#32 Red House Painters "Rollercoaster album" [1993]

Skulle kanske ha valt Black Heart Processions skiva "3" i stället men det här skivan. RHPs debut "Down Colorful Hill" och den här var ljudspåret i mitt19/21åriga liv. RHP var grymt bra ända fram till Hultsfredsspelningen 1996, myten var bättre än verkligheten
...BHP (inte RHP) håller lyssnar jag hellre på idag men aj vad bra den här skivan är. Rollercoaster, mistress, Grace Cathedral Park och Katy song ger mig fortfarande mysiga rysningar.

#32 Black heart procession "three"

BHP låter ungefär som namnet antyder. Molligt, sorgset och lågmält maler de ensligt på från bakre delen av skivbacken. För det är inte ofta de får tillfälle att låta sig höras, det är inte så ofta man vill vara så nära avgrunden. Det är precis som om de ropar på oss där nerifrån, inte om hjälp utan mest för att förklara hur illa det kan gå om man messar med känslan med stort K.

Skivan provocerar initialt fram bilder av stearintyngda kandelabrar, pianister täckta av spindelväv och cermonideltagare ikädda full lajvkostym. I bakgrunden försöker någon gömma en Hillebard som någon glömt gömma undan. Något senare träder en mer rättvisande bild fram, den av ett band ledda av mannen med världens mest brustna hjärta.

Hade jag fått välja en skiva att ta med ned till hin håle så hade det varit denna.

#32 Smog ”A River Ain’t Too Much To Love” [2005]

En ensam ton. Tystnad. Och så några till synes slumpmässigt utslängda toner innan gitarren får fäste i ett smakfullt fingerplockskomp. Bill Callahans torrt producerade röst ligger så nära i ljudbilden att det känns som om han befinner sig tätt, tätt intill. I djupaste förtroende, endast mellan Bill och mig, berättar han att ”winter weather is not my soul… but the biding for spring”.

Så börjar Smogs hittills överlägset bästa album och ljudbilden är faktiskt det första man lägger märke till. Skulle till och med vilja påstå att den är först i sitt slag, och fortfarande fullkomligt unik. Nära, med känsla och nerv av sällan skådat slag (främst på grund av trummisen och Callahans sång) och som alltid med genomgående starka texter. Humor och allvar om vartannat. Gripande, sorgset och upplyftande på samma gång. En inspirerande upplevelse, indeed. Dock ett litet problem… detta gäller endast de fyra första låtarna. Sedan är magin bruten. Låtarna som följer är av mer varierad kvalitet och når tyvärr aldrig upp till samma nivå som de inledande fantastiska fyra igen… därav den något ”låga" placeringen.

#32 Komeda "Pop på svenska" [1993]

Jag har inget emot Komedas senare utveckling till engelskspråkig slick retro-future, men det finns så mycket mer hjärta och mänsklighet här på den svenskspråkiga debuten! Detta utspelade sig på den tiden då Henrik Andersson ännu inte hoppat av för att bilda Ray Wonder. Jag var ganska fascinerad av Umeå-scenen då - Blithe, Puffin, Trio Lligo... Lena Karlsson sjunger så drabbande rakt och rytmsektionen bestående av bröderna Holmberg följer smidigt och överallt blixtrar Henrik Anderssons harmoniska snille, hållet i stramare tyglar än när han senare i sina egna band (vad blev det av Hank förresten?) fick härska fritt. Mina favoriter är bossan Sen sommar, jazziga Vals på skare, rusiga Snurrig bossanova, hallucinatoriska Borgo med stråkar och vibrafon (som avslöjar Komedas faiblesse för kraut, senare dokumenterad på b-sidan till It's alright baby i form av en fenomenal cover av Cans Mushroom!) samt avslutande Mod där Lena kompas av enbart harpa.

#32 Kate Bush "Hounds of Love" [1985]

Vad ska jag säga här då? Läste att Kate Bush hade fått en push i karriären med hjälp av David Gilmour som hade torskat på en hemdemo av den då 15-åriga engelska underflickan. Det känns logiskt. Det känns som att de rör sig över samma mentala landskap i sitt skapande, med den skillnaden att Bush gör det med mer intensitet och inlevelse. Videon till "Runnig up that Hill" var ett stående inslag i 120 min ca '90- '91, och låten trollband mig redan då (tillsammans med en reissue av "Wuthering Heights"). Sedan har det legat och grott. Hade inte grävt ner mig i Kate Bush förrän för ett par år sedan då en viss person slängde det i ansiktet på mig och nästan krävde total dedikation för fortsatt umgänge. Tack för det, verkligen!

#32 Massive Attack “Mezzanine” [1998]

eller
Velvet Underground does Trip-Hop
eller
Hypnotisk Karmaklubbmusik
eller
Det sena Nittotalets EfterfestsSoundtrack
eller
Dansant Totalt jävla mörker

#32 REM "Out of time" [1991]

Ett mästerverk!
Ja, jag vet. Va fan, tänker du, vän av ordning, detta är kommersiell skit.
Man får inte tycka att detta är en av REM:s bästa skivor. Här finns ju "Shiny happy people" och den är bara för publik-, och intelligensbefriande. Visst. Sant.
Men här finns också "Losing My Religion". Och som om det inte räcker finns också "Belong", "Near Wild Heaven", "Texarkana", "Country Feedback" och ett gäng till fantastiska låtar. Att Kate Pierson från B 52's hjälper på tre låtar och att Mike Mills sjunger lead på två höjer kvaliten och variationen ytterligare.
Men detta är givetvis inte deras bästa, det kommer fler REM:skivor på min lista. Närmare bestämt två.

#32 New Order "Low-life" [1985]

Oftast kan man dela in New Orders fans i två kategorier: de som tycker Low-life är den bästa plattan och de som tycker Technique är bäst. Nu vet ni vilken kategori jag tillhör.