#35 Dinosaur Jr "Without a Sound" [1994]

Det är liksom svårt att ignorera Dinosaur. Förr eller senare så måste man ju bara ta tag i J Mascisen i sig, ruska om honom rejält, plocka upp växeln som faller ur hans fickor och ramla bort till 7 Eleven och köpa sig en Slurpee, eller nåt. Sen får man dela den med honom i nån rutten replokal nånstans, tala om varför svenskar inte förstod Clerks, den egentliga vitsen med Chet Atikins och vikten av att aldrig klippa sig.

En av världens bästa låtar finns med på den här skivan. Den heter "Grab it". Den är så jävla bra, hade du haft sex till den här låten hade du lätt fått trillingar, jag lovar och jag ska faan bevisa det nån dag. Den summerar allt som D Jr nånsin betytt för mig på 3 och en halv minut. Den har ett fantastiskt intro och ett orgasmiskt gitarrsolo. Nånstans i mitten kommer en tonartshöjning som får ens mjälte att vibrera värre än en epileptisk pinata på Bill O´Reillys födelsedagsparty.

Men det vore synd att säga att detta är en politisk skiva. Den här skivan skiter lite i allt och det är så jag vill ha det. När stränghöjd är viktigare än palestinafrågan, vilket den ofta är, så trillar denna gamle bekant ner på skivtallriken och inte sällan uppenbarar sig J brevid mig, säger inte så mycket, fiser lite och luktar illa om fötterna. Vi diskuterar germaniumtransistorer en stund, sen somnar han i mitt knä och när jag borstar tänderna tänker jag på att jag börjar likna Silent Bob mer och mer för varje dag som går.

#35 New Order "Brotherhood" [1986]

En vis man sade en gång:
"Oftast kan man dela in New Orders fans i tre kategorier: de som tycker Low-life är bäst, de som tycker Technique är bäst eller de som tycker en annan skiva är bäst.
Nu vet ni vilken kategori jag tillhör.

#35 Brian Eno (& Daniel Lanois & Roger Eno) "Apollo" [1983]

mmm space! När Slowdive gjorde sin skiva souvlaki var de inspirerade av denna skiva som Brian Eno gjorde som ett soundtrack till månlandningen 1969. De flesta som har sett filmen Trainspotting har hört låten "Deep Blue Day" när Ewan Mcgregor simmar i toalettstolen eller låten An Ending (Ascent) som använts i filmer som Traffic och 28 Days Later. An Ending är så vacker så den låten skulle jag vilja dö till när jag är över 100.

#35 Deep Purple ”Fireball” [1971]

7 spår på 40 minuter. Allt är bra, det mesta genialt. Tre stycken ”toppar” måste ändå nämnas för att säkerställa att plats #35 inte avfärdas i brist på guidning; Fireball, plattans kortaste spår – 3:22 minuter glödande rock’n’roll med ett extraordinärt orgelsolo som pricken över i:et… Anyone’s Daughter – laid back folkcountry med humor farligt nära Stefan & Christer… No One Came – Gillan i sitt esse avlöses av ett långt instrumentalt mittparti som har som enda syfte att släppa in Gillan igen med devisen ”den som väntar på något gott…”.

Finessen, smakfullheten och inte minst samspelet medlemmarna emellan är fenomenalt, vilket resulterat i Deep Purples svängigaste platta någonsin. En stor del i detta har förmodligen Richie Blackmore, vars gitarrs sedvanliga uppmärksamhetskrävande soloutflykter hålls tillbaka med bestämd hand, vilket i sin tur även öppnar för övriga medmusikanter. Och plötsligt märks även deras genialitet, inte minst hammondvirtuosen Jon Lord men kanske framför allt Ian Paice vars trumspel är gudabenådat, närmast att jämföras med personliga favoriter som Soundgardens Matt Cameron och Bob Hunds Mats Andersson. En förebild månne? Hursomhelst, spelglädjen på ”Fireball” är betagande och jag blir alltid på bra humör när spelaren laddas med detta förnämliga vax. Rock’n’Roll och psychedelia i perfekt symbios.

#35 Bob Hund "Bob Hund" [1994]

Det skulle vara lätt för mig att säga att mer än så kan ingen bli. Länge, länge, säkert 15 framåt och bakåt i tiden hade jag väntat på detta. Som ett gipsat löfte.

#35 3Ds "The Venus Trail" [1994]

Aah, en av mina favoritperioder i pophistorien alla kategorier - nyazeeländskt 80- och 90-tal! Centrerat kring Flying Nun Records. Grymma band som inte får plats på min lista: Tall Dwarfs (med Chris Knox!), Bailter Space, Chug, Blam Blam Blam, Straitjacket Fits, Verlaines, Plagal Grind, The Dead C, The Bats... Men låt mig nu berätta lite om 3Ds. De borde egentligen hetat 4Ds med tanke på att de faktiskt var en kvartett, alla med förnamn på D: David Mitchell, Denise Roughan, David Saunders och Dominic Stones. Tre av dem turades om vid leadmicen. De skapade underbar våldsam skev självlysande rock över två minialbum och tre fullängdare. "The Venus Trail" är troligen lättast att hitta eftersom den plockades upp av Merge Records i USA. Skivan har allt från adrenalinstinna utbrott som Man On The Verge Of A Nervous Breakdown till folkiga finstämdheter (ofta sjungna av Denise) som The Golden Grove. Efter nästa skiva "Strange News From The Angels" blev de trötta på att turnera och lade ner. Men David M och Denise bor numera i London och gör grymma skivor under namnet Ghost Club!

#35 Placebo “Without You I´m Nothing” [1998]

Placeboeffekten är den del av en medicins verkan som inte beror på substansen i sig. Exakt vari placeboeffekten består är svårdefinierat. Placebopreparat brukar populärt kallas för sockerpiller. (Tack Wikipedia för att jag slipper använda dyra och klumpiga NE-böcker...)

Placebo kan även vara 2 st bleka britter (varav en extremt feminin men uppenbarligen straight sångare) samt en lång, blek svensk (en gay sådan nonetheless).
Ovannämnda platta är solklart den bästa av deras Velvet/Grunge/Bowie/Indie-eska-pader.
“Every You Every Me”, “You Don´t Care About Us” & “Brick Shithouse” är alla riviga rockstompare. “Pure Morning” den bästa Velvet Undergroundcover som inte är en cover som någonsin gjorts. Hade nu bara den version av titelspåret där Bowie själv lånar ut sin röst behagat infinna sig på plattan (och inte bara på EPn med samma namn) så kunde listplaceringen nog hoppat ytterligare ett antal platser uppåt.

http://www.youtube.com/watch?v=jQQmAP9Poo4

#35 New Order "Power, Corruption & Lies" [1983]

Här föds New Order som det band vi kände dem fram till Technique, eller möjligtvis Republic. Gitarrspåren är helt frenetiska; euforiska och ångestladdade på samma gång. De suggestiva synthspåren är både sorgsna och farliga, och har förmodligen uppstått i samma studio-session som "Blue Monday" - som inte är med på plattan utan släppt som en separat 12:a, med metaspåret "the Beach". Båda spåren ingår i USA-releasen, men med dem försvinner liksom albumets själ på något underligt sätt. Är det inte dags för en revival av separata-singelspårs-eran? Skivan har världshistoriens snyggaste omslag (i konkurrens med Unknown Pleasures, Low-Life och Technique) är cross-genre och helt utan text på både ytter- och innerkonvolut. Bara en sån sak. Bernard Sumner SKA sjunga så här, Peter Hook förvandlar basen till ett helt nytt instrument och hela bandet har insett vilken digital potential de har och låter Gillian Gilbert vara dess apostel. En helt avgörande platta. Magisk.

#35 Nick Cave and the Bad Seeds "Let Love In" [1994]

Detta är helt enkelt Nick Caves bästa platta. Den har all den intesitet man kan kräva av honom, men som saknas på de senare plattorna. Lyssna bara på Do you love me?, Red right hand och I let love in så förstår ni.