#3 Pink Floyd "The Wall" [1979]

Jag är pretentiös. Har alltid haft lite svårt för distans. Har alltid tagit saker för lite mer allvarliga än vad de var tänkt att vara. I någon strävan att vara kulturellt korrekt, egensinnig och alternativ har jag gjort seriösa försök att värja mig från det storvulna och söka mig till det avskalade och spontana. Det har alltid misslyckats i slutändan, och som grädde på moset - efter att ha gråtit mig igenom Disintegration, varit nostalgisk till Isola, drömt mig bort till OK Computer och gått fullständigt opera till The Lamb Lies Down on Broadway - så går jag alltid och sätter mig och låtsas bli Pink framför the Wall, eller med the Wall i lurarna. Det händer väl sisådär en gång i halvåret.

Det intressanta med den här plattan är att det finns så otroligt mycket negativt att säga om den, som att Roger Waters var fullständigt psycho, på ett klart negativt sätt, under hela tillkomstprocessen, att texterna är dubiösa och reflekterar det sena 70-talets "Me first" åsikter (vilket var tändvätska till stora delar av den brittiska punken), att melodierna är svagare än tidigare Pink Floyd-album, att produktionen är jämförelsevis plastig, och inte minst att den är PRETENTIÖS. I mina öron är den också pretentiös, på samma sätt som the White Album och OK Computer är pretentiösa. (Dessa två plattor som för övrigt gott och väl också skulle kunnat hamna på min lista, fan - jag börjar redan bli nostalgisk över postlistetiden. En tredje platta som inte fick vara med är Born to Run, men den kan knappast anklagas för att vara pretentiös. Däremot har de alla samma svartvita estetik. Det är kanske som med fotbollen - vitt förpliktigar.) Pretentiöst är bra.

NinoNino - NanoNano (we don't need no education) var en av de första låtarna som jag envisades med att sjunga stup i ett (skulle gissa ungefär 6-7 år gammal). Ungefär på samma sätt som jag ca 16 år senare fastnade vid textrader som "And if a ten ton shark" eller "And the tractor came undone" (det här var en fullständigt obegriplig blinkning till Könberg, ni andra - glöm det).

Hur som helst. Det måste ha gjort ont att göra the Wall, hur många miljoner Waters, Gilmour, Wright och Mason än satt och ruvade på redan då. Arvet efter Syd var nu helt bortblåst i musiken, men i lyriken fick det en nytändning: Pink är ju i första hand Waters alterego, men utan erfarenheterna av Syd betvivlar jag att referenserna hade varit desamma. Det är inte utan att jag ser fram emot den tid då någon vågar införa samma uppblåsta koncepttänkande i 2000-talets musik. Vill man ha något i närheten får man väl förflytta till metal-headsens framkrystade mörkerriken, eller de "progressiva" rockbandens universum. Det är emellertid ingenting som har lyckats fånga mig på samma sätt. Det känns bara fånigt. Det gör aldrig the Wall. Det är blodigt allvar.

#3 The Residents "Commercial Album" [1980]

Nej vet ni vad! Nu är det dags för lite mer tokigheter. The Residents. Det där mysko bandet som ingen vet vilka de är. Medlemmarna alltså. Spelar konstig musik. USA:s Philemon Arthur & The Dung. Det här är deras konceptalbum om popmusik. Varje låt är en minut lång, och innehåller alla byggstenar som krävs för att skapa en stor poplåt. Eftersom därmed 2/3 av fläsket hos en vanlig hit inte är utvecklat hos de här fula, vackra, missbildade, söta, skeva, proportionerliga, skrikande, jollrande, skrämmande, rara och grymtande bäbisarna blir resultatet fullkomligt förtrollande. För att tala med en av skivans låttitlar: Less Not More. Mångfalden är häpnadsväckande, mycket tack vare gästartisterna, Andy Partridge, Fred Frith, Snakefinger, Lene Lovich och Chris Cutler bl a. Eller inte. En vers och en refräng, behövs det nåt mer? Nej. Varför upprepa dem, när man kan istället kan spela låten igen! Jag spelar dem ofta. Varje gång försöker jag fånga låtarnas essens, men jag har aldrig lyckats. Låt mig försöka sätta ord på det hela med hjälp av texten till låten Moisture: ”Someone saw a strange amount/Of moisture on her lips/And it was also seen upon/Her arms and on her hips/No one knows exactly/Who she was or how she died/But when they opened up her purse/They found a snail inside”. Jag fortsätter att försöka. Det finns inte mindre än 40 hala tvålar att fånga. Om ni fångas av Residents och vill fortsätta att tvätta er rena från i musiksamhället i övrigt rådande konventioner rekommenderas vadsomhelst med dem fram t o m 1988. Allt efter det är, tyvärr, skit.

#3 The Cure "Disintegration" [1989]

Jag kan drabbas av akut "Disintegration-abstinens". Måste lyssna på skivan. Det finns ingen logik i när detta händer. "Disintegration" passar till alla känslolägen - nedstämdhet, lycka, trötthet eller maginfluensa. För mig är detta en vinylskiva och A-sidan är det bästa som gjorts. Om B-sidan hade kommit upp i samma höjder hade "Disintegration" legat på en högre placering. Detta är för övrigt min enda "riktiga" Cure-skiva på listan. Men det räcker långt.

#3 The Cure - Disintegration [1989]

Höjdpunkten på The Cure's karriär. "The same deep water as you" är en av The Cure's bästa låtar och Disintegration är den mest ospretiga skiva The Cure har gjort...Vackert, stort, förföriskt och atmosfäriskt.

#3 The Jesus and Mary Chain "Darklands" [1987]

Bröderna Reid överraskade alla med denna avskalade uppföljare till den feed-back indränkta debuten. Lugnare låtar, ren och klar ljudbild, fast melodierna var fortfarande av samma klass. Man kan nästan nämna alla låtar när man vill skriva om höjdpunkterna på plattan men titelspåret, Happy When it Rains, April Skies, Nine Million Rainy Days och On the Wall är riktiga pärlor. Det talas ju om en ny platta nu när Jim och William åter kan vistas i samma rum, men att de skulle nå dessa höjder igen har jag svårt att tro. Magnifikt!

#3 The Wonder Stuff “Never Loved Elvis” [1993]

Den perfekta poplåten. Det finns en näve. Cures ”Just like heaven” & “In between days”, Håkans “Ramlar”, Sugars “If I can´t change your mind”, REMs “It's The End Of The World As We Know It ( And I Feel Fine)”, Smiths “Panic”, Bob Hunds “Allt på att kort”, Blurs “Parklife”. Den typen.
Ni vet vilka jag menar. Låtarna som funkar som en vitamininjektion. Sångerna som omedelbart förvisar den gråa vardagen och kastar ut dig på en mental midsommarfest!

Det finns många av dem på den här skivan. ”Caught in my Shadow”, ”Size of a Cow”, ”Here comes Everyone” och ”Welcome to the Cheap Seats” är kanske de som direkt hoppar upp och bitchslappar mig exstatisk. ”Maybe”, ”Mission Drive”, ”38 line Poem” och ”Inertia” anfaller bakifrån och lyckas nästa välta mig. ”Play”, ”Donation”, ”Grotesque” och ”Sleep Alone” sätter en knytäve i magen på mig så jag tappar luften.
(Även B-sidorna från singlarna är rent livsfarliga små ligister! Akta er för; “The Takin' Is Easy”, “Will The Circle Be Unbroken”, “That's Entertainment”-covern, “Me, My Mom, My Dad and My Brother” och framförallt “Room 512 All the News That´s Fit To Print” – i mitt tycke kanske Miles bästa låt!)

Ingen skiva i musikhistorien har någonsin gjort mig lyckligare.

Det räcker långt. Det räcker till en 3:a.

#3 At the Drive-In "Relationship of command" [2000]

I årtionden hade ryggsäcksbärande och pottluggade emokids irrat planlöst mellan skivbackarna. Kanske lyft upp en Sunny day real estate skiva här och satt ner en Jimmy eat worlddito på ett annat ställe. Nånting var inte rätt här. Någonstans saknades den plattan som för evigt skulle förändra deras liv. Musik de trodde skulle säga någonting om dom och den värld de levde i levde inte upp till deras förväntningar. Det var för mesigt och poppigt eller alltför ojämnt för att motivera en genomlyssning av hela skivan.

Gång efter annan begav de sig till butikerna utan att kunna tynga ryggsäcken ytterligare för hemfärden. Ända tills dagen relationship of command stod i skivhyllorna. Med ens var det som om musik tidigare hade stavats med små bokstäver eller konsekvent använt ett annat typsnitt. Förändringen skedde inte över en natt, men efter ett par veckor var nyheten om skivan som för evigt skulle förändra sättet muik uppfattas på ute och världen skulle aldrig bli densamma.

Skivans initiala hotfullhet försvinner i takt med den intresserade lyssnarens tidsinvestering. Fram träder ett komplext ljudlandskap med sammanvävda gitarrer och en skrikig, men allterftersom skivan fortskrider, tonsäker, ärlig och innerlig röst som förkunnar strängens rättvisa. Den är klädsamt befriad från publikfrieri och hitpotential och bottennappen är ytterst lätträknade. Den är också bandets oemotsägbara Magnum opus, den förpassar all tidigare och senare produktion i papperskorgen och skapar ett flammande men dessvärre förgängligt brandtal mot allting du inte tror på. Detta är så långt ifrån musikhistoria du kan komma detta är evig bruksmusik för alla som på sina egna sätt bekämpar onska i världen.

För det här är inte en cdskiva om du trodde det. Det är en stenkaka som Cedric och de andra med fingrarna skrivit in budorden på FATTARDUDETELLER?

Epilog: en försumbar tidsrymd efter att denna skiva släppts valde medlemmarna att gå skilda vägar. Några blidade habila Sparta och Omar och Cedric gick vidare att starta ett av världshistoriens allra sämsta band, Mars volta.

#3 Radiohead ”OK Computer” [1997]

Eller ”Varför har jag inte lyssnat på denna skiva en enda gång sedan millenieskiftet?”:

Radioheads historia kan lite slarvigt delas in i ett före och efter OK Computer, där före står för det raka poputtrycket och efter det experimentiella. "OK Computer" är således en blandning av dessa två världar, och till yttermera visso en perfekt sådan, framför allt i förhållande till år 1997. Eller, kanske rent av endast därför? För maken till tajming har väl aldrig tidigare påträffats? Produktionen var djärv och tillrättalagd på samma gång. Något som kändes ultramodernt och långt före sin tid då men som nu i efterhand... bara… väldigt mycket då? Så… kanske inte alls före sin tid egentligen. Utan kanske snarare helt i synk. Eller?

När jag lyssnar på den nu är jag inte riktigt tillfreds med ovanstående resonemang. Låtarna är ju så jävla bra! Och jag vill verkligen inte tro att detta skulle vara för evigt förstört pga produktionen - det hör ju 80-talet till, för guds skull! Nej, det MÅSTE helt enkelt bero på att jag överkonsumerat lyssningsmässigt. Den spelades ju faktiskt ÖVERALLT då det begav sig; TV, radio, på förfesten, klubbarna och efterfesten, hemma, hos vännerna och på jobbet. Vart man än sig vände träffades man av Thom Yorkes makalösa röstregister och subtilt samhällskritiska strofer, de quirk:iga basgångarna och de utomjordiska gitarrerna. Att ”OK Computer” endast skulle vara ett ”verk av och för sin tid” borde dessutom innebära att den nyinvigde, alltså någon som aldrig hört talas om Radiohead tidigare, skulle finna låtmaterialet och uttrycket förlegat och mossigt… är detta möjligt?

Antar att endast den oinvigde kan svara på detta, men indirekt har jag genom mina desperata ”ursäkter” redan besvarat frågan. Jag skakar sorgset på huvudet när jag inser att plattans storhet och betydelse för eftervärlden förmodligen är en illusion och att den enda som jag med säkerhet vet håller den nästnästhögst av alla är jag själv. Och detta trots att den idag spelat ut sin roll som stereouppvärmare. Innebär detta att jag motiverar placering #3 med förklaringen nostalgi? Vilket slöseri.