#24 Scott Walker "Scott 2"

Ring så spelar vi var ju ett trevligt program. Folk ringde in, valde ett nummer (bara en sån grej, på lördagsmorgonen) svarade fel, alltsomoftast och lämnade en skiva i potten till nästa jävel som inte heller fattade nånting.

De fick iallfall välja en skiva och nån tunnhårig stackare fick knata kring i radiohusets katakomber efter nån dammig gammal platsbit. Det kunde vara allt från Svullos "För fet för ett fuck" till "Flottarkärlek" och ingen snörpte på smilbanden för det egentligen.

Ibland smög andra bitar igenom, låtar såsom "Duelling banjos" eller "The Final Countdown". Vi yngre drog öronen till oss och rös för en stund innan det var dags för knattefotboll. Inte sällan, kanske inte alls för sällan, spelades Piafs Non, Je Regrette Rien.

Det var tiden av de stora händelserna på riksradion mellan åtta och lunch. Barn föddes, folk dog och ibland spelades kanske det mest typiska metrosexuella eposet "Jackie" åratal innan vissa palindromstinna popsnören ens haft sina första nattliga pollutioner.

Världen var vidöppen, orkestern spelte upp och jag sprang ut, fast förvissad om att det fanns mer till livet än formbröd och kalvsylta.

#24 Beastie Boys “Ill Communication” [1994]

Nix. Jag är inte bara såld på videon till ”Sabotage” – även om den är klart underhållande.
Det är inte ens min favoritlåt på plattan (”Sure Shot” btw). Av försäkringsskäl så spelar jag inte ens ”Root down” längre då den får mig att vilja skaka min åh så vita häck å det grövsta

Föregångaren “Check Your Head” var min allra första Hip-Hopplatta (So what´cha want är i mitt tycke kanske fortfarande den bästa raplåten i världshistorien) men ”Ill” var den skiva som fick mig att helt acceptera och omfamna denna, för mig som gammal syntare/hårdrockare/punkare m.m., fortfarande främmande konstform (Ja ja, RUN DMC och Aerosmith var redan 1986 och Anthrax lekte med Public Enemy 1991 – men det var ju inte riktig Hip-Hop! De hade ju långt hår och gitarrer som riktiga musiker!).

Från de ”fääta” beatsen (cit. Timbuktu) i ”Sure shot”, ”Root down” och ”Do it” till de skränande punkgurorna i “Tough guy” och ”Heart attack man” via de psykedeliska gungningarna i ” Bodhisattva Vow” och ”Futtermans rule” genom jazzexprimenten i ”Transitions” och ”Sabrosa” – det här är mycket skiva för pengarna (och i dessa Internät-tider så är det ju inte ens det längre.....).
OBS! Johan fnyser surt åt illegal fildelning och hänvisar alla läsare till legala nedladdningsställen.

Den har kallats för mästerverk och klassiker av fler recensenter än jag kan räkna till – och jag är ekonom for chrissakes!

#24 James "Laid" [1993]

När jag var 10 år låg jag inlagd på sjukhus i 4 veckor för brusten blindtarm. Det var faktiskt inte många timmar ifrån att jag inte skulle klarat mig. Återhämtandet efter två operationer och en lunginflammation krävde mycket mediciner. Dessa fick jag nersmulade i mosade bananer. Det mesta kom upp igen. Sedan dess kan jag inte äta bananer, inte lyssna på någon som "gläfsar" banan (för det är ju det man gör) eller eller ens slänga ett brunt bananskal som legat och luktat till sig, utan att må illa.
Men kläderna på omslaget är i alla fall jättefina. Var kan man köpa en sån dräkt?

Ps För en bättre presentation av skivan se Frans #24. Ds

#24 David Bowie ”The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars” [1972]

Fantastisk platta av en man som geniförklarats flera gånger om. Innehåller dock inte mina absoluta favoritlåtar med Bowie men står för den bästa helheten. Just artisters låtkataloger (i synnerhet artister av denna kaliber) skulle i sig vara intressant att rangordna. Men det är en annan lista…

Personligen är jag inget megafan av Bowie. Visst, killen har gjort många evergreens och visat upp sin konstnärliga talang och vilja att bryta ny mark mången gång, men i ärlighetens namn har han också gjort mycket skit. På senare år har jag till och med funnit honom en smula tråkig. Därför kom hans framträdande i Ricky Gervais suveräna TV-serie ”Extras” lite som en aha-upplevelse för mig. Återigen visar han prov på sin skådespelartalang och förmåga till självdistans. En levande legend med båda fötterna på Jorden. Beundransvärt bara det.

#24 James "Laid" [1993]

Var måttligt intresserad av James under "Sit Down"-eran. Älskade baggy-kulturen och allt vad den stod för, framförallt vad gäller festivaler och det sköna kärleksbudskap som förmedlades, men musikaliskt grep inte Tim Booth och co. tag i mig förrän den Brian Eno-stämplade "Laid" kom ut. Plattan innehåller två typer av låtar. Den första (i minoritet) är de uppdrivna euforiska stadiumrocklåtarna "Sometimes", "Say Something" och "Laid". Resten är spirituella och relativt monotona låtar fokuserade kring Tim Booths mässande röst. Det har tänts många ljus ackompanjerat av "One of the Three", "P.S." och "Skindiving". Titelspåret bryter av helt rätt med:

"This bed is on fire - With passionate love
The neighbours complain about the noises above
But she only comes when she's on top/
My therapist said not to see you no more - She said youre like a disease without any cure
She said I'm so obsessed that I'm becoming a bore, oh no
Ah, you think you're so pretty/
hiiiihiiiiiiiiihiiiiiiiiiiihiiiiiiiiiiiiiiiiiihiiiiiiiiiiiiiiiiiii
Caught your hand inside the till - Slammed your fingers in the door
Fought with kitchen knives and skewers
Dressed me up in womens clothes - Messed around with gender roles
Dye my eyes and call me pretty/
hiiiihiiiiiiiiihiiiiiiiiiiihiiiiiiiiiiiiiiiiiihiiiiiiiiiiiiiiiiiii

POP!

James hade inget lätt ok att bära. Först skulle man bära arvet efter Smiths efter att blivit korade till Mozzers personliga favoriter. Sedan skulle de bli U2-mässiga med sina stadiumambitioner. Inget nådde ända fram. Tack och lov. Istället blev de Englands motsvarighet till Di Leva, bortglömda och lite patetiska, men med fantastiska hjärtan under kaftanerna.

P.S. Skriv under Amnestys "Sudan: Arrest war crimes suspects now"- kampanj. I sann världsförbättrar-anda.

#24 Mazzy Star "So Tonight I Might See" [1993]

David Robacks gitarr + Hope Sandovals röst =Magi = Mazzy Star. Vilka låtar! "Fade Into You" är en sådan låt som jag kan sjunka in i och aldrig tröttna på. Hope borde släppa något nytt någon gång men som Mazzy Star blir det nog inget igen,"Into Dust". Synd.

#24 Cardiacs "On Land And In The Sea" [1989]

The Alphabet Business Concern presenterar stolt: Snorungetajt symfonipunk från Kingston upon Thames. Cardiacs har funnits för evigt (sedan 1977) och stretar fortfarande på, ny skiva väntas närsomhelst. Bröderna Tim och Jim Smith är dock de enda kvarvarande originalmedlemmarna.
Med damp-diktatorn Tim i spetsen sprutar de ut pampiga paroxysmer, som om 70-tals-Sparks träffat Buzzcocks på Captain Beefheart-party. Eller nåt. Krystade jämförelser. Det här är hursomhelst bästa skivan, i konkurrens med EP-samlingen "Songs For Ships And Irons". Kolla även in fantastiska livedokumentet "All That Glitters Is A Mare´s Nest", inspelat i en kyrka.
Om ni vill gräva djupare rekommenderar jag att ni tar kontakt med skivaffären Armadillo Records på Stigbergsliden i Göteborg. Innehavaren är butter, skallig, rund, och kan allting om Cardiacs historia inkl. skivkatalognummer.

#24 The Velvet Underground & Nico [1967]

I stort sett all musik jag gillar utgår i grunden från Velvet Underground (eller Black Sabbath) så det var givet att den här plattan skulle in på listan. Albumet innehåller nästan bara klassiker och väldigt få plattor är så mytomspunna som den här. Helt fantastiskt bra!