#1 This Mortal Coil "Blood" [1991]

Hypotesen "om man bara fick ta med sig en skiva till en öde ö, vilken skulle det vara?" försvann i och med mp3-formatet känns det som men denna skiva är den skiva jag inte skulle kunna leva utan.

TMC var skivbolaget 4ADs grundare Ivo Watts-Russel's egna projekt med producenten John Fryer och var ett löst kollektiv med artister som släppte skivor på 4AD eller som lät som 4AD-artister. Medlemmar från band/artister som Dead Can Dance, Cocteau Twins, Pixies, Breathless, Shellyan Orphan, Modern English, Heidi Berry, Louise Rutkowski, The Wolfgang Press, Cindytalk, Magazine, Colourbox ec

Oavsett om det var covers (t.ex. Tim Buckley och Big Star upptäckte jag genom TMC) eller egna stycken så lät det alltid vackert, sorgligt och suggestivt. Jag har upptäckt många andra artister genom TMC vackra coverval och The Apartments låt "Mr Somewhere", The Rain Parade's "Carolyn's Song" och Syd Barrett's "Late Night" är minst lika bra som originallåtarna och "You and your sister" med Kim Deal och Tanya Donelly är sååå underbar.

Watts-Russell hade förklarat redan innan skivan släpptes att det bara skulle bli tre skivor med This Mortal Coil och Blood blev avslutningsskivan. 1998 kom Ivo's projekt med Louise Rutkowski "The Hope Blister" med covers på bl.a. Cranes, Brian Eno, Slowdive och John Cale som var en glädje för mig eftersom jag önskar att det kunde finnas fler band som This Mortal Coil. Piano Magic är dock ett band idag som går i TMC's fotspår.

This Mortal Coil's skiva kom i en kritisk period i mitt liv där jag verkligen behövde denna form av upplyftande melankoli och jag kan aldrig, aldrig, aldrig tröttna på detta mästerverk.

Tony Ågren

#2 Swans "White Light From the Mouth of Infinity" [1991]

"Failure" är världens bästa och deppigaste låt. Det finns ingen låt som överträffar att beskriva bitterheten, depraveringen och misslyckanden i livet så som "Failure" gör. Från första låten "Better than you" till sista låten "(I'm) the most unfortunate lie" så framhävs sångerna av berättelser av inre misslyckande men fortfarande präglat med ett visst hopp (som i "Love Will Save you". Musiken är vacker med mycket tyngd i trummor och gitarrer. Ingen låt är under sex minuter och varje låt är majestätisk. Neurosis är ett band som har fortsatt i Swans anda.

#3 The Cure - Disintegration [1989]

Höjdpunkten på The Cure's karriär. "The same deep water as you" är en av The Cure's bästa låtar och Disintegration är den mest ospretiga skiva The Cure har gjort...Vackert, stort, förföriskt och atmosfäriskt.

#4 Dead Can Dance "Into The Labyrinth" [1993]

Dead Can Dance mest fulländade album. Brendan Perry's sång ligger långt fram och de gamla postpunkspåren märks när han citerar Ian Curtis rader "The procession moves on, the shouting is over" i låten "The Carnival is Over". DCD lyckas riktigt bra på låten The Ubiquitous Mr. Lovegrove" att få till orientalisk drone blandat med Nick Caveaktig rödvinsdepp. Varken Brendan Perry eller Lisa Gerrard har lyckats göra en lika bra skiva efter "Into the Labyrinth". Varje låt kändes som en ny klassiker första gången jag lyssnade på skivan och varje låt är fortfarande lika bra idag.

#5 Low "I Could Live In Hope" [1994]

"three inches above the floor
man in a box wants to burn my soul
and I'm tired, and I'm tired.

is that the truth he says
the pain is easy
too many words, too many words"

...inledningstexten på första låten "Words" på skivan sammanfattar Lows musik perkfekt.
I Lows värld är musiken och stämningen det viktigaste och med samarbetet med Kramer (Bongwater, Galaxie 500 etc) på deras debutplatta är atmosfären intensiv och känns som en långsam, framåtdriven och spännande resa både i den sparsmakande musiksättningen med bas, gitarr och trummor och i de obskyra texterna.

Low ändrar stil ofta för varje skiva och de är alltid bra men den enda skiva som ligger i närheten av "I Could Live In Hope" är "Trust". Vacker atmosfärisk musik med snyggt reverb på gitarrerna, då är Low som bäst.

#6 The Smiths "Meat is Murder" [1985]

The Smiths's mörka och stämningsfulla skiva med fantastiska melankoliska låtar som "Well I Wonder" och "That Joke Isn't Funny Any More" och med låtar som "Nowhere Fast" och "Meat Is Murder" får jag alltid gåshud. En skiva jag fick på min födelsedag februari 1985, precis släppt, jag blev tolv år och helt såld!

#7 New Order "Technique" [1989]

världens bästa popplatta. På technique lyckas verkligen New Order med att blanda dansant disko med mörk gitarrbaserad pop (klart bättre än Pet Shop Boys). Låtar som "Mr Disco" och "Vanishing Point" innehåller både euforisk gitarrpop och drömska dansanta beats som är snäppet bättre än "Blue Monday". Märkligt dock att skivans sämsta spår "Fine Time" var första singeln.

#8 My Bloody Valentine "Loveless" [1991]

Loveless håller alltid. Den ultimata shoegazerplattan.

#9 Slowdive "Pygmalion" [1995]

Blue Skied and Clear är en av de finaste ambientpoplåtar som finns. Den här skivan andas merBrian Eno än souvlaki som han var med på. Helt klart Slowdives bästa skiva. Otroligt vackert avslut på deras karriär.

#10 A Silver Mt Zion "He Has Left Us Alone But Shafts of Light Sometimes Grace the Corners of Our Rooms" [2000]

Efrim, Thierry, och Sophie från "Godspeed You Black Emperor!" bildade denna konstellation vid sidan av "GYBE!" och nu har de släppt sex skivor redan och blir hårdare och argare för varje skiva och utökar sitt gruppnamn. Numer heter de "Thee Silver Mt. Zion Memorial Orchestra & Tra La La Band". På debutskivan "He has.." låter det ödsligt och vackert mest baserat på stråkar och en hel del sång (i jämförelse med GYBE), piano och långsamma vackra klingande gitarrer.

#11 The God Machine "Scenes from the second storey" [1992]

Ett band från Södra USA, bosatta i england släppte sin debutskiva på Fiction records med mörk och hård musik. En blandning mellan The Cure's Disintegration och tidig Black Sabbath. Det här är debutenskivan som är som ett episkt äventyr på 78 minuter. Bandets karriär tog slut alldeles för snabbt. Bassisten dog i en hjärnblödning innan skiva nummer två kom ut. När de bara var två kvar så startade sångaren Robin Proper-Shepard det ganska tråkiga projektet Sophia som sysslar med mer akustisk pop. The God Machines spelning i teaterladan på Hultsfredsfestivalen 1993 är fortfarande en av de bästa konserter jag varit på.

#12 The Cure "Faith" [1981]

Vackert och sorgligt. Pornography är självklart mörkare och argare men faith ÄR essensen av melankoli.

#13 Suede "Dog Man Star" [1994]

Daddy's speeding säger jag bara...

#14 Spacemen 3 "Playing With Fire" [1989]

Mörkt, hypnotiskt gitarrmangel och sakrala syntar. Sonic Boom och J. Spaceman i toppform (...själsligt).

#15 Joy Division "Closer" [1980]

"The procession moves on the shouting is over"...fantastisk pop, fantastisk depp.

#16 Piano Magic "Artist's Rifle" [2000]

Piano Magic är ett band konstruerat runt en person, Glen Johnson, med gästmusiker och har ibland jämförts med 4AD-husbandet "This Mortal Coil" som var koncentrerat kring skivbolagets grundare Ivo Watts-Russell. Piano Magics skivor är väldigt olika varandra och har olika gäster och stilar på skivorna men alla har en melankolisk grund oavsett om den är mer elektronisk inriktad eller om den är mer popinriktad. Den här temaskivan har en fornengelsk grund och ska konceptuellt handla om första världskriget. Trummor, cello, bas och gitarrer framhävs på den här skivan i en spöklik anda och skulle kunna liknas vid en blandning av Mogwais gitarrer och Dead Can Dance "medeltidsjoydivisiondepp" från skivan "Spleen and Ideal". På Piano Magics skivor har vokalister lånats från bl.a. Low, The Czars, Klima, Hefner och The Bitter Springs. Piano Magics alla skivor är otroligt bra och är ett perfekt substitut för den som vill ha Cure-depp när The Cure inte gör deppskivor längre. 2000-talets bästa band...helt klart!

#17 The Jesus and Mary Chain "Darklands" [1987]

"Take me to the darklands"! ...Allt är bara så genombra på den här skivan. "Nine Million Rainy Days!"...vilken skön titel och låt.

#18 Labradford (S/T) [1996]

Minimalism eller minimalistisk postrock. Labradfords viskande sång, tassande twang-gitarrer, analoga ljudmattor och klassiska stråkelement skapar ett harmoniskt men samtidigt oerhört melankoliskt rum i ljudbilden. Snygga titlar som "Scenic Recovery" och "Lake Speed" förklarar ljudbilden rätt bra. Den här skivan är övergången från deras mer spacerock/shoegaze till modern klassisk minimalism och hittar en bra blandning av deras båda stilar. Efter den här skivan har Labradford släppt tre skivor, mer och mer klassiskt och minimalistiskt orienterade utan vokala inslag. Mogwai och Sigur Ros är två skilda band men helt klar är båda inspirerade av Labradfords musik dock når ingen av dem samma melankoli som Labradford ála 1996. Labradford har inte släppt någon skiva sen 2001 men tack och lov släpper den ena halvan skivor under namnet Pan American som är en mer elektroniskt utveckling av Labradford ...men jag skulle behöva en ny Labradfordskiva snart!

#19 Spectrum "Forever Alien" [1997]

Efter att Spacemen3 splittrades fick, tyvärr tycker jag, Spiritualized mer uppmärksamhet än Spectrum. Men det beror väl mest på att Spiritualized var mer poporienterat och att Sonic Boom är mer egensinnig än Jason Pierce. "Forever Alien" är Spectrums tredje fullängdare (om man inte räknar med Sonic Boom's debutsolo "Spectrum") och den är mer elektronisk än de tidigare gitarrbaserade skivorna. Här är det gitarrfritt och allt är inspelat på gamla analoga syntar vilket gör det här till en av de bästa spacerock/krautrockskivor jag vet. Drömskt, mörkt och melankoliskt blir det och Sonic Boom gör ett uppföljare på Spacemen3's låt "How Does It Feel?" med låten "The Stars Are So Far (How Does It Feel?)". Låtarna "Owsley" och "Forever Alien" är mörkare än allt på The Cure's "Pornography" och den borde tilltala både Krautdiggare/Spacepopare och depprockare.

Tyvärr har inte Spectrum släppt någon ny skiva sen 1997 men en ny verkar vara påväg. Den är i alla fall färdiginspelad tillsammans med Dean Wareham och Britta Phillips. Förhoppningsvis blir den lika bra som Britta Phillips cover på "How You Satisfy Me" som finns släppt på "Never lose that feeling 2" på AC30.

#20 Ministry "Psalm 69: The Way to Succeed & the Way to Suck Eggs" [1992]

"Jesus built my hotrod"! Världens bästa bilåkarlåt. "N.W.O. (new world order)" och "Just One Fix" är några av världens bästa partylåtar och "Scarecrow" är industri-depp när den är som bäst. Senaste och avslutningsskivan "The Last Sucker" är riktigt bra också och ett värdigt avslut på ministrys karriär.