#10 A Silver Mt Zion "He Has Left Us Alone But Shafts of Light Sometimes Grace the Corners of Our Rooms" [2000]

Efrim, Thierry, och Sophie från "Godspeed You Black Emperor!" bildade denna konstellation vid sidan av "GYBE!" och nu har de släppt sex skivor redan och blir hårdare och argare för varje skiva och utökar sitt gruppnamn. Numer heter de "Thee Silver Mt. Zion Memorial Orchestra & Tra La La Band". På debutskivan "He has.." låter det ödsligt och vackert mest baserat på stråkar och en hel del sång (i jämförelse med GYBE), piano och långsamma vackra klingande gitarrer.

#10 Reeperbahn "Peep-Show" [1983]

När tidsmaskinen till slut lanseras är jag den första som hoppar in och utan fruktan åker tillbaka till 1983. Det vore visserligen lite självdestruktivt, för det verkar av allt att döma ha varit ett farligt år, men dragningskraften är helt enkelt för stor. En tid som födde såväl Pornography och Power, Corruption and Lies som Peep Show.

Reeperbahn blir alltför ofta bara ihopkopplade med filmen G och andra svenska New Wave-band som Lustans Lakejer och Ratata. Personligen tycker jag att det känns lite förmätet, för det här är så mycket större för mig.

Reeperbahn, som tidigare varit ett förvisso briljant, men ändå trevande och lite nervöst band blev med Peep Show en fullfjädrad dålig förebild för alla 80-talseskapister. Livsfarliga och mystiska. Efter Dan Sundquists avhopp så fick Olle Ljungström axla såväl rollen som frontfigur och låtskrivare själv. Det underliga är att han redan här verkar ha hittat sin formel. Han skulle kanske bli förolämpad av ett sånt påstående (vem vill bli jämförd med sitt fjuniga youngster-alterego?) men för mig känns många av uttrycken igen även på OL:s 90-talssoloplattor.

"Marrakesch", "Det Vackra Livet", "Tidsfrist", titelspåret "Peepshow" och kanske framför allt "Gröna Tapeter" har ett sound som får mig att undra om det inte är dags för en riktigt seriös 80-talsrevival* snart. Peep-Show var Reeperbahns första skiva på legendariska Stranded. Man undrar hur hårt inflytande bolaget utövade över sina artister vad gäller soundet. Stranded innebar i vilket fall som helst bara gott för Reeperbahn. Dan Sundquists ersättare på bas: Peter Ivarss (från Underjordiska Lyxorkestern), var också en skjuts framåt för Reeperbahn. Tyvärr tog det också slut med Peep-Show. Ivarss tog livet av sig, och inspelningsbudgeten för nästa platta, Intriger, blev för hög. 80-talet hade sugit musten ur bandet. Reeperbahn var slut, och det tog Olle Ljungström 10 år att återfå kraften. Nu verkar han ha förlorat den för gott.

*inte i bemärkelsen commodoresynt eller arga neonbrudar

#10 Morrissey "Vauxhall and I" [1994]

Morrisseys mest poetiska skiva, dessutom den med mest litterära referenser. Redan i inledande Now my heart is full namedroppas det för fullt från Graham Greenes Brighton Rock. Men det är inte bara textmässigt som den här plattan är fantastisk. Musiken är enastående. Till skillnad från de flesta Morrisseyplattor är denna bra rakt igenom, oftast är hans skivor ojämna med några fantastiska låtar. Men här är allt på topp, enda gången som han kommit i närheten efter detta är med comebacken You are the quarry. En av de bästa sistalåtarna någonsin Speedway avslutar skivan.

#10 Nick Cave & The Bad Seeds “Let Love In” [1994]

Jag är väl egentligen inte någon gigantisk Cave-Connoisseur (1.97 iofs.) by any means.
”Henrys Dream” var den första Bad Seedsplatta jag överhuvudtaget lyssnat på och efter ”No more shall we Part” har jag liasom tappat intresset helt och hållet (Grinderman just pisses me off....).
Men under just de åren, 92-97 sisådär, så var planeterna tydligen i precis rätt läge för mig och Nick. ”Henrys Dream”, ”The Boatmans Call” och ja, även ”Murder Ballads” är alla fantastiska plattor. Toppen på prispallen innehas dock för mig av ”Let Love In”. Det finns banne mig inte ett svagt spår att hitta på skivan. ”Red Right Hand”, ”Nobodys´s Baby Now” , ”Do You Love Me?” (del 1 & 2) och ”Loverman” kanske de starkaste korten i handen (Jag har av någon bisarr anledning alltid velat höra Sean Connery sjunga ”Do You Love Me Part 2” med sin mörka skotska stämma – ”D´yer luv meh? A´mah ashkin´ D´yer luv meh Monneypenny?” – fråga mig inte varför...).

#10 Fint Tillsammans "Mötet med flygfolket" [1998]

Tre gitarrister som försiktigt satsar allt. En tvingas spela bas och sjunga, en annan trummor, men va fan, de kör ändå. De rymmer från bob hund-kojorna och fjäderdundrar in i en egen värld; en 70talsbarnprogram-, en Bo Hansson-, en världen är större än Stockholm-, en Jag sov på en våg-, en Vi går på sank mark men lyfter och landar med alla ögonfransarna på det-perfekta-rumsreverbet-knappen-, en softkraut-, en Silence-, en Träd Gräs & Stenar möter skört 90talsindiekidplock på akustisk gitarr-, en ligga vaken och tänka på allt utom fotboll-, en det måste finnas nåt större än det här men inte fan blir jag religiös för det-värld.

Jag menar: skivan börjar med en tunn tunn slice baklängespastej med titeln Snart tar allting slut. Jag menar: Allt känns som ett skämt i jämförelse. Jag menar: Nu minns jag. Tanken flög. Här igen. Jag menar: tänk er att ättlingar till Emigranterna från Sverige vaknar tillfångatagna iklädda vadmalsstövlar i var sitt (vars ett) indiantält på prärien och framtidsminns en tidig höstdags morgon i Bandhagen. Doftminne-sound. Jag menar: det finns Sämre saker.

Bäst producerade svenska skivan nånsin? Vartenda plonk är religion för mig. Spelfelen som slunkit igenom är rätta, sanna och rättvisemärkta! Inslagna i silver. Jag sparar nu. Sen får nån annan ta hand om allt som händer sen. Så är det med regnet (det väntar tills du somnat om).

#10 Radiohead "The Bends" [1995]

Borttappat: Radiohead "The Bends", format: CD
Tidpunkt: någon gång 2001, troligen en fredags-, eller lördagskväll
Värde: stort sentimentalt
Hittelön: enl. överenskommelse
Beskrivning: Epokgörande skiva av ett av våra viktigaste band. Skivan kom till precis innan den experimentiella lustan tog överhanden och melodierna fortfarande fick komma i första hand. "The Bends" förväxlas ofta med efterföljaren "OK Computer", som många ser som Radioheads bästa, men här tycker jag att melodiskapandet har försämrats.
Som ett substitut försökte jag mig förra året på "In Rainbows" och här finns låtar som närmar sig "The Bends", men jag är osäker på om jag tycker att någon av dem skulle platsa där. Nej, Radiohead var bättre förr.
Slutsats: låna aldrig ut skivor på fyllan

#10 Him Kerosene "Start. Stop." [1997]

Jag blev påprackad en demo av Him Kerosene på Hultsfred -94 eller om det var något senare. Den lät väl... annorlunda. Den största behållningen var avslutningsspåret som var två låtar mixade i var sin stereokanal, olyssningsbart mao, men det var ett roligt experiment. Visdomen om att norrlänsk indierock gör sig bättre på skiva om den backas upp av skivbolagscheck in blanco i bakfickan är väl den mest beständiga visdomen man kan ta med sig av den upplevelsen.

Spenderar ni mycket tid vid rea/begagnatbackar så råder jag er till att leta efter bandets singel "Whatever gets you by", som förutom bandets bästa låt "Duckfeet" även bjuder er på nåt av den mest malplacerade art directingen som setts till på den andra sidan av Hellströms KISFMG. Men innanför konvloutet som andas sittasistiklassrummetochskäraiarmarnalyssnandespånorskblackmetall så göms en verklig pärla som trillade det svenska musiketablissemanget mellan fingrarna.

Deras problem var att Fireside redan fyllt ut deras nisch och publiken verkade inte vara intresserade av att ompröva kraften i ömsom maniskt skotittande, ömsom frenetiskt spasmryckande, norrlänsk emocore. Telegram/Warner visste nog inte riktigt vad de skulle göra sig av med Him Kerosene, jag har för mig att de deltog i en omröstning tillsammans med bland annat Third Dimension om vem som skulle få vara förband till nåt käckt popband från Storbrittanien, jag har dessutom för mig att 3D vann, vilket var tur för vad skulle Kerosenekillarna kunnat uträtta inför en GTknäsvag och pottluggad fjantarmé?

Nåväl, jag är tämligen medveten om att jag gett detta band alldeles för mycket tid för att vara någotsånär objektiv angående skivans förträfflighet men det går inte att komma ifrån att denna skiva verkligen är helgjuten och precis så innovativ som anstår ett norrlänskt skogshuggarband från den här tiden.

Hur gick det sen då? Jo, HK blev ju naturligtvis droppade och efter en ep på Chalksounds så splittrades bandet, andan lever vidare lite lätt i The End Will Be Kicks som innehåller några medlemmar (försök hitta låten Streetcleaners, skitbra) men resultatet är mindre bra och mer splittrat.

#10 Neutral Milk Hotel ”In the Aeroplane Over the Sea” [1998]

Detta är min listas första tveklösa 5:a! Och samtidigt som jag finner det väldigt sorgligt att huvudpersonen Jeff Mangum drog sig tillbaka från musiken i och med detta skivsläpp hyllar jag hans beslut. Har man inte fler låtar i sig skall man inte krysta fram någonting bara för sakens skull! Det är ju aldrig särskilt eftersträvansvärt ”att göra en Chris Cornell”. Och med detta i åtanke kan jag inte undlåta mig att begrunda ironin över plattans spellängd – endast 39 minuter och 56 sekunder – i relation till det bokslut den faktiskt blev.

Med standardmedlen skapade Neutral Milk Hotel högst egensinnig musik som inte bara särskiljer dem markant från sina övriga lite mer popiga Elephant 6-kollegor, utan även haft stor inverkan på mången efterföljare (exempelvis The Decemberists, Bright Eyes och Malmös egna David & the Citizens). Och även om upplevelsen stundom kan vara något påfrestande (skräniga gitarrer och Mangums gapiga stämma inte minst) är det i mångt om mycket just detta som gör bandets uttryck unikt och välförtjänt av en plats i rock’n’rollens finrum. Den mer sansades röst gör här gällande att det främst är ”In the Aeroplane…” som placerar dem där, för även om debuten ”On Avery Island” innehåller en del pärlor står den sig slätt i jämförelse.

Plattan är en våghalsig lek med ett i grunden fantastiskt låtmaterial där varje beslut i produktionsprocessen är en utmaning mot gängse pop/rocknorm. Mangum (& Co) tangerar genistatus på konstens samtliga plan och levererar i ”In the Aeroplane…” ett album där snickarglädjen aldrig tillåts större svängrum än vad låtarnas bästa erbjuder. Ingenting tillåts överskugga melodin som verkets givna centrum, oftast barnsligt enkel i grunden, men mästerlig i sitt sammanhang. Och med en lyrik med makalös spännvidd (ekivoka eskapader avlöser de mest tänkvärda livsåskådningar) och en helhet som manifesterar totalt frisläppt energi och smakfull återhållsamhet i perfekt symbios visar Mangum här vilken ekvilibrist han är, om än endast i 39 minuter och 56 sekunder.