#45 Tim Buckley - Goodbye and Hello [1967]

En helt fantastisk skiva från hippieeran utan att vara varken hippietråkig eller för mycket folktråkig i singer-songwritertraditionen. Skivan har en skön avskalad ljudbild och flummigt vackert, Låtar som Once I Was är några av de bästa låtar som existerar. Morning Glory har till exempel This mortal coil gjort cover på och det känns så självklart, eftersom this Mortal Coil har gjort de vackraste skivor som existerar...

#45 Rage Against The Machine - Rage Against The Machine [1992]

Alla mediokra nu-metal bands ideal. Tom Morellos sexsträngs akrobatik genom ett fett pedalbord och politisk rap. Glömmer aldrig konserten på Hultsfred, när 15 000 människor i publiken hoppade så marken gungade och sjöng "Fuck you, I won't do what you tell me!". Ett bra bombtrack!

#45 Pernice Brothers "Yours, Mine and Ours" [2003]

Hur ska man närma sig Joe Pernice? Ibland tror jag nästan han är en installation eller ett inverterat Spinal Tap. Allt är för perfekt.

Joe Pernice har en röst som kanske är den perfekta poprösten. Med en fantastisk närvaro levereras skimrande låtar i alla tempon. Allt med balans mellan innerlighet och sorgsen distans.

Joe Pernice skriver och arrangerar låtar som om han ägnat varje vaken timme sen han upplevde sin första olyckliga kärlek åt att finna, förstå och förbättra alla låtar som skrivits om olycklig kärlek. Allt så smakfullt som kan begäras av en man som skriver böcker baserade på Meat Is Murder, gör covers på New Order och antagligen har en och annan skiva hemma med Gram Parsons, Elvis Costello och the Cure.

Joe Pernice har sedan han bröt upp sitt band the Scud Mountain Boys släppt (typ) 7 album. Var och ett av dessa album är tillräckligt bra för att kunna placeras på den här listan av mig utan att Andreas K:s hån av valet skulle få mig att ligga sömnlös. Minst tre av albumen är så bra att listans övriga textförfattare borde ta hjälp av Prince Valium för en ostörd nattsömn om de utelämnar Joe Pernice helt.

Ett av dessa tre album är Yours, Mine and Ours. 10 låtar. Alla i sig fantastiska. Skivan är rakare och mindre orkestrerat än Pernice Brothers två tidigare album men låtarna är så starka att man vid upprepade lyssningar (detta är en skiva ibland står på repeat en söndag förmiddag hos mig) aldrig tröttnar och alltid hittar nya saker som ger en rysningar.
Från stämmorna i öppningsspåret The Weakest Shade of Blue", via gitarr- och basdrivet i One Foot In The Grave och det Jeff Tweediga introt i Blinded by the Stars till bandets musikaliska tyngd och absoluta närvaro i avslutande Number Two är detta en skiva som är lite för bra för att vara sann av en artist som är lite för bra för att vara sann.

Kanske är det denna perfekthet som gör Joe Pernices musik till en fråga om för eller emot. Binärt musiktyckande. Det går inte att lyssna lite grann på honom. Antingen hör du en låt med honom och avfärdar den som för poppig, smart eller tråkig. Eller så hör du låten och älskar den och upptäcker snabbt att det finns närmare hundra till av nästan samma eller bättre kvalité. Detta är en naturlag. Vi kan kalla den Teenage Fanclub-principen efter ett annat band med samma effekt. Mer om det senare.

#45 Weezer "(The Blue Album) Weezer" [1995]

Jag tror att jag köpte den här plattan något år efter den kom ut. Stefan på Pet Sounds höll på och tråkade mig för att jag så konsekvent vägrade att falla för nåt som var så otroligt ”hypat” (jag gjorde samma misstag med Oasis första album...). ”Det är hypat för att det är överjävligt bra!” sa han. När jag till slut köpte den, begagnad på Freak Scene (moah ha ha ha haaa), så blev jag ju tvungen att hålla med. Gitarrfläskig, refrängdriven, amerikansk College-Rock har aldrig varit bättre!

#45 Ministry ”Keiahn (Psalm 69)” [1992]

Inledningsspåret ”N.W.O” visar var någonstans på det dammiga industrigolvet verktygsskåpet skall stå - med en loopad George Bush som åberopar en ”New World Order”, sporadiska avgrundsvrål, maskinella drums och tuggande thrash metal-gitarrer hymlar Jourgensen & Barker inte för ett ögonblick vad denna platta handlar om. Ministry banar här väg för band som Marilyn Manson och Nine Inch Nails och för industri/metal-genren som sådan. Skulle dessutom vilja hävda att de även haft en viss påverkan på den efterföljande dansscenen – utan Psalm 69 hade inte Prodigy låtit som de gjorde på ”Music for the Jilted Generation”. Eller på skivorna därefter heller för den delen. Uppenbarligen en inspirerande och stilbildande platta alltså.

Bästa låten är titelspåret, ett muskulöst vidunder som klockar in på behagliga 5:29 och som är fylld till bredden med loopade predikanter, domedagskörer och tungt programmerade trummor. Hårt, agressivt och slickt så det förslår… precis som det skall vara, genrebenämningen ”industri” till trots.

#45 The Cure "Wish" [1992]

Någon kanske tycker det är underligt att den här skivan hamnar på listan just på grund av att den var en sådan enorm kommersiell framgång egentligen bara beroende på en enda låt. Men låten ifråga är den enda glättiga låten på hela skivan, som i övrigt är fylld av vemod, smärta och uppgivenhet. Alltså precis de känslor man vill få ut av en riktigt bra Cure-platta. Titellåten To Wish Impossible Things är bland det sorgligaste och vackraste i bandets karriär. Stora plus även till Apart och From the Edge of the Deep Green Sea. Hade sedan Robert Smith haft sinnesnärvaron att byta ut den usla Wendy Time mot This Twilight Garden (världens bästa singelbaksida!!!) hade den här plattan hamnat tjugo placeringar högre. ”I think I´ve reached that point where giving up and going on are both the same dead end to me…”

#45 Siouxie and the Banshees "Juju" [1981]

Det fanns många anledningar att känna sig "doomed" i början av 80-talet. Kanske inte fler än nu, men de var i alla fall mer närvarande. Knark var inte längre något spejsat och sinnesutvidgande (om vi bortser från alla rödnästa lasermän som börjat vädra blod på börsen) utan istället ett rasande monster som i snart ett decennium skördat offer på löpande band. Vi levde på lånad tid och den stora bomben skulle utplåna oss vilken vacker vårmorgon som helst.

Siouxie och hennes Banshees (banshee, kvinnligt andeväsen) känns som moderguden (och tre vise män, eh...), till alla sminkade piggsvin och domedagsapostlar som svepte in det tidiga 80-talet i blytunga basriff och texter om svek och ond bråd död. "Juju" är platta nummer fyra, den mest konsekvent genomförda och därmed också den bästa. Det känns uppenbart var Robert Smith hade tankarna när han satt i studion och karvade ner "Pornography".

Själv var jag för liten för att rikigt fatta det då, men levde ändå i känslan och påverkades på ett sätt som gör att jag 26 år senare inte kan värja mig för "Juju". På sätt och vis är jag glad för att jag inte fastnade djupare i goth-träsket än jag gjorde när det begav sig (för min del sent 80-tal och framåt), för jag är rädd att det skulle kunna fått riktigt långtgående konsekvenser. Det stannade vid anala djupdykningar i Cure och Sisters (nej - jag kom inte från Nybro), och Siouxie symboliserade mest en utflippad flumhäxa som gjorde lite småmysiga Iggy-covers. Som avtrubbad 30-plussare är jag nog vaccinerad mot de mest plågsamma åkommorna som kan tänkas vara resultatet av ett för intensivt lyssnande på Siouxies stämma, istället blir jag bara förstummad och medtagen.

Det är slående hur rätt det låter. Det gjordes otroligt mycket banbrytande musik på 80-talet men 90% är för all framtid saboterat av teknikonanerande producenter som precis upptäckte gejtade trummor, plasteko och choruspåallt. Siouxie and the Banshees senare plattor lider mycket av 80-talssoundets förbannelse, men på "Juju" är det bara lite billiga gitarreffekter som stör en annars perfekt dystopi. Dessutom går det alldeles utmärkt att dansa till både "Spellbound" och "Into the light".

#45 Smudge "Manilow" [1994]

Australien igen. Så här lät det (med risk för att trampa på förmultnade låtskrivar-tår) på första Smudge-epn 1991: "Want to be like Robert Forster and rock and roll from heaven/But the songs I write in the middle of the night make me sound like Grant McLennan/Don´t wanna be Grant McLennan/Don´t wanna be Grant McLennan/Paul McCartney Ringo Starr George Harrison and John Lennon" (Don´t want to be Grant McLennan). Samma år spelade Smudge förband till Lemonheads. Skivaffärsinnehavaren (och framtida Lemonheads-medlemmen) Nic Dalton hade redan introducerat Tom Morgan (låtskrivare, gitarrist o sångare i Smudge) för Evan Dando några månader tidigare och vips blev Morgan+Dando=låtskrivarduo. På en och samma morgon skrevs "It´s a shame about Ray", "Rockin´Stroll" och "Confetti". Det blev början till ett helt annat album än det som jag hade tänkt skriva om nu... Men jag måste förstås också nämna (vilket ni förstås också redan vet, popnördar) att låten "Alison´s starting to happen" handlar om trummisen i Smudge, Alison Galloway. Kort sagt: "Manilow" är en fenomenal rak bröt-pop-smocka. Till höjdpunkterna hör "Down about it", "Divan", "Impractical joke" och "Scary cassettes" (sistnämnda låt får jag skäl att återkomma till längre fram - gissa varför!). Återutgiven som 2CD för några år sedan. Smudge suck!

#45 The Go-Betweens "16 Lovers Lane" [1988]

Jag hade jävligt dålig självkänsla när det gällde musiksmak. Under senare delen av 80-talet var musiken det som gav personen en identitet. Och hemma i Nybro skulle man i min umgängeskrets lyssna på Cure, The Mission, Sisters of Mercy och om man var försiktig och höll det för sig själv, kanske Church och House of love.
Jag gjorde allt detta, men köpte skivor som jag verkligen gillade, men höll för mig själv, liksom inte skyltade med. 16 lovers lane, Green och Goodbye Jumbo med World Party är tre sådana.
När Anders Nilsson, ni vet hårfrisörskans pöjk, en gång kom hem till mig och lyssnade på den så - lånade han hem den! Det kändes lite som en vinst eftersom han var mycket bestämd med att Mission var det bästa bandet i musikhistorien. Men han föll för Go-Betweens! Det var inte många andra som gjorde det just då, mer än Tomas Engström (författaren till bla Mörker som gör gott, Bonniers förlag). Han ville köpa den och fick göra så för en 50 lapp.
Sen tog det ett par år och jag började sakna skivan så mycket att jag köpte den igen. Denna gång gick den hem hos alla i gänget. Den var så omtyckt att den försvann på en fest. Jag spelade av skivan av Tomas på en kassett och där fanns den till för 5-6 år sen när jag köpte den för tredje gången.

16 lovers lane uppfyller de flesta av de krav som jag ställer på mina topp-50 skivor. Och dessutom, en skiva som man köpt 3 gånger måste nog vara med på listan. Nu står jag till hundra procent för det. Adam och Totte kan säga vad de vill...

#45 Tomas Andersson Wij "Stjärnorna i oss" [2005]

Välförpackad och genomtänkt åldersnoja som var lika eftertraktad på reklambyrån som ett happy meal i Biafra. Sällan har en svensk artist beskrivit livet i ett sekulariserat Sverige på ett så sakralt sätt.

På något sätt stör det inte det minsta att Tomas är kristen, tvärtom, på ett sätt ger det honom någon form av rebellstatus som gör honom till en av kyrkans allra största inhemska missionärer i modern tid. För många av de här sångerna träffar rakt in i hjärtat, på det sätt som jag förväntar mig att en slipad landsortspredikant skulle kunna göra.

På denna platta läggs pusslet som fyra år tidigare stjälpts ur sin kartong i och med "Ett slag för dig" på plats. Sammanhang som innan bara anats belyses nu fullt ut och historierna som berättas är tydligare och mer potenta. Detta är en Raymond och Mariaskiva utan vare sig Raymond eller Maria, det här är barndomsminnen för killinggängetgenerationen som liksom bara lägger sig ner och dör.

Men ärligt talat, det är svårt att inte skapa en svensk succeplatta där varannan substantivfras är något i stil med "ljusnans vatten" eller "partinål på finkostymen" och visst är gåshudmomenten på många ställen kanske lite för krampaktigt inskrivna i skivans idé för att riktigt kännas ända in i ryggmärgen, men hälften räcker för att göra detta till en av de bästa svenska skivorna någonsin.

I takt med att människorasen utvecklas så kommer varje individ till ett kritiskt vägskäl. Två pilar fökunnar vilket val du har, den vänstra är märkt "savoir-faire" och den högra kort och gott "hår". Väljer du den vänstra väntar ett exemplar av denna skiva och en italiensk kostym runt nästa krök, medan den andra lockar med en V70 med Winterdäck och en storrökande tvåbarnsmamma i passagerarsätet.

Många är de förtappade stackare som valt fel väg, men likförbannat går Tomas omkring och räddar själar på löpande band på campingområdena runt hultsfredsfestivalen. Hans språk transcenderar alla dialekter och de som väljer att konvertera kommer att bli rikligt belönade. Konvertanterna ses ofta småleende betrakta sin tillvaro ur fler vinklar men framförallt åker de hem och lägger alla sina manchesterjeans i gula containrar. Gud vet att tusen och åter tusen dreadsprydda syndare kommer tråna efter dom på överbelastade klädställningar.

Komplement:

Håkan Hellström "ett kolikbarns bekännelser"

Tomas Andersson Wij "Ett slag för dig"