#25 Kalle Sändare "Kalles julbestyr" [1973]

-Hallå?
-ja, jag ringer angående annonsen i tidningen
-jaha, har ni ringt tidigare idag
-näe
-nehe, vad gällde det för nånting?
-eh, det var grise, julgris...
-aha, ja, ja just det ja
-e ja rätt eller är det?

-NEDERNEDADNETET ändå
-vaddå?
-ja, frun har kommit rätt ändå så det är alldeles riktigt ja ja
-hur är det är det slaktade grisar eller?
-den är slaktad och klar
-är den det?
-ja då, den är helt och hållet klar
-jaha, och vad kostar den då?
-sju kronor kilot har vi haft men vi säljer för fyra
-fyra?
-a
-aha, är dom feta?
-de är dom inte kan jag säga föratte, dom har varit på ett slags ja, ett läger kan man kalla det för, ett grisläger, det är en avmagrings, inte avmagringskur i den bemärkelsen, men en svältfödd kost har de inmundigat sig under en period tillbaks, så att de har gjort så att det, det är inte så mycket fläsk på dom alltså för det vill man ju inte ha nuförtiden.
-näe, just det nej, men är det till jul då?
-ja, går väl fint som sagt var
-bara till jul då så att det finns inte nu om man så säger?
-(kalle pruttar med munnen) förlåt?
-det finns inte nu om man säger så?
-nej, tyvärr inte, vi har ingen chans i jul att få fram det
-nehe
-men ska ni ha det nu?
-aa
-då har vi möjlighet att få fram det till jul
-jaha
-annars har vi lådor som har vi PANTESÄLT också, det är ju väldigt populärt också i år
-jaha, vad är det för något då?
-ja det är ju en mindre låda som de har på pantlåneff-eh-kontoren och säljer såsäja, det är som ett ja, en fiskdamm som dom lottar ut olika, eh, vi har en påse klädnypor, en hatt utan stänk, en deg med borste på, en radio med skål, en hammare med angk och lite annat
-jaha, jag hör av mig sen då så får vi se
-jadå, gör det, välkommen då, tack tack, hallå?
-ja
-jo, så skulle jag bara påpeka en ska att detta är ju en fantastisk möjlighet för att denna lådan som dessa kontorsvarorna har varit i alltså, det är en CYCKELSPAAL
-jaha
-den är ju väldigt attraktiv, det är ju en dansk sak också, den följer med samtliga grisnummer alltså undre hela deras uppväxttid så man kan se från början hur mycket och hur lite den äter
-jaha
-så det är ju en fördel också, den är den ju stämplad och klar alltså
-jaha
-med tur och retur alltså, nåja välkommen igen
-tack

#25 U2 "Achtung Baby" [1991]

U2 tog av sig cowboyhattarna och drog på sig stora solglasögon. Istället för Guinness skålade de med Cosmopolitans. Allt stampande och flaggviftande på Red Rock var plötsligt förlåtet. Welcome to Zoo Station...

#25 Neil Young "Harvest Moon" [1992]

Julen 1992 köpte jag "Harvest moon" i julklapp till min Beatlesälskande pappa, på kassett. Han hade aldrig gillat Neil Young och precis köpt sin cd-spelare. Jag hade bara hört titelspåret och tyckte det var ok.
Jodå, kassetten hamnade i min kassettsamling (!!??) och jag föll som en fura. Skivan var det ultimata komplementet till grungeskivorna som annars gick varma i cd-spelaren. Gillade man grunge så var det också ok att gilla Neil Young - han var en cool gammal gubbe. Det tyckte ju även Eddie Vedder och de andra i Seattle.
Vän av ordning säger nu att detta inte är Neils bästa, och det kanske det inte det är, men det är den skiva som jag har mest relation till och som jag lyssnat på mest, den skiva som öppnade dörren till Neil Youngs övriga skivor. Jag har personligen mest fastnat för hans countrysessioner och det är säkert en följd av att "Harvest moon" var den första skivan jag verkligen satte mig in i.
Lyssnade i bilen idag och så mycket reverb har jag inte hört sedan "My Morning Jackets" It still moves. Och jag älskar det. Den låt jag föll för mest idag, säkert fem år efter den senaste lyssningen var otippat "Such a woman", men "From Hank to Hendix", "Harvest moon" och "Dreamin' man" är fortfarande mästerverk i sin enkelhet.
Skivan står i Cd-hyllan, bränd, med kopierat omslag och i fodralet ligger det enda som är kvar av kassettkopian - texthäftet.

#25 Soundgarden ”Badmotorfinger” [1991]

Ofattbara tigervrål, udda takter och ett sanslöst sväng är vad lyssnaren erbjuds på Soundgardens genombrott ”Badmotorfinger”. Chris Cornell och hans hundar lättade här en aning på punkkragen och lät en svag bluesig doft sippra fram under flanellen, en underton som sedemera kom att ta över mer och mer på efterföljande albumsläpp.

Soundgarden har alltid varit bäst på skiva. Fick tydliga bevis på detta när jag såg dem under deras ”Down on the Upside”-turné -96, och även om det var smått fantastiskt emellanåt (i mångt och mycket Camerons förtjänst) så är det ändå på studioinspelningarna som låtarna kommer till sin fulla rätt. Och på denna plattan är det hög konkurrens om favoritskapet då varje låt har sin alldeles egna prick över i:et:

Rusty Cage – världens coolaste break samt efterföljande avslutning. Dessutom till grund för en väldigt lyckad cover framförd av Johnny Cash och The Heartbreakers. Bara en sån sak.

Jesus Christ Pose – Matt Cameron i sitt esse i vad som måste vara ett av de jobbigaste trumkompen i världshistorien. Sanslöst avslutningsriff även här, kaosigt ackompanjerat av en trumpet på steroider.

Slaves and Bulldozers – brukar hållas som bästa spår av eder recensent. Psykotiskt tunggung där Cornells stämband visar vem som äger!

Face Pollution – punkigast och snabbast! Reffens typiskt Cornellska lyrik kunde väl knappast kännas mindre helrätt?!

Drawing Flies – punkstänkare med en saxofon som groove-guide. Mest minnesvärt är ändå den gitarrfria sista versen.

Room a Thousand Years Wide – sjukt tungt riff (nedstämd e till d givetvis) och ett aphårt ”Hey!” från Cornells sida som distinkt avslutning på första versen.

Till skillnad från övriga rockband från Seattle-epoken blir jag sällan nostalgisk när jag laddar liraren med SG’s plattor (vilket är hyfsat frekvent, actually). För även om produktionen ibland kan kännas en smula daterad gör de lagom komplicerade låtbyggena det inte. Kim Thayils obstinata gitarr, Ben Shepherds skrammelbas, Matt Camerons smakfulla trumspel och Chris Cornells helvetesröst blir tillsammans något unikt, vars grund levererar songs med en ackuratess och finess av sällan skådat slag. Visst finns det tydliga referenser bakåt i musikhistorien, men Soundgarden tog det till en helt ny nivå i och med ”Badmotorfinger”.

#25 Electronic "electronic" [1991]

Jag var jäkligt sen att skaffa CD-spelare. Var länge fullkomligt övertygad om vinylmediets överlägsenhet och lät medvetet bli att uppgradera den hemmasnickrade men älskade hi-fi anläggningen i pojkrummet. Hade 3 år tidigare lagt 5 000 spänn på ett par högtalare, som jag avbetalade på tio månader, huvudsakligen med hjälp av extra-jobb som bladare på tidningen Smålänningen, nattetid. Men CD-spelaren lät sig vänta (vilket idag givetvis tillför en viss extraglädje, eftersom vinylplattorna från 87-91 hade varit betydligt färre annars). Kapitulationen var givetvis oundviklig, den kom 1991 efter en sommar med extrajobb på äldreboende, vilket nästan helt täckte upp för kostnaden av en splitter ny Denon 680. Hade jag ett liv? Nja... tillbringade en oförsvarligt stor del av min fritid framför kasettdäcket och vinylspelaren, vågade inte gå ut på stan på lördagkvällarna av rädsla för hockey-spö, bandade 120 min., la alla extra stålar på ny hi-fi och odlade pagefrisyr (nybrofrilla).
Samma kväll som inköpet av CD-spelaren sprang jag ner till den lokala skivbutiken "Filmlandet" och började bläddra. Det tog inte många minuter innan jag stod i kassan med "electronic" i handen. Hade halkat in på New Order något år tidigare, och kunde förmodligen rapa upp 80% av alla Pet Shop Boys-texter som hade skrivits so far (men i princip bara "the Queen is Dead" av Smiths, vilket pinsamt nog klarlägger en del preferenser). Supergruppen Electronic jämfördes då med Cream, vilket idag känns lite långsökt. Sumner/Marr är ju mycket mer legendariska än så.
"electronic" fanns där hela tiden i flera år framöver. Jag tyckte att den var stenhård. Det tycker jag fortfarande. Det är en oerhört statisk produktion baserad på Sumners fascination för Italiendisko och Ibizabeats kombinerad med helt briljanta urbana, hedonistiska texter, kryddad med Marrs grymma licks. Mina personliga höjdare på plattan är inte singelspåren, utan introt "Idiot Country", den vemodiga "Some distant memory" och PSB-samarbetet "The patience of a saint". Antar att "electronic" producerades innan Sumner börjat ta sånglektioner. Det låter i alla fall så, och det är helt underbart.

#25 Pieter Nooten/Michael Brook "Sleeps with the Fishes" [1987]

Pieter Nooten var den bästa vokalisten i Clan of Xymox och 1987 släpptes den här skivan på 4AD som han gjorde med "infinite guitar"artisten Michael Brook. Michael Brooks gitarr hörs ibland i vissa filmer, t.ex. "Heat" och "Albino Alligator". Brian Eno fanns med på ett hörn också med sin DX7a. Här finns två av Clan of Xymox bästa låtar i mer avskalade versioner som defintivt skulle platsa på en This Mortal Coil skiva. Dessutom har ju faktiskt TMC gjort en cover på "Several Times" från den här skivan. Tyvärr är det här den enda skiva Nooten har släppt under sitt eget namn och tyvärr förbisett av många. Musiken är oerhört vacker med filmiska ljudlandskap, pulserande ambient och snygg lågmäld sång. En skiva för de som gillar 80-tals och 90-tals 4ADmusik. Införskaffa den nu om du inte har den!

#25 Madness "7" [1981]

Ett glädjeskri från pojkrummet:

Vintern 82/83 upptäckte jag popmusiken på ett hotellrum på Högfjällshotellet i Sälen. De hade en videoslinga som gick runtrunt på en internkanal. Det var Love In Itself med DeppMådd (långa lurar i en grotta), en färgglad blaffa med vidriga newromance-akten Modern Romance (?), en låt jag glömt, samt House Of Fun med Madness. Som ni säkert räknat ut var det den sistnämnda som öppnade mina ögon och öron.

För vadå? Trams? Nej, Englands mest framgångsrika singelmakare någonsin, med 20 raka top20-hits! Med en saxofonist att apa efter och försöka låta som. Jag hade spelat saxofon i några år redan och behövde andra förebilder än gamla gubbar som hette Klang och spelade i Lyrans Musikkår. Min Nutty-vurm ledde också till att jag blev helt isolerad musikaliskt i skolan, alla snackade synth vs. hårdrock och jag fattade ingenting. De fattade ingenting. Vadå ska? Jag lyssnade BARA på Madness och 2Tone-band i flera år.

Okej, vi dansade till Our House och även till dess flippade flipp Walking With Mr. Wheeze på skoldiskona, men det var enda gången våra världar möttes. "7" är i mitt tycke Madness bästa fullängdare, varierad och färgsprakande, utsökt instrumenterad, inspelad på Bahamas ungefär samtidigt som filmen om dem, "Take It Or Leave It", hade premiär på de brittiska biograferna. Filmen blev en stor ekonomisk förlust, men "7" sålde hyfsat och genererade 3 singlar (Grey Day, Shut Up och Cardiac Arrest - alla med briljanta tillhörande videos) + en som inte var med på skivan (It Must Be Love). Jag kan räkna upp alla andra Madness-singlar någonsin med maxibaksidor och allt, men ni kanske inte är tillräckligt intresserade...
Nuförtiden kan Madness blixtra till nån gång ibland (senast 1999 med singeln Lovestruck), skönt för dem att de äntligen har fått håva in lite pengar iallafall. Jag vill här tacka dem för att de på nåt sätt hjälpte mig att till slut hamna i Sveriges internationellt mest framgångsrika skaband. (Rättframt skryt.) Tack Suggs, Chas Smash, Monsieur Barso, Chrissy Boy, Bedders, Woody och Kix!

#25 Luna "Penthouse" [1995]

En klart Velvetinfluerad platta men ändå egen. Dessutom är alla låtar bra utom Double Feature, helt enkelt en lysande skiva! Lyssna särskilt noga på Moon Palace, Lost in Space och Sideshow by the Seashore.