Det finns nästan lika många samlingsplattor med Lead Belly som det finns låtar i hans digra låtkatalog. Vilket i sin tur gör utnämningen av denna som
den bästa en aning svajjig i trovärdighet… för naturligtvis har jag inte lyssnat på dem alla.
Blues- och (framför allt) folkmusikern Huddie Ledbetters liv var allt annat än händelsefattigt och borde vara det mest givna för Hollywoodproducenten med Oscarsdrömmar. Svart man med hetsigt temperament i 1920-talets amerikanska söder är sällan någon lyckad kombination. Den ständiga räddningen låg i musiken… bokstavligt talat. Första gången var då han via en hyllningssång till guvernören i Texas 1925 benådades från sin 30-års-dom för mord, och andra gången då han upptäcktes på Angola-fängelset i Louisiana år 1933 av de inflytelserika folkmusikerna Alan och John Lomax under en av deras folksångsturnéer. Far och son Lomax förklarade för Louisianas guvernör att Lead Belly var en ovärderlig källa för dokumentation av de traditionella amerikanska folksångerna, och vädjade därför om dennes frigivning. Villkoret var att han skulle jobba för Lomax’s som deras privata chaufför… en högst tveksam grund för benådning i dagens västerländska samhälle, won’t you say? Nåväl, detta innebar starten för en rad inspelningssessioner varifrån de flesta Lead Belly-plattor av idag hämtat sitt material. Denna är inget undantag.
”The Tradition Masters” är ingen ordinär samlingsplatta i den meningen att man samlat låtar från en artists
totala karriär. Inspelningarna är istället från den stramt tidsbegränsade perioden 1942 – 44 då Lead Belly behövde pengar för att avlöna sin advokat (!) då han återigen hamnat i klammeri med rättvisan (efter att ha överraskat samt knivhuggit en inbrottstjuv i sin lägenhet i Harlem). Dessa inspelningar kallas för ”the Stinson recordings” efter skivetiketten han då jobbade för. För mig är detta Lead Belly när han är som bäst! Ensam och beväpnad endast med sin 12-strängade ”Stella” och sin mäktiga pipa till röst framför han här några av sina mest kända sånger, som t.ex.
Where Did You Sleep Last Night,
The Bourgeois Blues och
Black Betty, men även ett gäng som blivit synonyma med honom även om han inte var upphovsmannen, såsom
New Orleans (the rising sun blues),
Goodnight Irene och
How Long.
Med tanke på den enorma låtskatt och de konceptuella perioder han representerar är det naturligvis en hel del som saknas på denna platta, exempelvis alla barnvisorna, de större RCA-inspelningarna och de mer ”orkestrerade” fängelsesångerna, (
Midnight Special,
Skip to My Lou,
Take This Hammer och
Alabama Bound för att nämna några), men samtidigt markerar ”the Stinson recordings” en så pass intressant period i Lead Bellys liv att låtvalen i sig är av mindre betydelse. Istället träder ljudet fram av en desperat man omgiven och färgad av det kaos han själv skapat.
När jag var liten hade jag lpskivor med soundtracken från olika filmer, företrädelsevis disneyrullar. När jag skriver soundtrack menar jag ordet i dess ursprungliga betydelse, alltså hela (eller åtminstone delar av) ljudspåret till filmen, inte endast musiken.
