet Casablanca.

#44 Le Tigre "Le Tigre" [1999]

En solig vårdag år 2000. Har precis stigit av bussen från Lund vid Södervärn och vandrar hem till Tobias vid Möllan. I min CD-freestyle (känn på det substantivet) snurrar Le Tigre. Vi köper folköl och falafel. På stereon snurrar Le Tigre. Vi ser Zlatan göra två mål på AIK i sin allsvenska debut. I huvudet snurrar Le Tigre.

Idag är det en solig vårdag på möllan. Sitter i min bostadsrätt och har insett att jag är för fet för mina Cheap Monday-jeans. Daniel Theorin kan göra allsvensk hemmadebut och mitt politiska engagemang har stannat vid att försöka se på Agenda ibland. Dags att sätta på Le Tigre.

#44 Jesus Jones "Perverse" [1993]

När jag var liten slogs Syntare och Hårdrockare. Jag fick utstå mycket spott och spe när jag gick från Howard Jones och Indochine i 6:an till Iron Maiden och Mötley Crüe i högstadiet. Nuförtiden är gränserna tack och lov utsuddade mellan de flesta musikstilar. Kan vara att band som Skinny Puppy, Young Gods, NIN och Ministry mfl alltid kommer att ses som de stora pionjärerna av historikerna (Se Dick Harrisons bok ”Söta Hat Maskinen”;-D) men Jesus Jones gick hem hos flickorna också. Jag tvivlar på att jag någonsin igen kommer att få varma känslor av EMF men jag ryser fortfarande när jag hör på Idiot Stare (skivans bästa låt f.ö.).

#44 Smashing Pumpkins "Siamese Dream" [1993]

Har förbannat svårt att hitta inspiration till att fylla ut raderna om den här plattan, likt förbannat är det så självklart att den måste vara med på min lista. Den fullkomligt begravde sig i hjärnbarken på mig direkt, och vägrade släppa greppet på många år. Den ligger fortfarande där och bubblar som ett potentiellt delirium som har möjlighet att närsomhelst ta min kropp och mitt förnuft i besittning.

Men var är D'Arcy nu?

#44 Modest Mouse ”The Moon & Antarctica” [2000]

Den fjärde fullängdaren från de blygsamma mössen för produktionen allt längre från lo-fi-genren utan att för den delen förlora sitt lekfulla ”äh-det-funkar”-uttryck. Plattan har en något märklig sammansättning och hade förmodligen mått bra av en och annan korrekturlyssning innan låtlistan fastställts. Bortsett från inledande spåret ”3:rd Planet” är första tredjedelen av plattan minst sagt medioker, men ve den som förhastar sig, för ”att ge sig till tåls” är kotym när det handlar om Modest Mouse.

Texterna kretsar kring självrannsakan och hos gemene man redan etablerade livsåskådningar som icke desto mindre tål att upprepas, allt framfört med kirurgisk precision och en fyndighet som inte alltför sällan påminner om genrebesläktade band som Built to Spill, Pavement och tidiga The Flaming Lips. Och det råder inga som helst tvivel att det finns en stor portion Modest Mouse i nutida indierock-bandet (även på listan nämnda) The Arcade Fire, tydligast framträdande i suggestiva ”A Different City”.

Denna låt är också upptakten till den verkligt geniala delen av ”The Moon…”, ty efter denna följer mästerverk på mästerverk, såsom den mörka, lätt hypnotiska ”The Cold Part” där Isaac Brock på sitt säregna läspande vis upprepar strofen ”so long to this cold cold part of the world” likt ett mantra tills lyssnaren är ohjälpligt fast. Den naturliga uppföljaren ”Alone Down There” – ett mörker i perfekt harmoni med en urladdning utan dess like – leder oss naturligt in på en låtkavalkad av den högre skolan; ”The Stars Are Projectors”, ”Wild Pack of Family Dogs”, ”Paper Thin Walls”, ”I Came as a Rat”, ”Lives” och slutligen vad som skulle varit den perfekta avslutningen – ”Life Like Weeds”.

Tyvärr är så inte fallet då finalspåret ”What People are Made of” tar ett rejält kliv nedåt på kvalitetsstegen och lämnar lyssnaren med en smak av hund, och frågan ”vad i helvete hände där?” känns tämligen relevant… och återigen råder harmoni i Isaac Brocks besynnerliga värld.

#44 The Zombies "Odessey & Oracle" [1968]

Riktigt grymma band har alltid minst två bra låtskrivare. I Zombies fall är Rod Argent kanske snäppet vassare än Chris White, men det spelar ingen roll. Slutresultatet, den enda LP de gjorde, är charmerande. Det sjungs falskt i kören på flera ställen, lånen från andra samtida mer erkända band (ett börjar på B och det är inte Beatles!) är uppenbara, låtarna inspelade i Abbey Road låter bättre än de som är inspelade i Olympic Studio, de vågade knappt spela en enda av låtarna live, killarna såg jävligt mesiga ut på bild, men fan: allt är perfekt ändå! Det här är pophimlen, utan knark och onödiga excesser. Bara ren och skir låtskrivarkonst, trevliga arrangemang och lagom mycket mellotron. Oöverträffat sofistikerade ackordföljder med jazz- och R&B-pigment elegant inbakat. Speciellt verserna till A Rose for Emily och Hung up on a Dream får mig att smälla av varje gång, sinnesutvidgande melodikonst!
Tips: Låna Zombies-4CD-boxen på Malmö Stadsbibliotek. Värm upp med att sätta ihop en egen greatest hits av alla knäckande singlar de gjorde (som självklart inleds med världshistoriens bästa debutsingel She´s not there), och avsluta sessionen med att lyssna på "Odessey & Oracle". Sen, när sista låten Time of the Season (med tredje sångaren Colin Blunstone på lead) klingat ut, öppnar du fönstret och skriker rätt ut i natten: JAG HATAR STONES!

#44 Supergrass "I should coco" [1995]

Fem ögon.
Två vilda, fyllda av energi, ett sorgligt och ett sista där galenskap, humor och cynism kan utläsas. Inramningen är blå och jag trodde först att the fuzz syftade till en gitarreffekt.

Jag älskade den här skivan från första lyssningen och sätter fortfarande på den med jämna mellanrum när känner mig för gubbig och trött. Ofta blir jag förbannad. Jävla slynglar! Komma här och kunna hela musikhistorien och spela musik som man inte kan sitta still till. För jävligt.
Klipp er och skaffa er ett jobb!
För helvete!

#44 Suede [1993]

Det är skönt med artister som åldras med värdighet. Tyvärr hamnar varken Brett Anderson eller Bernard Butler i den kategorin. Uppenbarligen vred de ur all sin kreativitet under några år i början av sina karriärer. Detta gjordes dessutom under ständig påverkan av narkotika. Debutskivan var visserligen sönderhypad men den är fortfarande väldigt bra. Förutom singelhitsen bör man lyssna extra noga på Pantomime Horse, Breakdown och The Next Life. Varför Brett, varför slutade du knarka?

#44 Coldplay "Parachutes" [2000]

Sängvätarpop. Det var väl Alan McGee som myntade det där hemska epitetet, music for bedwetters. Det kusliga är att han ju har helt rätt. På den här plattan ser vi ju inte mycket av det frustande och tämligen urtvättade arenarockmonster som vi känner Coldplay som idag, ett band som släpper episka radiovänliga singlar en masse, som knappt nån bryr sig om att spela, än mindre lyssna på.

Det är vad de representerar på denna skiva som de gör bäst. Te och tofflorpop för den nyblivet rurala medelklassfamiljen. Den här skivan är teletubbies på plast, den är ett opium för de individer som gärna skulle kunna leva hela sitt liv inuti livmodern och har en överdrivet positiv bild av hur det var att gå på gymnasiet.

Det är konstigt att Yellow blev låten som tog dom till listorna. Det är ingen bra låt, den saknar nästan helt försonande drag. Men mycket av det andra materialet är lysnade och hoppingivande. Hopp är ett centralt tema för hela bandets produktion, tanken att bortom skiten så finns det nåt fint som väntar, en sprudlande naivitet som stärker och skapar mening. Aldrig har den varit så vacker som den är här.

Produktionen är mer avskalad och råare än på deras andra alster. Gitarrerna är lite vildare och det är färre syntar. Men grundkonceptet förblir det samma, enkla och slagkraftiga melodier spelade för sig på lätt urskiljbara instrument.

Det här är den ultimata kommahemfullochssättapånåtsommansomnartill skivan, hade det inte varit för avslutningsspåret. Skulle man råka inte hinna somna innan detta kommer på så har man att se fram emot en liten orgie i självtillit som resulterar i att man ligger stirrandes i taket, ett par milimeter ovanför madrassen för ens rygghår rest sig, planerandes resten av sitt liv med tillförsikt. När man vaknar är det blött i sängen.

Gwyneth är dock mer än välkommen hem till mig och mina plastlakan, hon verkar ju gilla sånt.

Liten top 5 av Coldplaylåtar:

1. Trouble
2. Fix you
3. Everythings not Lost
4. the Scientist
5. Daylight

Komplement (skruva upp volymen och känn makten i Boas bici)