#6 The Smiths "Meat is Murder" [1985]

The Smiths's mörka och stämningsfulla skiva med fantastiska melankoliska låtar som "Well I Wonder" och "That Joke Isn't Funny Any More" och med låtar som "Nowhere Fast" och "Meat Is Murder" får jag alltid gåshud. En skiva jag fick på min födelsedag februari 1985, precis släppt, jag blev tolv år och helt såld!

#6 Luxuria "Unanswerable Lust" [1988]

"It's opening night/let's give them their money's worth/may this show run and run/till it falls off the edge of the earth" (Redneck). "I hate having to desire you/hate feeling this again/I hate having to desire you/in common with other men" (Flesh). "Press me to her tumbling beauty/oh gorgeous siren wraith/I may never know what hit me/but I'll leap with all of my faith/I'll have her way with me/and be delivered as it occurs/she'll be smiling so happily/I'll break my body on hers/I'll break my body on hers" (Lady 21). "God's gone back to heaven/he's deserted us/but what the hell/he never understood us anyway" (Luxuria).
Det här är dramatisk musik. Storslagen. Tuff. Multiinstrumentalisten Noko vräker på med allt han har. Howard Devotos manierade stämma fladdrar målmedvetet omkring i centrum. Hur Howard kom hit till denna bortglömda avkrok i karriären? Han bildade Buzzcocks 1975 med Pete Shelley och sjöng på den första egenfinansierade punksingeln nånsin. Hoppade av Buzzcocks och bildade Magazine som gjorde fyra kompromisslösa LP. Och tidernas bästa liveskiva "Play" 1980! En ojämn men bitvis sjysst soloskiva 1983 ("Jerky Versions of the Dream" - nyligen återutgiven). Två skivor med Luxuria, den ena fantastisk, den andra ("Beast Box" 1990) också bra, lätt att hitta i reabackar. Morrissey citerade Proust i introt till Mlle från "The Unanswerable Lust" på Luxurias sista konsert, sjöng om Howard i The Last of the Famous International Playboys och covrade (liksom många andra, Lolita Pops version var inte så dum...) Magazine-låten A Song from Under the Floorboards. Momus skrev hyllningslåten The Most Important Man Alive.
Vad Devoto gjorde efter Luxuria? Drog sig tillbaka, jobbade i ett fotoarkiv ett antal år. Återförenades med Shelley på "Buzzkunst" 2001. Hade en liten roll som dörrvakt i "24 Hour Party People" medan en riktig skådespelare spelade honom själv. Magazine återförenas 2009 (med originalmedlemmarna HD, Barry Adamson, John Doyle och Dave Formula, men med vem som ersättare för bortgångne John McGeoch - blir det Noko?). Noko har harvat vidare som Apollo 440, men han kan mycket bättre, det visade han här.
Devoto borde ha återförenat Luxuria istället. Men Magazine är inte illa det heller. Och vad han än gör är han världens bästa dåliga sångare!

#6 Depeche Mode “Songs of Faith and Devotion” [1993]

Vissa sanningar är odiskutabla:
* Intensiteten hos ett magnetfält är omvänt proportionell mot
kvadraten av avståndet till ledaren.
* Elvis är död.
* Ingen gillar egentligen fänkål.
* Walking in my shoes är den bästa låt DM någonsin spelat in.

Songs of Fatih and Devotion var kanske inte riktigt den skiva alla DM-fans förväntat sig efter dundersuccén med ”Violator”. Dave Gahan hade skaffat långt hår, gaddat sig som en Mötley Crüe-medlem och skjutit upp långt mer droger än snälla små synthpojkar egentligen får för sina mammor. Inte heller kunde de

få Martin att lägga ner sin jävla gura och artigt traska tillbaks till

sin keyboard den här gången.

Songs.. är en rockskiva, ett gospel för själen, en elektronisk bluesorgie och Depeches bästa album genom tiderna.

”Näää!!!” skriker horder av gamla syntare med vanföreställningar.

”Violator är bäst ju!!! Uuuäähhh!!”

Men det är fel.
Enjoy the Silence undantaget så har jag nog inte lyssnat på Violator den här sidan Millennieskiftet.
Songs... dock.
Den åker på så ofta att jag sällan har orken att sortera in den i hyllan ens (i bokstavsordning Andreas...). Låtarna så. In Your Room (Jeep Rock Mixen sil-vous plait!.), Rush, Higher Love (även om versionen på Songs... Live är bättre), I Feel You , Get right with Me, Condemnation (Amen Brother! Testify!!) Mercy in You.
Till och med Gores två obligatoriska ballader (Martin, alltså vi älskar dig grabben men låt Dave sjunga OK? Dave, låt Martin skriva låtarna så blir alla glada. We clear?), One Caress & Judas, är fantastiska.

...och så Walking In My Shoes. Den bästa låt DM någonsin gjort och en given finalkandidat om vi börjar prata Topp 10 bästa låtar i Världshistorien (vilket vi inte skall göra – skall vi väl inte?).

#6 The Smiths "The Queen is Dead" [1985]

Här har vi The Smiths vassaste alster. Dessutom finns en av Morrisseys bästa texter på denna skiva, Cemetary Gates. Morrissey är ju känd för att vara vass och fyndig, men i den här låten lyckas han med allt. Några av The Smiths bästa låtar ligger också här: Bigmouth Strikes Again, The Boy with the Thorn in His Side och There is a Light that Never Goes Out. Kombon Morrissey/Marr har aldrig funkat så här bra, varken förr eller senare.

Melodierna och texterna slingrar sig så tätt samman att det är svårt att tro att de inte är skrivna av en och samma person. Ett unikt samarbete som vi knappast kommer att få se mer av.

#6 The Triffids "Calenture" [1987]

"Calenture : tropical fever or delirium suffered by sailors after long periods away from land, who imagine the seas to be green fields and desire to leap into them."

Calenture var precis vad jag drabbades av 1987 när denna skiva kom. Jag druknade. Drunknade i David McCombs texter, hans fantastiska halvfalska röst och bandets dramatiska och fantasieggande arrangemang. Allt fick mig att drömma mig bort. För mig är inte detta så mycket musik. "Calenture" är för mig en film eller en bok, tonsatt. Efter två sekunder av "Bury me deep in love" är jag borta. Förflyttad till en annan plats, en annan tid där underbara historier utspelar sig. Historier om människor i utkanten, människor förstörda eller uppfyllda av kärlek eller historier om älskade platser.
Vi möter dem, blir presenterade och får en ögonblicksbeskrivning. Som att titta i ett fotoalbum med gamla, gula fotografier. Sen lämnar vi dem. Ofta utan att få ett svar. Och det är upp till var och en att bestämma var och hur historien slutar. Ingen vet.

"There's a chapel deep in a valley
For travelling strangers in distress
It's nestled among the ghosts of the pines
Under the shadow of a precipice
When a lonesome climbing figure
Slips and loses grip
Tumbles into a crevice
To his icy mountain crypt"
- "Bury me deep in love"


I have a letter. familiar paper
I keep a figurine in a locket
It's dedicated, engraved initials
Yellow photograph in a pocketbook
Well the rim of her mouth was golden
Her eyes were just desert sands
But that's not her!
That's just the light
It's only an image of her
It's just a trick of the light
- "Trick of the light"

Blue girl
In a summer dress in the greenhouse
Where she overslept dreaming of an ocean
Like a meadow
But wet, wet with holy water
Blue girl
In the shallows floating completely bare
We fell together cos good love is rare
And in the dying light a kerosene sun
Burns warmer than none
- "Holy Water"

I live under glass in the British museum
I am wrinkled and black, I am ten thousand years
I once lost in business, I once lost in love
I took a hard fall, I couldn't get up
I was frozen out in the lean winter years
When the dollars were few and the faces were mean
I was frozen in business and frozen in love
I took a ten minute nap, man I never woke up
- "Jerdacuttup man"

Kelly left her front light on
I came around
Her tree blew over
I shook her branches down
The wind and I, we howled around her door
Now there's a buckle in the sky. Iightning on the shore
And a face reflected in a puddle on the floor
- "Kelly's Blues"

Någon kanske säger att soundet är daterat. Sant. Men samtidigt passar den storslagna ljudbilden de fabulerande texterna. Jag tror inte jag skulle vilja höra "Calenture" i någon annan produktion.

Jag älskar denna skiva. För evigt.

David McComb R.I.P.

#6 Kraftwerk "Trans-Europe Express" [1977]

Kraftwerk [kra´ftv3rk], tysk elektronmusikrockgrupp. K. bildades 1968 som Organisation av Ralf Hütter (f. 1946) och Florian Schneider (f. 1947), fick nuvarande namn 1970 och fick 1974 kommersiellt genombrott med albumet Autobahn. K:s renodlat elektronisk-mekaniska musik har främst tjänat som förebild inom diskomusik, s.k. syntpop och techno, men har även satt tydliga spår hos flera av den bredare rockmusikens producenter och artister. År 2003 kom Tour de France Soundtracks, K:s första album på 17 år. (källa ne.se)

elektronmusik, den form av elektroakustisk musik där alla led i ljudframställningen är elektroniska. (källa ne.se)

elektroakustisk musik, musik där elektronisk framställning och bearbetning av ljud utgör en avgörande och dominerande komponent. Denna vida definition innefattar musik av mycket olika slag, från experimentella ljudskapelser till popmusik av hobbykaraktär, och från rent elektroniska skapelser till musik för traditionella instrument vilken kompletteras med någon form av elektronisk ljudbearbetning. Däremot utesluter definitionen ren förstärkning, inspelning etc. De tonsättare som själva betecknar sin musik som elektroakustisk avser ofta också musik av experimentell karaktär där brus, buller och språkljud utgör en minst lika viktig, eller t.o.m. väsentligare, del än tonhöjdsbestämda ljud. Av denna anledning blir den traditionella notskriften endast undantagsvis användbar. Även om det traditionella västerländska tonförrådet utnyttjas är det som ett specialfall inom ett kontinuum av mikrointervall ner till urskiljbarhetens gräns. [...] (källa: ne.se).

Kraftwerk är så exakt, så precist. Min gode vän och kollega, Sveriges mest skönsjungande demonproducent och hemligaste indiekung, C-O, uppehöll sig länge vid devisen "musik är matematik" och kopplade det slaviskt till sitt arbete framför mixerbordet. Jag var nitisk motståndare till påståendet och menade att det tog bort all glädje och spontanitet samt det fantastiska som kan uppstå i det oväntade och i misstagen. För C-O existerade inga misstag. Musik är ju matematik.

Nu idag är jag nog av åsikten att det är tur att Florian Schneider, Ralf Hütter, Karl Bartos, C-O och alla andra som är av samma inställning till musiken är så konsekventa som de är. Annars skulle musiken hamna i ett ekorrhjul av upprepningar. Kraftwerk förde in helt nya element i musiken och skapade en plattform för såväl en helt ny estetik som ett helt nytt sätt att behandla ljud.

"Trans-Europe Express" är jämte "Autobahn" och "The Man-Machine" deras mästerverk. Den här plattan är dock lite mer konsekvent, lite mer rytmisk och lite mer arketypisk för det Kraftwerk som la beslag på tätpositionen i Krautgänget och blev mönsterbildande för allt som komma skulle. Kraftwerk är för den elektroniska musiken vad Paulus var för kristendomen. Frågan är väl i så fall: vem är Jesus?

#7 Built to Spill "Perfect from now on" [1997] och #6 Radiohead "Ok Computer" [1997]

Det krävs väl ingen Nick Kent för att inse att dessa två alster
inte har något som helst att göra med varandra. Där det ena är sprunget ur någon form av urban existensiell ångest så är det andra resultatet av en kulturmässig krock mellan tummande skatetidningar, igenrökta resonemang om alltings beskaffenhet och Led Zeppelin.

I en lägenhet på värnehmstoget hängde affischer representerandes bägge skivorna. Bara en sån sak, vem i sina sinnens fulla bruk hänger efter tonårsåldern upp musikplanscher på väggarna? Nåväl, i denna lägenhet spenderade jag tid genom att stämma gitarrer, röka och äta vetebröd. Vid ett tillfälle pratade jag med en kvinnlig bekant om mötena såsom: "vuxna män dricker
kaffe, lyssnar på musik och äter vetelängd", helt sanslöst mao.
Men det kanske krävs nåt sanslöst för att förstå sig på Perfect from now on? Nog behövdes det för mig alltid, jag kommer ihåg att vi spelade Untrusable pt. 2 flera gånger om, rökte lite mer och fick påtår och för varje tugga karlspaderlängd tycktes jag komma lite närmare någon form av visshet, om inte rörande det faktiskt tämligen naturliga i att fika, så det sanslöst vackra i två dissonanta toner spelade på en Fender Stratocaster. Med Oxfordalstret står det inte lika väl till är jag rädd. Jag hade svårt för den direkt och fann inte många orsaker till att ägna den mer tid. Men någon gång där i cigarettdimmorna så förstod jag att detta var någonting utöver det vanliga.

Det krävs ingen Nick Kent för att inse att dessa två alster verkligen har mycket mer gemensamt än vad man initiellt skulle kunna tro. Båda delar en form av utvidgad syn på popmelodin, båda ser den som en väg till något större, något mer potent. Båda ser populärkultur mer som en utgångspunkt än ett fullbordat faktum.

#6 Grandaddy ”Under the Western Freeway” [1997]

Experimentiellt och smart på samma gång. En paradox till beskrivning som på pappret stinker tråkighet all världens väg och som väl i det närmaste vore en beskrivning av fusionjazz och folkhögskola. Men det är på pappret det. Verkligheten vittnar om något annat. Verkligheten vittnar om ett av de finaste ögonblicken i modern pop/rock-historia. Verkligheten vittnar om världens bästa albumdebut. Verkligheten vittnar om att denna texts inledande beskrivning i denna skepnad är allt annat än tråkig. För när Jason Lytles vemod kanaliseras ut via arpeggiosynthar, högstadietrumkomp, zoom-distade gitarrer och glassbilsliknande melodislingor blir resultatet inget annat än oerhört gripande. Ett slags hjärtskärande tillstånd infinner sig från första ton till sista brus. Till och med ösiga singelsläppet Summer Here Kids har något sorgset över sig.

I likhet med Grandaddys efterföljande släpp är ”Under the Western Freeway” en finessernas platta där Slumpen lyser med sin frånvaro. Allting är noggrant genomgånget, testat och utvalt för att sedan, väl på rullbandet, vara hugget i sten. Det finns ett otal gäng live-klipp där ute som bekräftar detta. Inte en enda gång avviker man från originalet. Varje upplevt missljud, felspel och röstbristning är oförändrat även live. Tråkigt tycker vissa. Själv nöjer jag mig med att konstantera att det är imponerande, tragiskt och avslöjande på samma gång. För med denna upptäckt går det upp för en att det bakom den slafsiga lo-fi-mässiga ytan, bakom den där ”äh, det funkar”-gestalten gömmer sig en perfektionist. Någon som aldrig nöjer sig med att låta nästan som originalidén. Någon som håller hårt i tyglarna bandmässigt. Någon som, samtidigt som man varje gång ger valuta för pengarna även begränsar sig. En sådan stålvilja kan inget annat än imponera. Men häri ligger även tragiken. För givetvis var det en resa som bara kunde sluta på ett sätt. Perfektionisten verkade till slut på bekostnad av låtskrivaren, och inspirationen försvann i samband med övriga medlemmars tålamod.

Fram till och med ”Sumday” var nog Grandaddy det band som jag tyckte hade högst lägsta-nivå, i stort sett allt de släppt sedan starten var bra (som någon påpekat tidigare; ”vilka B-sidor de spottade ur sig ett tag!”). Efterföljande EP:n och sista fullängdaren lade dock sordin på den entusiasmerande åsikten, och när det sedan stod klart att bandet lägger av kändes det faktiskt helt okej. Hade förmånen att se dem live en gång… och det var grymt. Efteråt hade en bekant berömt trummisen för hans fina och smakfulla spel varpå denne pekade på Jason Lytle och sa; ”It’s all him”.