#1 U2 "The Joshua Tree" [1987]

Förra hösten blev vi bjudna på födelsedagsfest med ett klassiskt tema: "80-tal". Som vanligt när detta födelsedagsbarn bjuder till fest fick man inbjudningen i form av en skiva. På denna skiva fylld med låtar från 80-talet dök helt plötsligt, bland "Men without hats" och "Nena", "Where the streets have no name" upp. "Ha, nu har han allt blivit lite förvirrad", tänkte jag. "Inte åttiotal!". Men efter att ha tänkt efter nån sekund slog det mig - visst är det åttiotal och nästa tanke var "detta är en av de mest tidlösa låtar som gjorts." Jag plockade fram skivan och lyssnade på den noga igen och det slog mig att "The Joshua Tree" skulle kunna vara gjord 1987, 2008 eller 1970. Detta är ett album som står helt utanför alla musikaliska trender. På "The Joshua Tree" har U2 och kanske framför allt Brian Eno och Daniel Lanois skapat ett sound som är helt unikt.

Detta var givetvis inte första gången jag återkommit till skivan. Det är ett album som jag med jämna mellanrum känner att jag måste lyssna på, av olika anledningar. Det är på något sätt alltid aktuell. För något år sedan såg jag en dokumentär om skapandet av detta mästerverk och efter det har skivan vuxit ännu mer. Jag tycker det är fantastiskt hur man kan få ett så utpräglat studioalbum att låta så liveinspirerat. Men det är givetvis inte bara produktionen som gör skivan så stark. Alla låtar på skivan är mästerverk i både text och musikskapande.

Ett minne: Jag hade en kristen engelskalärare på högstadiet. En lektion "tvingade" hon oss att lyssna igenom hela skivan, läsa och översata texterna samt diskutera innebörden. Minns inte om jag gillade lektionen eller inte, men jag minns tydligt hur typsnittet och Corbijns bilder fick mig att drömma mig bort från Madesjöskolans 60-talsbygge.

Så plocka fram LP:n (den gör sig bäst så), sätt på "Where the streets have no name" veckla upp konvolutet och dröm dig bort till en plats där tid inte existerar.
Vid "The Joshua Tree".

#2 The Stoneroses "s/t" [1989]

Stoneroses debutskiva är kanske den ultimata popskivan. Det är inte konstigt att de flesta låtarna blev singlar. Singlarna före, under och efter "S/T" är guldgruvor för älskare av pop med briljanta melodier. Aptitretaren "Elephant Stone", baksidorna "Going Down", "Mersey Paradise" och "Standing here" eller de efterföljande dansgolvsfyllarna (kan man skriva så?) "Fools Gold" och "One Love" är alla helt fantastiska. Att inte dessa låtar får plats på något av Stoneroses album är ett styrkebesked i sig.
Mina absoluta favoriter på "S/T" är "(Song for my) Sugar Spun Sister" och "I am the ressurection". Känslan och harmonierna i den första gör mig tårfylld och slutet på den sistnämnda ger mig gåshud. Varje gång.

#3 The Cure "Disintegration" [1989]

Jag kan drabbas av akut "Disintegration-abstinens". Måste lyssna på skivan. Det finns ingen logik i när detta händer. "Disintegration" passar till alla känslolägen - nedstämdhet, lycka, trötthet eller maginfluensa. För mig är detta en vinylskiva och A-sidan är det bästa som gjorts. Om B-sidan hade kommit upp i samma höjder hade "Disintegration" legat på en högre placering. Detta är för övrigt min enda "riktiga" Cure-skiva på listan. Men det räcker långt.

#4 REM "Automatic for the people" [1992]

För många är detta en sönderspelad klassiker. För att undvika det har jag slutat lyssna på den. Anledningen är rädslan att det ska förstöra min romantiska bild av den. Det finns för många minnen och känslor inblandade. Det gör också att det känns fysiskt svårt att skriva om "Automatic for the people". Mina känslor för skivan är på gränsen till osunda. Så bra som jag tänker mig är den, är den egentligen inte. "The sidewinder sleeps tonight" är ett bra exempel på detta. I tio år var detta den bästa låt jag någonsin hört, utan konkurrens. Nu tycker jag, och bandet också eftersom de inte spelar den live, att den är lite trist. Avslutningen med "Nightswimming" och "Find the river" är magisk. Det räcker till en fjärdeplats. Inte illa.

#5 Beatles "The White Album" [1968]

När jag läser alla intressanta inlägg på 50-listan inser jag att undertecknad är ganska enkelspårig och inte alls har den breda musiksmak som jag intalat mig själv. Hävdade ju att allt började med "Revolver" och står fast vid det. Givetvis gäller det främst det som tilltalar mig. I mångt och mycket har de flesta av skivorna i min skivsamling en fot eller tå i det som Beatles skapade.

"The White Album" är för mig det fulländade där alla i bandet, trots inre motsättningar, drar sitt strå till stacken. Från inledande "Back in the USSR" till avslutande "Good Night". Höjdpunkten på denna tegelsten är låtföljden "Martha My Dear", "I'm So Tired", "Blackbird", "Piggies", "Rocky Raccoon", "Don't Pass Me By", "Why Don't We Do It in the Road?", "I Will" och "Julia", vilka egentligen är B-sidan på förska skivan i LP formatet. Bästa låten, och kanske Beatles bästa någonsin, tycker jag är "While my guitar gently weeps" där George Harrison visar vilken skön låtskrivare han är.

#6 The Triffids "Calenture" [1987]

"Calenture : tropical fever or delirium suffered by sailors after long periods away from land, who imagine the seas to be green fields and desire to leap into them."

Calenture var precis vad jag drabbades av 1987 när denna skiva kom. Jag druknade. Drunknade i David McCombs texter, hans fantastiska halvfalska röst och bandets dramatiska och fantasieggande arrangemang. Allt fick mig att drömma mig bort. För mig är inte detta så mycket musik. "Calenture" är för mig en film eller en bok, tonsatt. Efter två sekunder av "Bury me deep in love" är jag borta. Förflyttad till en annan plats, en annan tid där underbara historier utspelar sig. Historier om människor i utkanten, människor förstörda eller uppfyllda av kärlek eller historier om älskade platser.
Vi möter dem, blir presenterade och får en ögonblicksbeskrivning. Som att titta i ett fotoalbum med gamla, gula fotografier. Sen lämnar vi dem. Ofta utan att få ett svar. Och det är upp till var och en att bestämma var och hur historien slutar. Ingen vet.

"There's a chapel deep in a valley
For travelling strangers in distress
It's nestled among the ghosts of the pines
Under the shadow of a precipice
When a lonesome climbing figure
Slips and loses grip
Tumbles into a crevice
To his icy mountain crypt"
- "Bury me deep in love"


I have a letter. familiar paper
I keep a figurine in a locket
It's dedicated, engraved initials
Yellow photograph in a pocketbook
Well the rim of her mouth was golden
Her eyes were just desert sands
But that's not her!
That's just the light
It's only an image of her
It's just a trick of the light
- "Trick of the light"

Blue girl
In a summer dress in the greenhouse
Where she overslept dreaming of an ocean
Like a meadow
But wet, wet with holy water
Blue girl
In the shallows floating completely bare
We fell together cos good love is rare
And in the dying light a kerosene sun
Burns warmer than none
- "Holy Water"

I live under glass in the British museum
I am wrinkled and black, I am ten thousand years
I once lost in business, I once lost in love
I took a hard fall, I couldn't get up
I was frozen out in the lean winter years
When the dollars were few and the faces were mean
I was frozen in business and frozen in love
I took a ten minute nap, man I never woke up
- "Jerdacuttup man"

Kelly left her front light on
I came around
Her tree blew over
I shook her branches down
The wind and I, we howled around her door
Now there's a buckle in the sky. Iightning on the shore
And a face reflected in a puddle on the floor
- "Kelly's Blues"

Någon kanske säger att soundet är daterat. Sant. Men samtidigt passar den storslagna ljudbilden de fabulerande texterna. Jag tror inte jag skulle vilja höra "Calenture" i någon annan produktion.

Jag älskar denna skiva. För evigt.

David McComb R.I.P.

#7 The Flaming Lips "The Soft Bulletin" [1999]

"Waiting for Superman" ligger med bl a The LA's "There she goes" och Triffids "Wide open road" på min topp 10 över historiens bästa låtar. Resten av skivan är nästan lika bra. Även om det har visat sig att vi alla har ganska olika syn på musikhistorien verkar "The Soft Bulletin" vara en gemensam favorit. Känns tryggt.

#8 The Beatles "Revolver" [1966]

34.40 minuters musikhistoria. För mig är det här den moderna pophistorien börjar på allvar. Någon har skrivit om Pink Floyd, Genisis, Clash och Bowie, men allt det där är givetvis bara trams. Det är här det börjar.

Två sidor av samma mynt.
1990, Nybro, "These birds can sing"
Med page och blommmiga skjortor satt vi på "Café Victoria" i Nybro och rökte Right. Det diskuterades vilket band som gjort eller var kapabla att göra den ultimata poplåten. Beatles, Kinks och Byrds låg bra till, men Stoneroses, Smiths eller kanske REM kunde också utmana. De flesta runt askkoppen kunde nog enas om att Beatles gjorde de bästa popmelodierna, men frågan var om de var tillräckligt coola för att vinna kategorin. För minst lika viktig som musiken var givetvis imagen, som just då var att vara flummig. "And your bird can sing" var den absoluta favoriten. När kören på sista versen kommer in var, och är det fortfarande, gåshud.

2006, Uppåkra, "Tomorrow will know"
Under soffbordet i studion som Carl Granberg och jag använder för att försöka göra musik låg en dag en "Svenska Dagbladet" med en tvåsidig artikel om inspelningen av "Revolver". Jag läste den och det visade sig givetvis att Carl visste allt om hur detta mästerverk kommit till. Den banbrytande mixningen, de galna upptågen i studion(kondomen i mjölkglaset på "Yellow Submarine") och alla droger. Allt fantastiskt intressant och mycket av det som "uppfanns" i studion 1966 använder man fortfarande. Så det var bara hem och lyssna på alla detaljer och upptäcka storheten i de låtar som inte bara bygger på snygga melodier.

#9 Nirvana "Nevermind" [1991]

Jag erkänner: Jag är lättledd, lättpåverkad och har ingen egen vilja - Manchestervågen - svalde den med hull och framför allt hår, grungevågen - svalde också den med hull och ännu mer hår. För dessa frisyrer anklagar jag Stoneroses och Nirvana.

"Smells like teen spirit" måste vara en av musikhistoriens mest lyckosamma låtar. Inte bara för att den är perfekt i sitt utförande utan också för att den verkligen kom från rätt plats vid rätt tillfälle. Allt musikaliskt fokus stod på Seattle och skivbolagen hade förstått MTV och musikvideons genomslagskraft. Här dyker "Smells like teen spirit" upp och en musikalisk revolution startar. Musiken är cool och upprorisk och videon är som gjord för fest. Som 20-åring mitt i detta innebar det mest att förfesterna förändrades från att vara skivvändarfester till fester framför TV:n med inspelade "120 Minutes" och liknande. Det var underbart!

Förutom singlarna "Smells Like Teen Spirit", "In Bloom", "Come as You Are" och "Lithium" är skivan full av låtar som mycket väl skulle kunna bli singlar. Det är bara att välja.

Sen får man väl avsluta med att säga att omslaget...

#10 Radiohead "The Bends" [1995]

Borttappat: Radiohead "The Bends", format: CD
Tidpunkt: någon gång 2001, troligen en fredags-, eller lördagskväll
Värde: stort sentimentalt
Hittelön: enl. överenskommelse
Beskrivning: Epokgörande skiva av ett av våra viktigaste band. Skivan kom till precis innan den experimentiella lustan tog överhanden och melodierna fortfarande fick komma i första hand. "The Bends" förväxlas ofta med efterföljaren "OK Computer", som många ser som Radioheads bästa, men här tycker jag att melodiskapandet har försämrats.
Som ett substitut försökte jag mig förra året på "In Rainbows" och här finns låtar som närmar sig "The Bends", men jag är osäker på om jag tycker att någon av dem skulle platsa där. Nej, Radiohead var bättre förr.
Slutsats: låna aldrig ut skivor på fyllan

#11 Kent "Isola" [1997]

Blåjeans, Gravitation, Kräm, Musik non stop, Columbus osv. Det finns många låtar att plocka av om man ska göra en "Best of..." med Kent. Och en sån lär väl komma snart. Frågan är hur många låtar från Isola som hamnar på den skivan. Kanske inte så många. För sett till antal veckor på albumlistan är Isola inte någon av Kents största skivor. Tvärtom. Av de 365 veckor som deras album har legat top 60 på albumförsäljningslistan i Sverige står Isola bara för 22(Wikipedia). Toppar gör Vapen & Ammunition med 85!.
Men för mig är detta den absoluta höjdpunkten. Kent blir aldrig bättre. De bara upprepar framgångskonceptet från denna skiva, antingen på ett mer kommersiellt sätt eller med mer syntar. Här läggs alltså på något sätt grunden för det som Kent är idag. Det är vackert, hårt när det behövs, längtansfullt och ångerfullt. Texter, melodier, arrangemang, omslag och produktion harmoniserar perfekt.
De sista 90 sekunderna av Celsius är absolut de bästa sekunderna av Kents hela produktion. Kanske det bästa i svensk musikhistoria. 747 är inte heller så dålig. Det är nog inte en slump att alla konserter avslutas med den.
Synd att inte deras bästa låt "Utan dina andetag" finns med på Isola. Men man kan inte få allt.

Anekdot:
De två största Kentfansen jag vet är min bror och Magnus. Avslutningsdagen på Hultsfred 1995 eller 96 skulle undertecknad köra hem på natten. Magnus hade ingen dricka kvar och han skulle åka med i bilen. Vi hade bestämt träff innan Posieskonserten och Magnus kom. Med besked. Full som ett ägg efter att ha druckit sprit med nån kompis. Större delen av Posiseskonserten sov han framför mina fötter. Efter gick vi i sakta mak mot bilen. På vägen till parkeringen stannade vi och köpte strips. Magnus somnade hängande på bordet. Efter en stund kom det fram en kille och gjorde oss sällskap. Efter en stunds konversation undrade han vad vi tyckte om Kent.
- Sådär. Dom har gjort bättre spelningar, sa jag.
- Jag tyckte det var skit, sa han. Har aldrig sett nåt sämre.
Jag vidhöll att det var mest ljudet det var fel på, men han stod fast vid sin åsikt.
När vi sen var på väg därifrån förstod jag av personer som passerade att det var Sami, gitarristen jag pratat med. Magnus minns ingenting.

#12 The Byrds "Boxed Set" [1990]

Anledningen till att jag köpte denna box var att någon musiktidning i sin recension av Rides Nowhere hävdade att Ride var 90-talets Byrds. Där fick de mig. Visst, jag kunde aldrig riktigt förstå de musikaliska likheterna mer än att det var mycket stämsångsbaserat, men det spelade ingen roll. För jag köpte boxen och det var underbart. Som att kliva in i en ny värld. Ena dagen var det de tidiga Dylanlåtarna som passade bäst och andra dagar de flummiga riffbaserade låtarna från 70-talet. Allt sammanflätat av underbara sångprestationer.
Det kan vara en utmaning att lyssna på sången och försöka analysera. Hur många röster ligger det i melodin som man vid en första lyssning tror är ensam? Och vad sjunger de olika stämmorna? På något magiskt sätt passar de tre sångarnas röster ihop som de tre ingredienserna i en Whiskey Sour. Visst står de sig fint på egen hand, men tillsamans uträttar de underverk.

Vad som inte gick hem hos mig just då var countryepisoden. Men den kom jag till senare när No-Depressionvågen drog över musikvärlden som en jättelik flanellskjorta (?).

Det är svårt att välja ut några låtar från fyra cd-skivor, men att känna till låtar som "Eight Miles High", "My Back Pages", "Turn, Turn, Turn", "Chestnut Mare" och "Have you seen her face?" borde vara behörighetsgrundande till gymnasiet.

#13 Metallica "s/t" [1991]

Varning för nackspärr!
För mig blev "The Black Album" inkörsporten till hårdrockens depraverade värld. Metallica hade här ett coolt, tungt, slimmat och vemodigt sound och det tilltalade mig. Efter detta var steget inte långt till Soundgarden, Temple Of The Dog, Tool och till och med Panthera. Men inget av dessa band tilltalar så många som Metallicas svarta. Tror man kan hitta den i såväl småbarnfamiljers avspärrade CD-samling som i tonårskillens och tjejens rosaIpod. Garanterat hittar man den i Hi-Fiklubbens lyssningrum.

Metallicas tidigare fans måste tyckt att detta var en riktig sell-out när den kom. Här öppnas dörren för dem som tidigare bara stod utanför och lyssnade och inte vågade stiga in för att tempot var för högt och tonen för aggressiv. Nu fanns det helt plötsligt något sårbart och inbjudande i Metallicas musik. Inte i alla låtar, men nästan.

Även här är singellistan grym:
* "Enter Sandman" – 1991
* "Don't Tread On Me" - 1991
* "The Unforgiven" – 1991
* "Nothing Else Matters" – 1992
* "Wherever I May Roam" – 1992
* "Sad But True" – 1992
Det du mormor. Det är nackspärrsvarning.

#14 Oasis "(What´s the story) Morning Glory?" [1995]

Beatles eller Stones, hårdrock eller synt, Oasis eller Blur? Ständigt dessa ställningstagande. Antingen eller. Är du sån eller sån? Micke var urtypen för ett Oasisfan. Drogromantiker, pottfrisyr, cigaretter och dekadens.
Med lite perspektiv till britpopkampen tycker jag att Blur lyckades göra fler bra skivor än Oasis, men Oasis gjorde den bästa av de två - "What´s the story". Det finns galet många bra låtar på skivan, vilket bevisas med att det släpptes sex singlar från den. "Some Might Say", "Roll With It", "Morning Glory", "Wonderwall", "Don't Look Back in Anger" och "Champagne Supernova" är ingen dålig singellista. Men den bästa låten tycker jag är vemodiga "Cast no shadow". Den dök upp som soundtrack till en fotbollsfilm som jag såg i vintras och den kändes otroligt fräsch. Annars kan ljudbilden på skivan kännas lite daterad. Men det kanske man kan se genom fingrarna med.

#15 REM "New Adventures in Hi-Fi" [1996]

Jag vet inte exakt hur mycket sanning det ligger i att de spelade in skivan under Monsterturnén. Sanning eller inte så har de i alla fall fått till ett tidsdokument. En skiva som illustrerar både deras turné, bandets utveckling och samtidigt tar tempen på det land som de befinner sig i. Bandet är eftertänksamt och lite tveksamt. Vilken väg ska vi ta? Vart är vårt land på väg? Hur hittar vi tillbaka?
När jag tänker på New Adventures in Hi-Fi tänker jag inte låtar eller melodier. Jag ser skivan mer som en dagbok eller ett fotoalbum. Eller soundtracket till ett band som är på turné efter några år med framgång utan dess like och nu inte riktigt vet vad som väntar. I denna ovisshet uppstår längtansfull musik som kittlar mina sinnen och min fantasi.
Det är sällan man stöter på skivor som är så homogena. Alla låtar har sin plats och fyller sin funktion och ingen sticker ut eller faller ur. Omslagets svart-vita och matta framtoning är också en viktig del i denna helhet.

#16 The Cure "Staring at the Sea" [1986]

Om man är en Curefanatiker kan man dela upp mänskligheten i två grupper:
1. Vi (...som vet något) som kanske har uppåt 200 skivor av denna grupp. De kan alla singelbaksidor och om de spelar ett instrument så är det en Curelåt som blir det första som spelas när instrumentet är äntrat.
2. Dom. Det spelar ingen roll om man har en Cureskiva eller inte. Vet man inte vilken låt som är baksida till "Let's go to bed" så räknas man inte.

Jag tillhör kategori två. Tycker om dem när det är som popigast eller lungt vackra och har fem skivor - Disintegration, Mixed Up, Kiss me, Kiss me, Kiss me, The Cure och Staring at the sea. Detta var den första jag köpte och den gav mig en chans att hinna ikapp alla fanatikerna. Dessutom var detta när jag just hade köpt CD-spelare så Staring at the Sea fick dela hylla med mitt första CD-köp "Songs to learn and sing", som ju också är en samling som inte går av för hackor.

Vi hade en diskussion om man fick ha med samlingsskivor och jag ställde mig nog själv lite tveksam, men eftersom denna blogg handlar om individualism och fritt val så har jag slängt in Staring at the Sea. Men det blev en kompromiss, om detta inte hade varit en samlingsskiva så hade den hamnat högre upp på listan, nu blir det "bara" plats 16.
Det är en fantastisk skiva med låtar från den period som tilltalar mig mest i Cures historia. Den första tredjedelens tonårsenergi, den andra tredjedelens misär och den sista tredjedelens mognad där bandet är på väg mot något nytt, allt är Cure när de är som bäst.

#17 The Triffids "Born Sandy Devotional" [1986]

Triffids har inte, som Bowie, gått så långt att de döpte skivan efter den låt som är skivans mästerverk - Wide Open Road. Men för att jämföra med Johans text om Heroes så är denna skiva för mig, för alltid mest förknippad med Wide Open Road. Om man vill vara riktigt analyserande så kan man rangordna låtarna i fyra grupper.
1. Wide Open Road - mästerverket
2. Tender is the Night - en magisk avslutning, som får mig att undra om Camera Obscura och Essex Green är medvetna hur mycket de influerats
3. The Seabirds, Estuary Bed, Personal Things och Stolen Property - Bra låtar
4. Övriga låtar t ex Chicken Killer och Tarrilup Bridge klarar jag nästan inte lyssna på.

Hur kan då denna skiva hamna så högt på listan? Svaret måste vara Wide Open Road, David McCombs berättarsång, fantastiska texter (Seabirds kan vara en av de bättre som skrivits) och Stephen King. Mer om det senare när jag kommer till Calenture.

#18 Primal Scream "Screamadelica" [1991]

Jag har sett fram emot att skriva om Screamadelica. Alla minnen förknippade till låtarna, Hultsfredskonserter, hur innovativ den var när den kom, hur den påverkat musikhistorien och hur den fortfarande känns fräsch.
Men nu sitter jag här med skivan och allt jag ser är ett extremt repigt fodral och i den en skiva som är så sliten att cd-spelaren inte klarar alla spår. Visst, ja - den är bra, ja - det var en pionjär och ja brittisk dansmusik hade inte låtit som den gör utan Screamadelica. Så var det sagt. Många dörrar inslagna. Inga sår på knogarna.

#19 The Afghan Whigs "Gentlemen" [1993]

"It don't breath, it don't bleed" sjunger Greg Dulli i öppningsspåret. Men det är helt fel. Det är precis vad det gör. Det blöder, det är febrigt, det är argt, det är ledset och det är framför allt känslosamt. Från första till sista spår.
Mina favortlåtar är "Be sweet" där de närmar sig ett annat band som ligger mig nära om hjärtat REM, "When we to parted" där det blöder lite extra, "Debonair" med ett av musikhistoriens bästa intron och den Claptondoftande "My Curse".
"I keep coming back" får mig att vilja komma tillbaka, att längta efter nästa gång jag ska lyssna på skivan. Livet är underbart. Livet är svårt.

Nu läste jag i tidningen att det är ett nytt projekt på gång med Greg och nån till. Vem var det? Det kan ju inte bli dåligt, i alla fall.

#20 Guns N' Roses "Appetite for Destruction" [1987]

Jag är en ganska hård och tuff kille. Därför måste jag ha hårdrock på min lista. Trodde innan listan var färdig att det skulle bli Soundgarden som skulle få representera det, men det blev två andra band.
Såg videon till Paradise City häromdagen och man kan förstå att Guns var ganska stora när det begav sig. Sweet Child är också en fantastisk låt, hela skivan är faktiskt full av dem.