#35 New Order "Brotherhood" [1986]

En vis man sade en gång:
"Oftast kan man dela in New Orders fans i tre kategorier: de som tycker Low-life är bäst, de som tycker Technique är bäst eller de som tycker en annan skiva är bäst.
Nu vet ni vilken kategori jag tillhör.

#36 Ryan Adams "Heartbreaker" [2000]

Ryan Adams har en rakt igenom irriterande karriär. Ibland önskar man nästan att människor med överflöd av talang sätts under tvångsförvaltning för att styra upp skivutgivning och liveframträdanden. Nu känns det som alla utom Jonas på Solde har glömt att RA under några år var vår generations Dylan/Springsteen/Young.

Heartbreaker inleds med ett studiosamtal om en Morriseylåt. Efter denna posering/positionering är resten magi i en tradition som hör hemma många longituder västerut från Manchester.

# 37 Pixies "Doolittle" [1989]

Pixies är ett betydelsefullt band i musikhistorien. Inte för att de sålde många skivor. Utan för att de som köpt deras skivor har startat listbloggar.

# 38 Teenage Fanclub "Songs From Northern Britain" [1997]

Songs From Northern Britain är Teenage Fanclubs 17:e album och låter ungefär som de tidigare. Skivan är garanterat bättre än Howdy och antagligen bättre än Man-Made.

Start Again, Your Love Is The Place Where I Come From, Ain't That Enough och I Don't Want To Control You är naturligtvis den bästa popmusik som gjorts.

Gillar du inte Teenage Fanclub kommer du inte att omvändas av SFNB. För mig är de alltid närvarande, ibland nödvändiga.

# 39 Teenage Fanclub "Man-Made" [2005]

Man-Made är Teenage Fanclubs 24:e album och låter ungefär som de tidigare. Skivan är garanterat bättre än Howdy och antagligen sämre än Songs From Northern Britain.

Falling leaves, Slow Fade, Time Stops och It's All In My Mind är naturligtvis den bästa popmusik som gjorts.

Gillar du inte Teenage Fanclub kommer du inte att omvändas av Man-made. För mig är de alltid närvarande, ibland nödvändiga.

#40 Bruce Springsteen "Born To Run" [1975]

Äntligen! Hade kraft nog att ta mig upp till vinden och bära ner lådan (orginal) med Hannas skivspelare. Skivspelaren är hennes fars gamla Dual som nog saknar sitt tidigare malmöliv under sjuttiotalet.

Borra, såga, dra sladdar.

På tallriken låg Born To Run. Den följde med skivspelaren ner i kartongen vid förra flytten så jag kan med stor säkerhet säga att det var 32 månader sedan jag lyssnade på den.

Thunder Road rullar igång med ett varmt sprak.

En skiva som är jämngammal med mig och med en skivspelare som är ännu äldre. Har svårt att se att jag kommer orka eller behöva gå upp på vinden och hämta resten av vinylen på ett tag.

#41 The Byrds "Younger Than Yesterday" [1967]

Det är lätt att upptäcka och älska ny musik idag. Back in the days på tidigt 90-tal var det svårare. Tidningen POP var enda kanalen kändes det som vid sidan av sena kvällar framför 120 minutes med Frans. Problemet med detta att det var omöjligt att be om ytterligare information. Att räcka upp handen och förklara att man inte riktigt hängde med i ett resonemng eller förstod en term.

I Stockholm hade du kunnat gå in med POP under armen på din lokala skivbutik och fråga om skivan som recenserats och gått därifrån med skivan och ytterligare några skivor som expediten tipsat om. Eller så gick man på tuff konsert. Eller frågade man sina tuffa kompisar. Eller sina tuffa föräldrar. I Ljungby fanns inga tuffa konserter att gå på. Inga tuffa kompisar att fråga som inte hade samma begränsade horisont som du. Inte heller kunde man fråga några tuffa föräldrar i Ljungby (utom Frans pappa men han var mer rock än pop) Hade du bett om skivtips i videobutiken som sålde skivor i Ljungby skulle jag antagligen sitta här med svarta skinnkläder och rakade sidor på skalpen och lyssna på band döpta efter våldsbrott mellan olika djurraser.

I denna lilla, lilla bubbla man levde i matades man sålunda med POP-sanningar. Inget annat. I en tidig recension av vad jag tror var Anna Hellsten om en skiva som jag inte minns namnet gjordes en uppräkning av ett antal skivklassiker. Mina tonårshänder måste ha börjat svettas vid anblicken av en kanon i popmusik levererad i närmast officiell form från Stockholm. (Detta var innan den officiella POP-kanonen levererades i ett temanummer några år senare.)

Nu skulle här upptäckas, inhandlas och inmutas.

Problemet var att endast skivnamnet på klassikerna gavs. Inte artistnamnet. Med viss stolthet kunde jag dock konstatera att jag redan hade några av skivorna på listan i min ägo. Andra hade jag inte. Younger than Yesterday var en av dessa. Titeln var snyggt och smart. Men hur i en tid innan internet och utan vettiga skivbutiker, kompisar eller föräldrar hittar du en skiva med bara ett namn på? I videobutiken hade de en telefonkatalogstjock lunta som användes för kundbeställningar. Den var indelad efter artistnamn och inte albumtitel. Jag vågade inte fråga om att få låna katalogen för en sökning på egen hand.

Svaret blev noggrann läsning av vad jag vill minnas var tre på varandra följande kataloger från Ginza. I den tredje katalogen dök slutligen skivan upp i en reasektion. Sökandet skedde hemma utan den sociala press det hade inneburit att stå i videobutiken några timmar.

Belöningen var, förutom det oundvikliga inmutandet av bandet som mitt (!!!), en skiva som på ett närmast magiskt sätt lyckas förena bubblande pop med psychadelica , countrytoner och rock'n'roll-stjärne avrättningar. Fullständigt briljant. Och det kunde jag vara helt säker på redan från början tack vare tidningen POP.

#42 Arab Strap "Philophopia" [1998]

Sena reflektioner om rum och musik - del 3

Tooting i SW London hösten 1998. Jag hade det fantastiskt. Läste på slappt universitet, försökte klubba, pendlade till Cambridge, läste böcker på café och titade på sjukt mycket fotboll nere på puben.

Philophobia var något av en voyeurism denna höst. Ett titthål in till en parallell brittisk (skotsk) verklighet vid sidan av min lätt banala "svensk student i London tillvaro". En parallell verklighet med fylla, mer fylla, otrohet, hopplöshet och en stor kuk.

Dessutom är musiken omtumlande och vacker.

#43 Saint Etienne - Fox Base Alpha [1992]

Sena reflektioner om rum och musik - del 2

Går det att relativisera frigörelse? Fox Base Alpha är så sammantvinnat med mitt steg från grungeljungby till popjönköping. Från Roddys till Café Nemo. Från utanför till lite mer innanför.

Andra flyttade till Lund, Stockholm och London. Jag tog ett mindre steg som var relativt stort.

#44 Le Tigre "Le Tigre" [1999]

En solig vårdag år 2000. Har precis stigit av bussen från Lund vid Södervärn och vandrar hem till Tobias vid Möllan. I min CD-freestyle (känn på det substantivet) snurrar Le Tigre. Vi köper folköl och falafel. På stereon snurrar Le Tigre. Vi ser Zlatan göra två mål på AIK i sin allsvenska debut. I huvudet snurrar Le Tigre.

Idag är det en solig vårdag på möllan. Sitter i min bostadsrätt och har insett att jag är för fet för mina Cheap Monday-jeans. Daniel Theorin kan göra allsvensk hemmadebut och mitt politiska engagemang har stannat vid att försöka se på Agenda ibland. Dags att sätta på Le Tigre.

#45 Pernice Brothers "Yours, Mine and Ours" [2003]

Hur ska man närma sig Joe Pernice? Ibland tror jag nästan han är en installation eller ett inverterat Spinal Tap. Allt är för perfekt.

Joe Pernice har en röst som kanske är den perfekta poprösten. Med en fantastisk närvaro levereras skimrande låtar i alla tempon. Allt med balans mellan innerlighet och sorgsen distans.

Joe Pernice skriver och arrangerar låtar som om han ägnat varje vaken timme sen han upplevde sin första olyckliga kärlek åt att finna, förstå och förbättra alla låtar som skrivits om olycklig kärlek. Allt så smakfullt som kan begäras av en man som skriver böcker baserade på Meat Is Murder, gör covers på New Order och antagligen har en och annan skiva hemma med Gram Parsons, Elvis Costello och the Cure.

Joe Pernice har sedan han bröt upp sitt band the Scud Mountain Boys släppt (typ) 7 album. Var och ett av dessa album är tillräckligt bra för att kunna placeras på den här listan av mig utan att Andreas K:s hån av valet skulle få mig att ligga sömnlös. Minst tre av albumen är så bra att listans övriga textförfattare borde ta hjälp av Prince Valium för en ostörd nattsömn om de utelämnar Joe Pernice helt.

Ett av dessa tre album är Yours, Mine and Ours. 10 låtar. Alla i sig fantastiska. Skivan är rakare och mindre orkestrerat än Pernice Brothers två tidigare album men låtarna är så starka att man vid upprepade lyssningar (detta är en skiva ibland står på repeat en söndag förmiddag hos mig) aldrig tröttnar och alltid hittar nya saker som ger en rysningar.
Från stämmorna i öppningsspåret The Weakest Shade of Blue", via gitarr- och basdrivet i One Foot In The Grave och det Jeff Tweediga introt i Blinded by the Stars till bandets musikaliska tyngd och absoluta närvaro i avslutande Number Two är detta en skiva som är lite för bra för att vara sann av en artist som är lite för bra för att vara sann.

Kanske är det denna perfekthet som gör Joe Pernices musik till en fråga om för eller emot. Binärt musiktyckande. Det går inte att lyssna lite grann på honom. Antingen hör du en låt med honom och avfärdar den som för poppig, smart eller tråkig. Eller så hör du låten och älskar den och upptäcker snabbt att det finns närmare hundra till av nästan samma eller bättre kvalité. Detta är en naturlag. Vi kan kalla den Teenage Fanclub-principen efter ett annat band med samma effekt. Mer om det senare.

# 46 Massive Attack "Protection" [1994]

Jag klipper mig på Caroli City hos en duktig frisör i en salong helt utan större ambitioner att vara ungdomligt hippa. Jag och min frisör delar en passion för brittiska deckarserier. När jag senast klippte mig där för två veckor hade min frisör öppnat lite tidigare för att jag skulle hinna till jobbet. Till tonerna av Protection bad jag om mjölk i kaffet. Till tonerna av Karmacoma bad jag om samma frisyr som förra gången.

# 47 Explosions in the Sky "The Earth Is Not a Cold Dead Place" [2003]

Sena reflektioner om rum och musik - del 1

Naturromantisk längtan förde mig med några vänner en tidig höstmorgon till rastplatsen Piraten någon kilometer norr om Brösarp. Platsen har säkerligen någonstans beskrivits i en turistpublikation som en gateway till Österlen. I omgivningarna möts Österlens öppna vidder med det kuperade och säregna bokskogslandskapet i Verkeåns dalgång.

Själva rastplatsen var dock denna morgon övergiven. Ett lätt regn vätte asfalten som till stora delar var täckt av bränt gummi. Den omgivande skogen var en sådan "skog vid rastplats" som under min egen uppväxt alltid var genomborrad av små korta stigar som slutade i ett snår som draperats av toalettpapper. Vid skogskanten stod en övergiven bil, en opel, vars rutor slagits sönder och vars inre sedan fyllts med drivved från rastplatsens besökare.

Landsvägen ett litet stycke bort var nästan helt otrafikerad. Jag hoppades lite på att den Volvo med vinge vi sett parkerad utanför en gård tidigare under morgonen skulle göra entre. I ena hörnet av rastplatsen fanns en toalett. På byggnaden hade någon med stora och hafsiga bokstäver sprejat "Children of the bong".

Jag hade velat återvända just dit en sådan morgon för att mitt på parkeringen låta sätta children of the bong, children of the bongs biologiska föräldrar och den övergivna opeln i mitt knä. När vi kommit till ro skulle gigantiska högtalare höja sig över träden och vi skulle sköljas över av inledningen av First breath after coma.

Är skivans ordlösa melankoli och desperation tillräckliga för att de alla skall sitta kvar i mitt knä skivan ut? Kommer de förstå varför jag just här vill ha deras sällskap?

#48 The Arcade Fire "Funeral" [2004]

En skiva som låter modern än idag.

# 49 The Afghan Whigs "Gentlemen" [1993]

Jag kan erkänna att jag inte är en rock and roll-kille. Gitarrbaserad musik om att supa, knulla och sitta i fängelse är på sin höjd älskvärt i små doser. Aldrig i stora doser. Jag återvänder alltid till gitarrbaserad musik om te, kyssar och att sitta på caf'é.

Gentlemen är min listas enda undantag från min syn på rock and roll-album. Tror jag.

Greg Dullis nakna texter om tillvarons skörhet och fulhet och hans fantastiska röst ger skivan en helt makalös närvaro och sug. Ett sug som ytterligare förstärks genom hela skivans starka låtlista av en driven och mörk gitarrock som vackert färgats av soul och gospel. (Albumet 1965 [1998] fick tyvärr en hel slapstickdunk soulfärg över sig och kan därför omöjligt placeras högre än plats 73.)

I en perfekt värld hade Greg Dulli varit vår tids Jagger. Greg Dulli lever dock inte en perfekt värld. Han vet det och vi vet det. Kanske med lite hjälp av Gentlemen

#50 Grandaddy "The Sophtware Slump" [2000]

Temaplatta. Om teknik/natur/den moderna människan. Prettolamporna blinkar kallt. Dessutom en temaplatta som saknar den direkta djävheten som finns hos Ok Computer eller storslagenheten hos Pink Floyd. Grandaddys andra album blir lätt en grå upplevelse vid en snabb och okoncentrerad genomlyssning. Min första genomlyssning av skivan var snabb och okoncentrerad. Det var en grå upplevelse.

Skivan klättrar trots vårt första möte in på den här listan. Vid våra senare möten fann jag texterna starka, litterära och angelägna. Hela skivan har en svärta och ödslighet som balanseras av humor. Musikaliskt finns en rikedom och skevhet i kompositionerna och melodierna som inbjuder lyssnaren till att upptäcka nya saker vid varje lyssning.

Som en tonsatt Coupland roman. Fast bra och med skägg.