# 39 Teenage Fanclub "Man-Made" [2005]

Man-Made är Teenage Fanclubs 24:e album och låter ungefär som de tidigare. Skivan är garanterat bättre än Howdy och antagligen sämre än Songs From Northern Britain.

Falling leaves, Slow Fade, Time Stops och It's All In My Mind är naturligtvis den bästa popmusik som gjorts.

Gillar du inte Teenage Fanclub kommer du inte att omvändas av Man-made. För mig är de alltid närvarande, ibland nödvändiga.

#39 Pulp "Different Class" [1996]

Även om tidigare plattor är asbra och efterföljande är underskattade så är detta höjdpunkten i Pulp's karriär. Humoristiska och melankoliska vardagsskildringar i Ray Davies anda!

#39 The Church "Starfish" [1988]

Jag fattar ingenting. Nästa år är det 20 år sen Church gav ut "Starfish". 20 år! Jag köpte skivan när den kom ut och det känns inte länge sedan. Man kan ju ställa sig frågan om man då har stannat i sin musikaliska utveckling, om en skiva som man köpte för så länge sedan fortfarande känns fräsch. När det gäller "Starfish" behöver man inte oroa sig. Det finns inte många skivor från dessa år som inte känns helt daterade ljudmässigt (det bästa sättet att avgöra om en skiva kom ut andra halvan av 80-talet är att lyssna på trumsoundet), men "Starfish" håller.

Vi bjuds inte många dur-harmonier på "Starfish", men ändå inger skivan en känsla av ett vemodigt välbehag, mer än bara misströstan. Och sällan görs skivor som är så homogena som denna, i en positiv bemärkelse. Alla låtarna hör liksom ihop och följer ett tema. Detta gäller både text och musik. Mörka och försiktiga Destination öppnar försiktigt dörren för oss. "Ni är välkomna, vi har mycket att berätta, men förbered er på en känslomässig storm.", säger den. Avslutande och smått optimistiska Hotel Womb får oss att lämna "Starfish" smått positiva, trots allt.
Att vissa låtar däremellan har blivit klassiker känns helt naturligt. Vilken gitarrist över 30 år har inte förstört partystämningen med en känslomässig version av "Under the milky way"?

Till sist, omslaget. Helt perfekt. Kan det bli mer 1988 än så?

#39 Tori Amos "Boys for Pele" [1996]

Hennes enastående förmåga att leverera nästintill obegriplig lyrik och samtidigt förmedla en känsla av total utlämning visar vilket geni hon faktiskt är. Varje frasering skänkes största omtanke och varje stavelse yttras som om den vore hennes sista. Slå upp ordet emotionell och du bör finna beskrivningen "Tori Amos", en känslomänniska ut i fingerspetsarna, vilket även hennes minst sagt laddade pianospel bekräftar.

Debuten "Little Earthquakes" och dess uppföljare "Under the Pink" är båda suveräna album men faller lite på den strikt låtbaserade strukturen. På "Boys for Pele" finns ingen "Crucify" eller "Cornflake Girl", men väl en nära på perfekt sammansättning av låtar, en helhet som de båda föregångarna saknar och som inte kan ses som annan än självklar. Bästa spåret vid sidan av singelsläppet "Caught a Lite Sneeze" är "Father Lucifer", en låt som sin uppsluppenhet till trots lyckas förmedla en stark känsla av melankoli. Denna känsla får även ses som signifikativ för plattan som helhet, för oavsett arrangemang - dur som moll, avskalat som bombastiskt - så omges skivans samtliga 18 spår av en slags dysterhet, mer eller mindre påtaglig låtarna emellan. Allt är inte fantastiskt. Bara nästan.

Efter detta album har det tyvärr varit väldigt mycket si och så med Tori Amos låtskriveri. Svängarna har blivit betydligt snävare, experimentlustan nästintill obefintlig och vad värre är, hon verkar ha förlorat "det" när det kommer till melodimakeri. Det är nästan som om hon inte bryr sig längre, vilket i sin tur för henne allt närmare epitetet "tråkig". Synd... för hennes röst är allt annat än just det, och borde egentligen inte få sammankopplas med någon musikform annan än unik.

#39 Mufflon 5 "6am Mantra" [1994]

Music sounds better with snålblåst Det var så de lanserades, som ett inhemskt fattigmans Dinosaur Jr. Inte gick det bättre för det, möjligen kan det bero på att gruppen valde musikhistoriens sämsta bandnamn. Men frågan är om det är särskilt nära sanningen? Naturligvis är det ju inte det, det är i samma bollpark men man kan nästan inte tro att det rör sig om samma sport.

Visst låter det mer amerikanskt än brittiskt, men framförallt låter det svenskt. Hade jag inte vetat bättre hade jag tyckt att det låtit barrskog och ockuperad träpanelsgillestuga (i facit står det snålblåsig Masthugget trea). Det är ett välbevarat exemplar swindie som åldrats med grace. Det är varken en naiv Emmerdale, ett aptråkigt Atomic Swingalbum (mao. alla utom A Car Crash in the Blue) eller en Easyskiva man alrig skulle ta upp igen. Framförallt är det americana långt innan någon fattat vad uttrycket betydde.

Visst, skivan är en bagatell men det är en väldigt skön bagatell som håller länge. Det är en bagatell som man kommer tillbaka till och låter sig somna till. Ibland är den som en irriterande fluga som man inte kan vifta bort men oftast är den bara en skön fingervisning om att om all musik haft mer gemensamma intentioner med denna så hade världen varit en skönare plats att vistas i.

Att This Perfect Day spelats mer på P3 än Mufflon 5 tyder inte på något annat än rent, skärt och djuprotat lyssnarhat.

#39 Marit Bergman "Baby Dry Your Eye" [2004]

Yes!

Första kvinnliga soloartisten på listan! Jag vann!
Ho Ho Jag är mest jämställd! Extra FI-poäng till mig!
(Skivan är för övrigt hur bra som nästan helst och "Come back and haunt me" är världens sötaste sång om kärlek.)

#39 Suede "Suede" [1993]

Måste fortsätta på den linje som Magnus slog in på i sin motivering till Soundgarden, nämligen frontfigurer som gör allt - men ändå inte lyckas - för att dra forna stordåd i smutsen. Suedes debut är en makalös, episk och magisk platta. Betydelsen den spelat inte bara för oss 70-talisters själsliv utan också våra androgyna dansmoves, frisyrer, klädstil, instrumentval och drogpolicy går inte att överskatta. Det är svårt att säga, och jag är inte tillräckligt påläst, vad som är Bernard och vad som är Brett, men helt klart är att de skapade magi tillsammans. Utan varandra och den synergieffekten blev de ingenting (möjligtvis undantaget "Trash" och "Yes"). Tar någon tag i tråden Richard Ashcroft nu eller?

#39 Soundgarden "Down on the Upside" [1996]

Soundgarden blev helt felaktigt sammankopplade med grunge-vågen som drog fram över jorden 1991, förmodligen mest för att de liksom Nirvana kom från Seattle. I övrigt finns det egentligen väldigt få gemensamma nämnare. Soundgardens musik var mycket tyngre och bottnade snarare i en hybrid mellan Sabbath och Zeppelin än i grungens punkiga rötter. Down on the Upside var Soundgardens svanesång, deras sista men även bästa platta. Många som gillar dem kanske ställer sig lite frågande till detta eftersom skivan inte innehåller några hits typ Black Hole Sun eller Outshined, men den är betydligt starkare än sina föregångare. För hur många plattor med 15 låta kan man ärligt säga att ingen låt borde utelämnats? Så är dock fallet med Down on the Upside. Låtarna håller måttet och nerven är intakt rakt igenom de 65 minuterna. Jag önskar dock att Chris Cornell hade lagt av efter detta, för allt han gjort sedan Soundgarden är fullständigt värdelöst.

#39 Kumikameli "Marsin Sankarit" [1991]

Ni kanske minns dem från otaliga impromptu-uppträdanden på Hultsfredsfestivalen i slutet av 80-talet/början av 90-talet. Iförda "bastkjolar" tillverkade av svarta soppåsar, galet ösande på ett litet träpodium på gräsmattan framför näst största scenen kanske? Jag gick ett steg längre än att ropa "Ei saa peitää" (Får ej övertäckas) för att få höra extranummer, jag köpte en t-shirt med gummikamelen på, och skaffade så många skivor jag kunde hitta. Det här är den bästa. Titeln betyder "The Heroes Of Mars". Den har dock hård konkurrens av "Kourallinen kääpiöitä" ("Fistful Of Pygmies") och "Ufojen Lunnaat" ("Ransom of the UFOs"). Kumikamelis ursinniga korsning av typ Pixies, punk och tango har kunnat leva vidare (de har gett ut flera mindre bra, metalliga skivor på tyskt skivbolag på senare år) tack vare kopplingen till Eläkeläiset (ursprungligen ett sidoprojekt till Kumikameli) tror jag. Men det här är bra på allvar. Originaliteten, precisionen, utlevelsen, inlevelsen, språket, de vackra smygande balladerna: allt är fullkomligt tidlöst. Vad låtarna handlar om? Ingen aning. Har aldrig kommit så långt att jag har anlitat nån finsk översättare, men enligt cd-utgåvans konvolut (varning: 6 låtar färre på cd:n jämfört med LP:n!) handlar låten Särkyvää om följande: "(Denna Sida Upbåt, walzingly in C-minor) Horrible but a true story of an extremely ugly man who mails members of his own body to his beloved to reconstruct a man of her dreams." Tro mig, det är mycket bättre på finska!
Ett annat otroligt bra finskt band var Sielun Veljet/L´Amourder (de hette olika beroende på o de sjöng på finska eller engelska). Kolla upp "Suomi-Finland" med fläskhuvve-omslaget och psykedelia-klassikern "Softwood Music Under Slow Pillars".