#26 Metallica "Master of Puppets" [1986]

Ni kan se honom framför er, den rödhårige killen med glasögon, uppdragna jeans och finnar täckandes lejonparten av kroppsytan, hänsynslöst headbangande i pojkrummet endast avbruten av moderns oroliga förkunnande om att det serverats te och mackor. Jag var han, bortsett från rödhårigheten, brillorna, brallerna, i viss mån finnarna samt att jag föredrog mjölk framför luktvatten. Sen tror jag dessutom att jag spelade mer gitarr än headbangade, och i ärlighetens namn tror jag att min kära mor var mer orolig för de uppslagna wrestlingtidningarna som avbildade insmorda muskelmän i smaklösa poser än faktumet att jag lyssnade på djävulsmusik.

Hårdrocken var ju farlig. Det var ju någonting som de äldre (och dom där märkligt världsvana tjejerna i ens egen ålder) på fritids lyssnade på, eller iallafall talade om. Det berättades fruktansvärda historier om Gene Simmons ögonvitor och om folk som typ strypt sin katt efter ha råkat sätta på en Megadethsingel på fel varvtal. Man var ju för 17 rädd för att öppna en Okej. Lyckligtvis var det inte lika farligt att bara lyssna på musiken. Även om jag inte vågade förrän Metallica började visas på MTV.

Men fortfarande är det här som de låter bäst. Svarta plattan i all ära, men på MoP låter det på nåt sätt mer fulländat, åtminstone mer new wave (ok NWOBHM då). Hammet har orkat göra sin läxa och levererar i Battery ett lysande solo, kanske hans bästa. Tillochmed Lars låter som om han verkligen kan spela.

Bara Orion låter fickpingis.

#26 Smashing Pumpkins "Siamese Dreams" [1993]

OK, den som har plockat fram en gitarr och spelat Disarm eller Today på en fest räcker upp en hand! Var ärlig nu.

Jag tillhörde dem som inte orkade lyfta på ögonbrynen vid återföreningen. Tycker egentligen att Smashing Pumpkins bara har gjort två intressanta skivor och det är just Siamese Dreams och Gish - två skivor som är barn av sin tid. Det låter, och är mycket grunge och tidigt 90-tal. Men om man skalar bort de hundratals gitarrpåläggen och det tidstypiska trumljudet så finns det riktigt bra, känslosamma låtar därunder.
Man kan utan problem spela låtarna bara med en akustisk gitarr och sång. Det är enkelt uppbyggda låtar men med geniala melodier och harmonier.
Ok, hur var det med Disarm och Today? Jag erkänner, jag har gjort det.
Antar att de flesta har...

#26 The Magnetic Fields ”69 Lovesongs” [1999]

Det är svårt att inte imponeras av Stephin Merritts mastodontverk på poesins mest givna tema. Just det, titeln kunde inte vara mindre hemlighetsfull, för 69 kärlekssånger är just vad som väntar lyssnaren när stereon laddas med detta stycke modern pophistoria. Merritts sinne för svart humor låter färga de flesta texterna och inte sällan med smarta och dråpliga punchlines. Men då och då överraskas lyssnaren av väl avvägda nedslag i kärlekens mest allvarliga allvar, ömsom i dess renaste och omsöm dess smutsigaste form. Resultatet är en känslo-berg-och-dalbana med många sanningar, personligt berättad men ändå med hög igenkänningsfaktor.

Alright, innan lovorden hinner ta överhanden måste jag erkänna att allt inte är bra. Naturligtvis! Konstigt vore ju annat med tanke på mängden songs och variationen dessa emellan vad genreflirtar och produktion beträffar. Ändå har jag svårt att peka ut något onödigt spår, och förmodligen beroende just på olikheten dem emellan. Hatten av för detta genidrag, herr Merritt! Han har också varit smakfull nog att dela med sig av låtarna vad vokalistbiten anbelangar, smakfullt inte minst beträffande dynamiken men även för att göra helheten uthärdlig, för hur mycket man än gillar Merritts djupa basstämma är jag tämligen övertygad om att den skulle driva vem som helst till vansinne efter 69 låtar på raken.

#26 The Wonder Stuff “The Eight Legged Groove Machine” [1988]

På den excellenta livebootlegen ”Escape from Horseshoe Tavern” (2004) jävlas Miles Hunt med publiken lite granna; ”Uhm, we´re gonna try some of our brand new stuff on you now. It´s all very slow and dirty and feeling sorry for ourselves with falsetto vocals. Cuz that kind of stuff is very big in England right now and we think we should jump on the bandwagon so uuh. See what you think of this shit...:” (Publiken buar) Bandet brakar igång Red Berry Joy Town (till publikens jubel). Lugna partiet efter andra refrängen. Miles igen: ”Were you worried there? Did you think we were gonna play you some Coldplay? Aaaww, would we do that to you.....” (Wa-Wa-gitarr brakar loss – refräng –slut).

När jag såg A Wish Away-videon på Music Box (kommer någon ihåg Music Box? En slags lågbudget europeisk MTV-kopia. Ray Cokes kom därifrån), gissningsvis någonstans i slutet på 1988 eller i början på 1989, så öppnades en dörr i mitt hjärta som ännu står på glänt.
Jag f**kin älskar The Wonder Stuff! Näst Bowie (och möjligen Cure) så är de kanske de artister jag känner allra starkast för. Den Åttabenade Groovemaskinen innehåller så otroligt mycket godis: Red Berry Joy Town - sannolikt historiens bästa konsertöppnare! Unbearable – Did´ntlikeyouvermuchwhenImetyou – And now I like you even less!
It´s Yer Money I´m After Baby – Roligaste texten i britpopens historia?
Give Give Give Me More More More – Ja tack, gärna.
No For The 13th Time – Aaahh vad det svänger.
Poison, Ruby Horse, Grin, The Animals and Me, Astley in the Noose (extraspår på CDn men wtf?), Some Sad Someone, Rue the Day – heliga skit!
Och ändå har de gjort 2 plattor som är bättre än den här......

http://www.youtube.com/watch?v=UFCUw7A7_8s

#26 Neil Young "Harvest" [1972]

Harvest är en i en lång rad av Neil youngs suveräna skivor precis som Trans så ja, varför inte ha den här på listan. En såhär självklar skiva känns kanske lite tråkigt men men...vilka låtar sedan, "needle and the damage done", "heart of gold", "a man needs a maid" etc. Fast egentligen är liveskivan "Live at Massey Hall 71" ännu bättre än Harvest då låtarna till den här skivan är ännu vackrare och mer sköra i sitt tidiga stadie.

#26 PJ Harvey "Rid of Me" [1993]

Rid of Me
Man-Size
50ft Queenie

Jag saknar just nu ord för att fylla den här posten med vettigt innehåll. Nöjer mig för tillfället med att konstatera den fullständigt genomborrande effekt den här plattan i sinom tid fick på mig. När PJ-Harvey (trion) uppträdde som förband till de irländska mastodonterna på Stockholms stadion lyckades hon trots ouppmärksam publik från landsorten som bara väntade på att få skråla med i "in the neiiiiiim of löööööööv", starkt solsken och typiskt förbandsljud ändå knocka mig. Men jag var nog lite för oerfaren för att kunna dra några egna paralleller till de rakbladsvassa låtarna som hon bar fram. Det kom först senare. Som en ångvält bakifrån.

#26 Scritti Politti "Cupid & Psyche 85" (1985)

80-talets femte bästa brittiska pop-platta. Green Gartside hade gått från arty agit-funk (hör: "Early") till mjuk slisk-soul (hör: "Songs to Remember") för att hamna här: synthsydd sammet/siden. Vilka singlar: Wood Beez (Pray like Aretha Franklin), The Word Girl, Absolute, Hypnotize! Sen gick han bort sig i själlösa uppföljaren "Provision" (med gästande Miles Davis!), förbryllade med hiphop-besatta "Anhomie & Bonhomie" för att häromåret fullständigt knäcka igen med "White Bread Black Beer", där han tar vara på allt gott han hittat under sin brokiga karriär.
Hör mig massakrera Perfect Way i svensk version (Jag ska bli kvinnan) på http://www.myspace.com/aamcovers

#26 Pixies "Bossanova" [1990]

From distant star to this here bar...