#20 The Magnetic Fields - Holiday [1993]

Stephin Merritts poplåtar är enkla men otroligt träffsäkra. Här levererar han för ovanlighetens skull en helgjuten platta.

#20 Sigur Rós "Ágætis Byrjun" [1999]

Uff, fan raklång jävla kapitulation. När jag började lyssna på Mogwai fattade jag att det fanns verkligen en marknad för band som inte slutar med det där monotona treackordshamrandet som band ofta håller på med i början på repen, och det är oftast det som låter bäst. Men det här låter inte alls på det sättet.

Det är en ny form av vägbanande skapande som saknar motstycke i västerlänsk musikkultur. Det här är ett skägg, så långt nedstoppat i det panatlantiska musikarslet att det aldrig nånsin, med några medel som överhuvudtaget skulle kunna stå till buds, kommer att kunna dras ur. Hade Arthur stigit fram till denna vidsträckta och rejält myskdoftande skreva hade han inte haft en chans, det lovar jag, oavsett hur mycket än Merlin hade stått bakom och flaxat.

På samma sätt som en kvinna bjuder den här skivan in dig, smälter dig och spottar ut dig som en mer komplett individ. Den är en tillflykt från ondska, hat och villvilja, den är ett skägg att tryggt krypa in i när den panatlantiska pålandsvinden viner om örnen och du önskar du var nån annanstans.

Oavsett om du är ortodox jude, modern alternativrockare, Will Oldhamwannabe eller ingen av de ovanstående är det ändå skägget som förenar oss. Skägget som förlängning av livmodern som förföljer en man livet ut och som de ännu oinvigda, eller för ögonblicket ignoranta väljer att bortse ifrån.

Låt skägget vara en ledsagare istället, en ledsagare tillbaka till livets och härlighetens ursprung.

#20 Cure "Wish" [1992]

Fat Bobs näst bästa skiva (Förutom låten "Wendy Time"- som skulle ha passat in mycket bättre på den efterföljande katastrofen, 1996 års, "Wild Mood Swings" - som egentligen bara hade en bra låt, "Want" - som i sin tur skulle ha passat in mycket bättre på "Wish" - Capishe!)

"Wish" var skivan som verkligen vann mig över till "the dark side". Visst (wissht?) hade jag boppat runt och diggat "Inbetween days" och "Just like heaven" på dansgolvet tidigare, men det var ändock inte på riktigt inrett ett rum i mitt hjärta för Botemedelspojkarna.

Någonstans vid samma tid införskaffade mina Paranteser en liten stuga på Muskö - en timmes bilväg från E´Stoccolmo ungefär. Jag hade tagit körkort tidigare samma år (sent - nästan 20 år fyllda, vilket grabbarna mobbade mig för) och firade min nyvunna frihet genom att köra hem från Muskö, sent på natten på sommarvarma motorvägar, med "Wish" spelandes på kassettdäcket i min lilla 86:ans Nissan Cherry. I Ösmokorset (numera Ösmorondellen) hade jag hunnit till "From the edge of a deep green sea". Vid Globen "A letter to Elise" och när jag började närma mig Hässelby "To wish impossible things".

1992 var ett bra år, en underbar sommar.

Soundtracket hittar du här.

p.s

B-sidorna från "Wish"-singlarna skulle nästan kunna kvala sig in på 50-listan själva. "This twillight garden" och "Halo" framförallt.

#20 The Pixies ”Surfer Rosa & Come On Pilgrim” [1988]

Busringningsinspelningar, musikal och samlingsplattor – yup, med subjektivitet som ledord är det inte mycket som kan uteslutas från 50-listan. Antar att denna post kvalar in som ännu ett bevis på flexibiliteten i detta regelverk.

I samband med konstruerandet av denna lista uppkom en uppsjö frågeställningar, vissa mindre oviktiga än andra, samtliga synnerligen nördbetonade. Den av dessa som det vändes och vreds på mest är den av de lärdes omtvistade sanning ”vilken är The Pixies bästa platta?”. Att detta är en svårknäckt nöt har ju inte minst visat sig via 50-listan, där i stort sett samtliga Pixies-album nu finns representerade. Det råder alltså konsensus beträffande detta bands plats i rockens historia, en historia som de otvivelaktligen varit med att forma. Men hur bra är plattorna egentligen var för sig? Visst, allt sammantaget är det inget snack om att bandet sitter på en låtskatt utöver det vanliga, ett material som aldrig någonsin kommer bannlysas från rock’n’rollens ”vault of classics”, men det kompletta albumet lyser dessvärre med sin frånvaro.

Nåväl, antar att jag utifrån detta resonemang egentligen borde välja en av de två officiella samlingsplattorna. Hade ju varit så mycket enklare! Fast det är klart… då skulle jag inte få med Levitate Me… eller Break My Body… eller Isla de Encanta. Och vid närmare eftertanke så är det endast Hey och Gouge Away som saknas för att Pixiessamlingen här skall vara ett faktum. Så, sammanfattningsvis kan väl sägas att med hjälp av muskelknippet till EP – ”Come On Pilgrim” [1987] – har ”Surfer Rosa” sannerligen förtjänat en topp-20-placering, något den definitivt inte hade varit i närheten av om 50-listan inneburit ett stramare regelverk.

#20 Nick Cave & The Bad Seeds "The Boatman's Call" [1997]

Att skriva en låt som "Into My Arms" kräver ett enormt mod av en artist, och ett stort självförtroende. Jag tycker faktiskt att det är ganska lätt att dra paralleller till t.ex. "Heroes" eller varför inte "Wish You Were Here". Att hitta kärnan, själen, i ett uttryck och sedan strikt hålla sig till det utan att breda ut sig. Att säga: det är det här jag vill säga, och bara det här. "Into My Arms" är alltså nästan skäl nog att placera den här skivan högt på min lista. Men det slutar ju inte där. "Peolple Ain't No Good" och "(Are You) The One That I've Been Waiting For" tangerar också det gudomliga, flankerat av ytterligare nio mördande bra ballader.

"The Boatman's Call" släpptes när jag var 22 år, och har därmed tonsatt både toppar och dalar under ett åtminstone självupplevt stormigt decennium. Plattan har funkat lika bra i kris som i eufori, till skillnad från en annan långkörare i samlingen som t.ex. "Disintegration" som nästan bara ger mening åt kriserna. Grott-Nick kom in i mitt tonårsliv i och med "Henry's Dream" (tack vare Björn "Braxen" Mattsson, som var tidigt ute). "Let Love In" var ett soundtrack till sorglöshet och fylla medan "Murder Ballads" lämnade mig nästintill oberörd. TBC kom i ett läge när jag var en sjukt gammal 22-åring. Sedan blev jag bara yngre. För att återigen åldras. För att kunna få en ny kris, bli yngre och börja åldras igen. Nu var det ett tag sedan jag verkligen tog Grott-Nick i mina armar, men jag antar att det kommer. Försöker lyssna in mig på Lazarus!!! och finner viss tillfredsställelse i det, men jag har svårt att se att något kommer att överträffa de läkande psalmerna på TBC.

#20 Guns N' Roses "Appetite for Destruction" [1987]

Jag är en ganska hård och tuff kille. Därför måste jag ha hårdrock på min lista. Trodde innan listan var färdig att det skulle bli Soundgarden som skulle få representera det, men det blev två andra band.
Såg videon till Paradise City häromdagen och man kan förstå att Guns var ganska stora när det begav sig. Sweet Child är också en fantastisk låt, hela skivan är faktiskt full av dem.

#20 Ministry "Psalm 69: The Way to Succeed & the Way to Suck Eggs" [1992]

"Jesus built my hotrod"! Världens bästa bilåkarlåt. "N.W.O. (new world order)" och "Just One Fix" är några av världens bästa partylåtar och "Scarecrow" är industri-depp när den är som bäst. Senaste och avslutningsskivan "The Last Sucker" är riktigt bra också och ett värdigt avslut på ministrys karriär.

#20 The Chills "Brave Words" [1987]

Som ni vet sedan #35 blir mitt hjärta mycket varmt av nyazeeländsk pop och rock. På gymnasieskolresan till London lyckades jag se The Chills på Dingwalls. Förband var elaka The Perfect Disaster (med framtida Breeders-medlemmen Josephine Wiggs på bas). En toppenkväll. The Chills körde Pink Frost redan som andra låt! Fatta! Världens bästa popsingel!
Är det möjligen nån som häckar på ett ex av utgångna intrrrrnet-only-boxen "The Secret Box" med bl a livespår från Stadt Hamburg, hör av er!
För ett bevis på hur grymma The Chills var kolla http://www.youtube.com/watch?v=1jSLOluwGfg för ett superbt framförande av Dan Destiny and the Silver Dawn från "Brave Words", 2:15 ren bliss. Med Justin Harwood på bas, Luna-nördar!