#49 Slowdive "Souvlaki" [1993]

Med sin andra skiva, inspirerade av Brian Enos temaplatta om månlandningen "Apollo" lyckades Slowdive få bort lite av alla musikkritikers hat mot shoegazer-genren i början av 90-talet. Slowdive ville att Eno skulle producera men han ville hellre vara med på två låtar. Enos närvaro märks inte men om man gillar den här plattan måste man ha Apollo i sin skivsamling. Tydligare sång än på debutskivan "just for a day" (trots att jag tycker att det låter som de sjunger "Sounds of Shiva" på "Machine Gun") samtidigt mycket mer atmosfäriskt. Världens bästa rödvinspoplåt "Alison" inleder skivan och det är så grymt och saligt suveränt plattan igenom, från början till avslutande lägereldslåten "Dagger".

#49 Beautiful South "0898" [1994]

Det är lätt att avfärda Beautiful South som ett snällt, brittiskt litet popband om man inte lyssnat ordentligt på deras texter. Det är inte för inte som Paul Heaton (Sångare & Ex-Housemartin) kallats för Englands elakaste man...
Jag tvekade länge om jag skulle inkludera någon Beautiful South-platta på listan. Ingen av deras fullängdare kan väl sägas vara riktigt helgjuten egentligen, men deras Best Of... hade jag nog tvingats ha någonstans i närheten av Topp 10 tillochmed.
Nåväl, på den här finns iallafall Old Red Eyes is Back, We are Each Other, 36 D (sången till Samantha Fox minsann!) och det räcker långt.

#49 Blur "Leisure" [1991]

Popnördarnas debut.
En skiva som svänger mer än samtliga håriga ben i Let's Dance tillsammans. Blurs första skiva bubblar av spelglädje och groovy indiepop. Vem har inte tokdansat till "Theres No Other Way"? Graham Coxon & Damon Albarns känsla och förmåga att snickra ihop 3-minuters pop-pärlor är enastående! Ett extra plus för det grymma och färgglada omslaget (som man gärna hade haft på vinyl).

#49 Pixies "Doolittle" [1989]

På tal om inflytelserika band så är väl Pixies ett av de viktigaste banden från slutet av 80-talet och början av 90-talet. De kunde verkligen konsten att blanda spröda popmelodier med aggressivt gitarrskrammel utan att det kändes spretigt. Inget band har låtit som dem varken före eller efter, även om många försökt. Även om Doolittle har 18 år på nacken känns den fortfarande fräsch att lyssna på, hur många album från 1989 känns inte daterade och mossiga idag? Skivan sprudlar av energi och spelglädje och innehåller många klassiker såsom Wave of Mutilation, Monkeys Gone to Heaven, Debaser och Here Comes Your Man. Hur en sådan butter och besvärlig människa som Frank Black kan låta så här avslappnad och lycklig är något av en gåta. Men det höll ju inte särskilt länge…

#49 The Arcade Fire "Funeral" [2004]

”And there’s something wrong… in the Heart o-o-of Man” sjunger Win Butler i det mest vackra och explosiva ögonblicket på Arcade Fire’s debutalbum, som i övrigt fullkomligt vimlar av liknande gåshudsmomentum. För en textnörd som jag råder feststämning från första till sista strofen och det hyses inga tvivel om att vi har att göra med en textförfattare av rang.

Vid sidan av de smått geniala texterna står det lika extraordinära ljudlandskapet och de snillrika arrangemangen, såsom den monotont tuggande taggtrådsgitarren i ”Wake Up”, tonartshöjningen i refrängen i ”Rebellion (Lies)” och det överraskande taktbytet i slutet av hitballaden ”Crown of Love”. Vid en första lyssning kan de oväntade greppen kännas lite väl smarta och själlösa, och likheter med ”en annans” diverse favoriter fick en till en början att fnysa lite föraktfullt och mumla något om ”kopior”. Dock tog det inte många lyssningar för denna anti-approach att lämna mitt medvetande och istället ersättas av övertygelsen om dessa grepps nödvändighet för låtarnas bästa… och någon avsaknad av själ är det givetvis inte tal om.

Trots att “Funeral” har sina svaga punkter – låten ”Laika” och Régine Chassagne som lead-vokalist för att nämna ett par – så är de starka spåren tillräckligt mäktiga för att lyfta in plattan på en välförtjänt 49:e plats. Inget unikt, bara ett knippe förbannat bra songs.

#49 Cardinal "Cardinal" [1994]

Richard Davies från australiensiska The Moles och multiinstrumentalisten Eric Matthews gjorde denna underbara pastorala pop-pastej tillsammans, sen blev de osams och satsade på solokarriärer istället. Här är det manchesterbrallor, trumpeter, lätta syntstråkar och mjukt mjukt och skönt skönt och en superb blandning av två röster som tillsammans har en sällsam öronspetsande effekt, hur mjuka dina örsnibbar än må vara.

#49 Elliott Smith "either/or" [1997]

- Hej, och välkommen hem till mig.

Det är Elliott som bjuder hem oss till sig, Joanna och några andra ställen där han spelat in musik. Där görs det musik som är äkta och helt utan några förskönande filter. Hela skivan luktar inrökt lägenhet, melankolisk bakfylla, beslutsångest och underlägsenhet gentemot det motsatta könet. Say yes, Pictures of me och Between the bars är låtar som ingen kan värja sig mot. Dagen efter Elliotts död satte jag på either/or och det gick inte att hindra tårarna. Det blev så påtagligt äkta att det nästan blev outhärdligt.
På de efterföljande skivorna får Elliott obegränsad budget av stora bolag. Han försöker återskapa stämningen i either/or utan att riktigt lyckas.

När Elliott Smith var på besök i Malmö 1999 (tror jag det var) så hade jag, Micke Nilsson och hans lillebror, som var på besök från Nybro, köpt biljetter till den utsålda konserten. Vi satt på Karlskronaplan och drack öl, lyssnade på skivorna och laddade. Vid nio-tiden får Micke för sig att kolla vilken tid det börjar. Han plockar fram biljetterna och där står "på scen 20.00". Vi skyndar till KB, men tänker att inga konserter börjar på utsatt tid. Det gjorde denna. När vi kommer in är Elliott Smith på andra extranumret. Som tur väl var blev det en halvtimme extranummer och de 30 minuterna var musikmagi.

# 49 The Afghan Whigs "Gentlemen" [1993]

Jag kan erkänna att jag inte är en rock and roll-kille. Gitarrbaserad musik om att supa, knulla och sitta i fängelse är på sin höjd älskvärt i små doser. Aldrig i stora doser. Jag återvänder alltid till gitarrbaserad musik om te, kyssar och att sitta på caf'é.

Gentlemen är min listas enda undantag från min syn på rock and roll-album. Tror jag.

Greg Dullis nakna texter om tillvarons skörhet och fulhet och hans fantastiska röst ger skivan en helt makalös närvaro och sug. Ett sug som ytterligare förstärks genom hela skivans starka låtlista av en driven och mörk gitarrock som vackert färgats av soul och gospel. (Albumet 1965 [1998] fick tyvärr en hel slapstickdunk soulfärg över sig och kan därför omöjligt placeras högre än plats 73.)

I en perfekt värld hade Greg Dulli varit vår tids Jagger. Greg Dulli lever dock inte en perfekt värld. Han vet det och vi vet det. Kanske med lite hjälp av Gentlemen

#49 Stranglers "Rattus Norvegicus" [1977]

Det ska bli intressant att se de färdiga listorna (om vi nu kommer så långt) avseende fördelningen manliga/kvinnliga artister. När klass och etnicitet har varit själva pelarna i skapandet av den moderna rockmusiken har kön och genus aldrig riktigt fungerat som samma kreativa katalysatorer på verkligt bred front. Jag kan i alla fall med lätthet konstatera att min lista (jo - det finns ett utkast) balanserar på en hårfin gräns mot ren chauvinism. Tragiskt.

Låt oss därför istället vända lite på begreppen. Är vi till hundra procent socialkonstruktivistiska och bejakar det faktum att det inte finns några andra än yttre medfödda skillnader mellan könen, och att manlighet endast är en uppsättning attribut som kan appliceras på vem som helst, ja då kanske varken rockhistorien eller listorna framstår som så väldigt manliga längre. Snarare tvärtom.

Den största hiten på Stranglers debutplatta "Rattus..." var Peaches. Ett basriff att dö för med ett knäckande hårt ljud, komprimerade trummor, en televisiongitarrhook som dyker upp tillräckligt sällan för att vara intressant och en doorsorgel som tar över på slutet. Thats it. Och så förstås - en genomarbetad text. Chauvisnism...(se comments) ...eller bara en drift med hela den brittiska arbetarklassmansrollen? Jag har i alla fall jävligt svårt att inte dra på smilbanden efter en genomlyssning av Rattus. Jag har också svårt att stå still. Konceptet är enkelt och hela plattan bygger, precis som "Peaches" på en primitiv kombination av hammond, stenhårt basspel och kompromisslös sång framfört med grym frenesi kombinerat med en känsla för rytm. Förutom "Peaches" så står "Hangin around" och "Down in the Sewer" ut i en klass för sig.

Stranglers gjorde två stenhårda plattor där de red på punkvågen (öppnade bl.a. på Ramones första Londonspelning, blev framlyfta i punkfanzinet Sniffin' Glue, hamnade i storslagsmål med punkhatande raggare i Sverige [källa: Allmusic]) utan att aldrig riktigt vara punk för att sedan försvinna in i prettoland. För mig finns bara "Rattus...". Det kan bero på att den fanns hemma när jag var liten och att jag fascinerades av råttan på baksidan av vinylen samt att jag redan då förstod att uppskatta flytet i Hangin'around. Det kan också bero på att den är oöverträffad att dammsuga till.

#49 Longpigs "the Sun is Often Out" [1996]

Britpop, denna föraktade musikgenre som självdog som en ITbubbla när världens musikälskare sett att kejsaren inte hade några kläder på sig. Med ner i avgrunden drog den tidningen Melody Maker och en handfull band som utan vågens bittra efterdyningar hade kunnat sett fram emot prunkade karriärer.

Ett av de banden var det alldeles för förbisedda Longpigs som i början av sin karriär fick draghjälp av hackkycklingarna i Shed Seven. the Sun is Often Out är ett popmästerverk av sällan skådad kvalitet. Öppningstrion av låtar är otroligt stark : Lost Myself som på patenterat Creepvis växlar mellan aggressiva refränger och väna verser toppat med insporerat gitarrspel. She Said med pianon och oemotståndliga, hookiga partier. Far, som är en slick, kärlekskrank och folkig poplåt med skräniga gitarrer, liksom vuxen på något sätt.

Resten av plattan är någon slags märklig mishmash och håller inte riktigt ihop. On and on var en smärre hit och återfanns på något mindre uppmärksammat soundtrack. En intetsägande ballad med tråkiga Hammondorglar. Happy again är nån slags inspirerad Personal jesuspastich med löjliga texter men ändå med oemotståndliga element.

Plattan är ytterst välproducerad, belackare hade kunnat mynta termen nu-pop på grund av processeringen av gitarrerna och det välarbetade arrangemangen. Texterna är oftast innerliga och ärliga, det är därför det är så konstigt att anslaget blir så skevt. Antagligen är bandet offer för alldeles för penningstinna bolag som velat safe:a hela vägen med det haltande materialet. Men resultatet är fortfarande magiskt, om man stänger av i tid.

På det hela taget är skivan ett sammelsurium av det som britpopen hade att erbjuda lyssnaren. Lite Suede här och lite Blur där, lite Supergrasspunk här och någon Radioheadutsvävning där. Som sådan kommer plattan aldig att gå till historien men lyssnar man bara på de tre första, oemotståndliga spåren så framträder ett band som på egen hand hade kunnat gå hur långt som helst.

Epilog: Bandets andra skiva Mobile Home var rejält mer oinspirerad förutom klassikern Blue Skies. Synd på så rara ärtor.

Komplement:

Marion: This World and Body (1996)

Bluetones: Expecting to Fly (1996)