Med smak av gammalt överfyllt askfat och billig pilsner samt en klädkod som stavas m.i.s.e.r.a.b.e.l. steg man upp en morgon med en ansenlig huvudvärk i begynnandefas. Det var med blandade känslor man drog upp kedjan till tältöppningen, stack ut huvudet och blickade ut över leråkern. Morgonritualen var lika nödvändig som den var avskyvärd, men ingalunda fanns det någon vettig anledning att tveka. Morgontaggen och återställarpilsnern måste avverkas. Det var ett av de klarast uttryckta rutinerna i den fiktiva överlevnadsguiden för rockfestival. Stämningen på fältet var dämpad och allting tycktes ske i ultrarapid, helt enligt mall för ett festivalområde i uppvaknande. Fast denna gång var det annorlunda, trots allt. Sinnesstämningen i lägret var tyngre än vanligt. Det var Roskildefestival anno Pearl Jam-incidenten.
Ämnet för dagen var givet och bearbetning stod högst på agendan, vilket bland de flesta tält innebar ett avsteg från den sedvanliga ”hävning medelst hasning”. För en del var traumat så tungt att man valde hemfärd före festivalens återstod. Detta var dock aldrig något alternativ för Andy & Co. Förvisso hade Pearl Jam varit en av de mest givna hållpunkterna på agendan men både Calexico och The Flaming Lips var ju kvar. Dock var förväntningarna allt annat än höga. Calexico hade jag hyfsat nyligen blivit introducerad för och hade egentligen ingen uppfattning om livemässigt, men med tanke på att de var en duo förväntade jag mig inga stordåd precis. Och vad Coyne med anhang beträffar hade de mycket kvar att bevisa sedan fjolårets fåneri ”The Car Experience”.
Så, med en baksmälla som så sakteliga börjat ordna upp sig och med vänner i gott sällskap stod man placerad tämligen långt bak i tältet när Calexico intog scenen. Duon var givetvis inte alls en duo, utan en oerhört svängig och samspelt sextett med bemanning på pedalsteel såväl som blås – båda viktiga ingredienser i bandets sound. Den mörka sinnesstämningen som legat tät över Roskilde-fältet under dagen hade genast förpassats till förnimmelse. Och när Joey Burns halvvägs in i konserten bjöd in mariachibandet Mariachi Luz de Luna som ytterligare förstärkning var euforin ett faktum. Till de avslutande tonerna av Desperado-temat
Cancion del Mariachi, lutade sig en god vän fram mot mig och sa; ”Det här är nog fan det bästa jag sett”. Jag nickade instämmande och tänkte för mig själv; ”inte en chans i världen att Flaming Lips toppar detta”…
Men det gjorde de. Och när Kung Coyne, med teaterblod i ansiktet och en marionettebeklädd näve sträckt mot skyn, förkunnade att han ställde sig upp och sa ”Yeah!” i samförstånd med resten av Gröna vände sig min vän till mig och sa; ”Nä nä nä. Det
här är det bästa jag sett!”. Återigen höll jag med. Mexikansk hatt-o-blås i all ära, men mot Oklahomas egna ”fearless freaks” stod det sig slätt. Med ett tjog fantastiska låtar och den mest välgjorda videoprojiceringen jag sett (och, skall väl tilläggas, en perfekt fylla) kan upplevelsen inte sammafattas som annan än total, och än idag är det faktiskt inget som ens varit i närheten. Inte ens the Lips själva. ”The Soft Bulletin” hade äntligen fått upprättelse och fadäsen med ”The Car Experience” var förlåten redan efter halva inledande
Race for the Prize.
