#9 Slowdive "Pygmalion" [1995]

Blue Skied and Clear är en av de finaste ambientpoplåtar som finns. Den här skivan andas merBrian Eno än souvlaki som han var med på. Helt klart Slowdives bästa skiva. Otroligt vackert avslut på deras karriär.

#9 bob hund "s/t" [1994]

Somliga saker kan man göra i sömnen. Sjunga med i bob hund-låtar t ex. Om nån skulle stå i sovrummet med en liten bärbar. Om nån bär ut mig i ljuset och det visar sig att det är Guds, förväntar jag mig att det är bob hund som står där och spelar. Med Mats Andersson på trummor. Det är alltid Mats jag kollar på. Han ser så plågad ut, men jag vet inte om han lider. Varje gång det kommer ett svårt fill (och det gör det ofta) ser jag hur han tar sats och han klarar det alltid. Senast jag såg bob hund (i somras i Helsingborg) var Mats inte med. I hans ställe satt Christian Gabel på trumpallen. Christian är en trevlig kille. Jag kan inte tänka mig bättre ersättare till Mats. Men jag vill inte ha nån ersättare till Mats. Jag vill ha Mats. Har han tagit sin Mats ur skolan? Jag vill inte lyssna till de trista ryktena, jag vill att Mats ska må bra. Nu är jag förvirrad. Jag har investerat många minuter, känslor, benmuskler och extratimmar med Thomas Öbergs bästa sidoprojekt Instant Life, jag trodde att jag inte visste var jag hade bob hund (precis där jag vill ha dem) men vad vill de nu? De nya låtarna bob hund spelade i Helsingborg var ok, men vad HÄNDER nu? Händerna på täcket i en vecka? Två? Ett år? Två? När kommer skivan? Blir den bra? Blir den bättre än "Stenåldern kan börja"? Det måste den bli, annars kan det kvitta. Varför är informationen så otydlig? Varför är det så grötigt? Jag vill ha utmejslade detaljer, utsökt slitna hundöron på varje pappomslag, luft mellan gitarrinsatserna. Varför är det så viktigt? Varför tar det så lång tid? Jag hoppas det är för att det blir ordentligt gjort. För bob hund är bästa svenska bandet nånsin.

#9 Nine Inch Nails “The Downward Spiral” [1994]

8:e mars 1994.
Fejden mellan hårdrockare och synthare är äntligen över.
Glädjescener utspelar sig över hela landet. Bleka, långluggade pojkar i svarta trenchcoats kramar om tonåriga brudar med touperat hår och Poison-T-shirts.
På Skånegatan flänger en finnig Maidenfan ut snusen på marken och ger en Depechedarling en slabbig kyss på munnen.

”I wanna fuck you like an animal”,

väser han sexigt på knagglig engelska.
”Eeeeewww”, utbrister flickan.

”Skärp dig för fan!”

Senare samma kväll samlas Judas Priests svenska fanclub tillsammans med blandade Kraftwerkare och Front 242are i Vita Bergsparken. De sätter sig i ring, spelar ”Hurt”
på bergsprängaren, tänder ljus och håller hand långt in på natten.

Veckan ut firas det på stadens gator och torg.
”Fred”, ropar de unga, dansande och lyckliga. ”Freden är här! Äntligen fred!”

“Your god is dead / And no one cares. If there is a hell / I'll see you there."

#9 The Cure "Faith" [1981]

Här har vi nog The Cures mest inåtvända alster. Lågmält och melankoliskt rakt igenom med undantag för Doubt som är plattans klart svagaste spår. Några av mina favoritlåtar med Cure finns på den här skivan: All Cats are Grey, The Funeral Party och The Drowning Man. Och inte minst den monumentala avslutande titellåten. Tyvärr verkar ingen av dessa vara Robert Smiths favoriter, för på den tre timmar långa konserten i vintras spelades inte en enda låt från den här skivan. Tydligen var konserterna på den efterföljande turnén 1981 rena bönemötena och mer än en gång hoppade Robert Smith ner i publiken för att göra upp med någon som buat. På den tiden betydde i alla fall låtarna mycket för honom.

#9 Nirvana "Nevermind" [1991]

Jag erkänner: Jag är lättledd, lättpåverkad och har ingen egen vilja - Manchestervågen - svalde den med hull och framför allt hår, grungevågen - svalde också den med hull och ännu mer hår. För dessa frisyrer anklagar jag Stoneroses och Nirvana.

"Smells like teen spirit" måste vara en av musikhistoriens mest lyckosamma låtar. Inte bara för att den är perfekt i sitt utförande utan också för att den verkligen kom från rätt plats vid rätt tillfälle. Allt musikaliskt fokus stod på Seattle och skivbolagen hade förstått MTV och musikvideons genomslagskraft. Här dyker "Smells like teen spirit" upp och en musikalisk revolution startar. Musiken är cool och upprorisk och videon är som gjord för fest. Som 20-åring mitt i detta innebar det mest att förfesterna förändrades från att vara skivvändarfester till fester framför TV:n med inspelade "120 Minutes" och liknande. Det var underbart!

Förutom singlarna "Smells Like Teen Spirit", "In Bloom", "Come as You Are" och "Lithium" är skivan full av låtar som mycket väl skulle kunna bli singlar. Det är bara att välja.

Sen får man väl avsluta med att säga att omslaget...

#9 the Flaming Lips "The Soft Bulletin" [1999]

Det är något konstigt med musik, och det är något konstigt med amerikaner. Det är något konstigt med droger men det är defintivt något konstigt med Wayne Coyne och the Flaming Lips. Just när man börjat smälta Mercury Revs Deserters songs så kontrar oklahomatrion med ett symfoniskt popmästerverk som helt saknar motstycke. Jag har svårt att inte tänka på dokumentären Fearless Freaks nu när jag tar fram skivan igen, för som så många andra så passar denna mest i hyllan, men skivan är värd ett så mycket bättre öde än att bara framkalla bilder av Drozd skjutandes häst. Den är på något sätt även mer värd än otalet bilder på Wayne inuti en upplåsbar gladpackssfär och jordens totala bestånd av hejarklacksmaskotkostymer och all eventuell medverkan som mystisk omnipotent musikvetare på sveriges television och alla uppföljare. Den här skivan är ett udda resultat av de kreativa planeternas uppträdande på en linje för aldrig annars har de låtit så bra och sällan har västvärldens vackraste synthezeisers tryckts på samtidigt med ett sånt förstummande resultat.

#9 John Lennon/Plastic Ono Band [1970]

Snacka om att balansera på en tunn tråd. Vad fick John att tro att vi inte skulle förkasta hans djupt personliga utläggningar om sig själv och sitt liv? Antagligen ingenting. Vi är egentligen inte inbjudna. Det är upp till dig om du vill lyssna, annars kan du dra. Vi får gärna tycka att superstjärnans seanser med sig själv, Ono, sina psykoterapeuter och sina gurus är patetiska, men skivan måste ändå ut.

John är dock inte mer unik där uppe på sin piedestal än att samtliga teman som behandlas på Plastic Ono Band äger giltighet för i princip varenda individ som väljer att lyssna. Så givetvis blir det en succé, dock helt väsensskild från det han upplevt med sitt gamla avdankade band.

Det här är soul, och John Lennon är mer trovärdig som Messias än den där snubben från Nasaret.

#9 Django Reinhardt ”Rétrospective 1935 – 53” [2003]

Jean Babtiste ”Django” Reinhardt. En stilbildare. En sann virtuos. Och vad jazzgitarrens utveckling anbelangar en av de allra viktigaste. Lovorden är många när hans namn kommer på tal och det står bortom all tvivel att den Belgienfödde romen räknas till en av genrens allra största – och då inte bara för dess utveckling stilmässigt. Epitetet ”Europas största musikexport” vittnar om en kommersiell såväl som patriotisk aspekt också. Att gitarristen allt kretsar kring dessutom hade kraftigt nedsatt rörlighet i vänsterhanden gör bara historien än mer remarkabel. Men egentligen är allt detta tämligen ointressant. Det räcker med att konstantera att det svänger om karln. Och det gör det… som fan.

”Rétrospective 1935 – 53” är en fantastiskt fin samling innhållande 3 tidsperioder fördelat på lika många skivor, snyggt paketerad med en väl genomarbetad bok om Djangos liv och hans relation till vart och ett av samlingens samtliga spår. Det franska skivbolaget Saga sparade inte på något när det 50 år efter pionjärens död var dags för en hyllningsutgåva. Även om tillfället var givet rent lukrativt och därmed beredde väg för allehanda samlingar av varierande kvalitet har Saga faktiskt lyckats leverera ett paket värdigt en mästare. Ljudkvaliteten är par excellence när Django leder oss igenom sitt musikaliska arv, nästintill ständigt ackompanjerad av sidosparken violinisten Stéphane Grappelli och Quintette du Hot Club de France. Givetvis är detta inte en heltäckande bild. Till exempel saknas många av de mer balkandoftande tongångarna (som ju egentligen är som mest signifikativ för Djangos tidigare period), samt hans många tolkningar av diverse klassiska stycken (med några få undantag). För mig är det dock främst den här sidan av Django som tilltalar. Hans ”jazz för alla” är sympatisk och djup på samma gång och fungerar lika bra som bakgrundsskval som för ett mer koncentrerat musikspisande. Ett givet val för den oinvigde.