#11 The God Machine "Scenes from the second storey" [1992]

Ett band från Södra USA, bosatta i england släppte sin debutskiva på Fiction records med mörk och hård musik. En blandning mellan The Cure's Disintegration och tidig Black Sabbath. Det här är debutenskivan som är som ett episkt äventyr på 78 minuter. Bandets karriär tog slut alldeles för snabbt. Bassisten dog i en hjärnblödning innan skiva nummer två kom ut. När de bara var två kvar så startade sångaren Robin Proper-Shepard det ganska tråkiga projektet Sophia som sysslar med mer akustisk pop. The God Machines spelning i teaterladan på Hultsfredsfestivalen 1993 är fortfarande en av de bästa konserter jag varit på.

#11 Pink Floyd "Animals" [1977]

Animals är kulmen och slutet på ett helt otroligt kreativt samarbete, det mellan de två superegona Waters och Gilmour. Det kan också ses som någon sorts kulmen i Waters egna personliga utveckling. Under nästa platta var sammanbrottet ett faktum och han agerade som den psykopat han byggde upp sitt murbygge kring.
Animals hade kunnat vara Pink Floyds avsked. Myten hade antagligen blivit kompaktare än den inrökta radhusluften i Syd Barrets mammas vardagsrum.
Och en detalj: 3,44 in i Dogs kommer ett gitarrparti som är det vackraste jag kan föreställa mig. Bombastiskt och svulstigt utan att utgöra ett ledtema eller ens ta över. Oerhört simpelt och helt genialiskt.

#11 The Go-Betweens "16 Lovers Lane" [1989]

Den bästa australienproducerade plattan. Luftig och skön popmusik, en otrolig peak för ett väldigt bra band. Detta var tillfället när allt stämde för dem. Tyvärr gick ju Grant McLennan ur tiden för ett tag sedan, så det blir inga fler skivor med The Go-Betweens.

#11 Nirvana “Nevermind” [1991]

I was wondering why Nirvana hasn't done a new album, but now I find out that the lead singer doesn't have a head for music any more!

#11 Soundgarden ”Superunknown” [1994]

Soundgarden slutade med fanan i topp. Nåja, nästan i varje fall… för i ärlighetens namn var ju inte sista plattan riktigt i närheten av tidigare verk, även om den är mil bättre än det som Chris Cornell sysslat med efter Soundgarden-eran. Lägger han inte rockpåsen på hyllan snart finns det risk för att även SG-perioden tar stryk... lite på samma vis som filmens Robert De Niro… eller Sydsvenskans Håkan Engström… eller boxningens Mike Tyson… eller TV4:as Parlamentet… etc etc. Och på samma sätt som De Niro behöver sin Scorsese, Parlamentet sitt nyhetens behag, Iron Mike sin fightingspirit och Engström sin sedan länge försvunna goda smak, är det idag tydligt att Chris Cornells musa fanns lika mycket i Soundgardens övriga delar som i sin egen begåvning. Visst, Cornell föräras de flesta och de bästa av Soundgardens låtar, men jag är tämligen övertygad om att de inte hade låtit som de gör, om ens existerat, ifall Thayils, Camerons och Shepherds positioner innehafts av andra.

På ”Superunknown” har den tidigare endast svaga förnimmelsen av blues blivit tongivande, och funkar märkligt nog extremt bra ihop med de fortsatt udda taktarterna. Nya höjder nås i styckena The Day I Tried to Live, Spoonman, Fell on Black Days, My Wave och Mailman. På senare år har jag även kommit att älska Limo Wreck, Fresh Tendrils och 4th of July. Lämnar inte mycket över från den kompletta låtlistan, ey?! Nope, men så är det också världens 11:e bästa platta.

#11 Beth Orton "Central Reservation" [1999]

kvinnoskägg

#11 Grizzly Bear "Yellow House" [2006]
Lite bättre än Kinks och Beatles är dock: Grizzly Bear! Folkpoppocketsymfoniskt på Warp, el-etikett. Det är ju kul att ha med nåt som kom ut nyss. Eller hyfsat nyssens jallefall. Det här är så jävla bra. Litelite bättre än konkurrenterna Ashtray Boy, Arp, Adam & Alden, Louis Andriessen, Animal Collective, Audionom, Arcade Fire, Ariel Pink, Lou Barlow, Björns Vänner, Black Angels, Black Mountain, Brain Donor, The Bats, Breach, Black Bear, Broadcast, Broadcast 2000, Black Lips, The Breeders, Butterglory, Blurt, Blithe, Benni Hemm Hemm, Andrew Bird, Blam Blam Blam, Beulah, Chris Beach, Camphor, Cat Power, Julian Cope, Colossal Yes, Chefen, Circus Devils, The Crayon Fields, Crystal Skulls, Dukes of Stratosphear, The Dead Science, dEUS, Danielson Famile, Dear Nora, Diableros, Dungen, Howard Devoto, Ditt Fel, Esplendor Geométrico, East River Pipe, Elevator to Hell, The Flaming Lips, Fredagkväll i Borås, The Folk Implosion, Eels, Edith Frost, Future Bible Heroes, Final Fantasy, Robert Forster, The Go-Betweens, Gothic Archies, Holly Golightly, Guided by Voices, Go Back Snowball, Grandaddy, Kristin Hersh, The Hives, The Hidden Cameras, Herman Düne, Jolie Holland, Instant Life, Keith Jarrett, The Jets, June Panic, The Kingsbury Manx, The Knife, Chris Knox, Knivderby, Roland Keijser, Kyrkan Blir Fler, Killing Joke, The Last Town Chorus, Lambchop, Langhorne Slim, Low, Loney Dear, Michel Leviton, Joakim Milder, Harry Merry, Maher Shalal Hash Baz, The Mountain Goats, Cass McCombs, Mantler, Nooners, Scout Niblett, Man Man, Marissa Nadler, Colin Newman, AC Newman, The New Pornographers, Neutral Milk Hotel, Oi Polloi, Björn Olsson, Benoit Pioulard, Pets or Food, Paloma, Robert Pollard, Psycho & the Birds, Quasi, Quit Your Dayjob, Quasar Wut-Wut, Radar Bros, Henrik Rylander, Gruff Rhys, Ravens & Chimes, Surge, Ron Sexsmith, Sparks, Victor Scott, The Sea and Cake, Sunset Rubdown, Stereolab, Solero, Sufjan Stevens, Sigur Ros, Shriekback, Spoon, Mariee Sioux, Scritti Politti, Ulf Stureson, Torsson, Telefauna, Thailand, Tirehtöörit, Takeovers, Tall Dwarfs, Träd Gräs & Stenar, TV on the Radio, Vetiver, Von Iva, The Wedding Present, Wire, Tom Waits, Robert Wyatt, Wisdom of Harry, Xiu Xiu, Yeasayer, Y'all is Fantasy Island och åh, äääh, öh, några till som jag glömt.

#11 Kent "Isola" [1997]

Blåjeans, Gravitation, Kräm, Musik non stop, Columbus osv. Det finns många låtar att plocka av om man ska göra en "Best of..." med Kent. Och en sån lär väl komma snart. Frågan är hur många låtar från Isola som hamnar på den skivan. Kanske inte så många. För sett till antal veckor på albumlistan är Isola inte någon av Kents största skivor. Tvärtom. Av de 365 veckor som deras album har legat top 60 på albumförsäljningslistan i Sverige står Isola bara för 22(Wikipedia). Toppar gör Vapen & Ammunition med 85!.
Men för mig är detta den absoluta höjdpunkten. Kent blir aldrig bättre. De bara upprepar framgångskonceptet från denna skiva, antingen på ett mer kommersiellt sätt eller med mer syntar. Här läggs alltså på något sätt grunden för det som Kent är idag. Det är vackert, hårt när det behövs, längtansfullt och ångerfullt. Texter, melodier, arrangemang, omslag och produktion harmoniserar perfekt.
De sista 90 sekunderna av Celsius är absolut de bästa sekunderna av Kents hela produktion. Kanske det bästa i svensk musikhistoria. 747 är inte heller så dålig. Det är nog inte en slump att alla konserter avslutas med den.
Synd att inte deras bästa låt "Utan dina andetag" finns med på Isola. Men man kan inte få allt.

Anekdot:
De två största Kentfansen jag vet är min bror och Magnus. Avslutningsdagen på Hultsfred 1995 eller 96 skulle undertecknad köra hem på natten. Magnus hade ingen dricka kvar och han skulle åka med i bilen. Vi hade bestämt träff innan Posieskonserten och Magnus kom. Med besked. Full som ett ägg efter att ha druckit sprit med nån kompis. Större delen av Posiseskonserten sov han framför mina fötter. Efter gick vi i sakta mak mot bilen. På vägen till parkeringen stannade vi och köpte strips. Magnus somnade hängande på bordet. Efter en stund kom det fram en kille och gjorde oss sällskap. Efter en stunds konversation undrade han vad vi tyckte om Kent.
- Sådär. Dom har gjort bättre spelningar, sa jag.
- Jag tyckte det var skit, sa han. Har aldrig sett nåt sämre.
Jag vidhöll att det var mest ljudet det var fel på, men han stod fast vid sin åsikt.
När vi sen var på väg därifrån förstod jag av personer som passerade att det var Sami, gitarristen jag pratat med. Magnus minns ingenting.