Det finns bra skivor och det finns dåliga skivor. Det här, mina vänner, är världens bästa skiva. Jag betvivlar dessutom att någon någonsin kommer att spela in någonting som är i närheten av att vara lika vackert eller innerligt. Jag är inte säker om jag ska klassificera den som skiva eller metaskiva dock, låtarna handlar oroväckande ofta om hur knepigt det är att verka i skivindustrins skugga och mången ironi har jag nog inte til fullo förstått ännu.
Den här sättningen av Cursive, med cello istället för maffig blåssektion anser jag vara den effektivaste. Stråkinstrumentet används maximalt utan att låta som en effekt en enda gång. Kashers röst låter så ärlig som någonsin trots att han bitvis tvingar sig spotta ut rader som "keep churning out those hits ´till it's all the same old shit" varpå publiken undrar vem som i slutändan är subjekt och objekt.
Skivan har ingen egentlig publik och det tilltalar mig. Den är för långsam för haircore generationen och de flesta som spelar den lär vara tjänstemannaemos med partinål på fulkavajen men de har ju så mycket annat bättre att spela så jag förstår inte egentligen varför de bryr sig. Som alla de bästa skivorna så är jag tämligen förvissad om att denna spelats in bara för mig, och ur den synvinkeln är det dumt att ens nämna den här, jag skulle egentligen smygit in den runt mina anonyma val till platserna runt 12an men på samma sätt som den här skivan alltid har varit ärlig mot mig så verkar det som om jag inte kan göra annat än att vara totalärlig tillbaka.
Some Red Handed Sleight of Hand, andralåten (eller egentligen förstalåten) förtjänar några egna rader. Jag trodde aldrig att nånting som klockade in på under två minuter kunde vara så bra att den utklassar allt som någonsin spelats in men det gör den, med råge därtill. I en sammanhang där det går17 världensbästalåt:ar på dussinet så vill jag inte ens kalla den det, den förtjänar en högre status, en ny titel. Hädanefter kommer den gå under epitetet "grannlåten" eller möjligtvis "åderlåten" för när Tim, jag kallar honom det, skriker ut sin retoriska fråga "are you making money off my indifference" så sammanfattar han bättre än någon annan allt det som jag hållit kärt någonsin.
Men skivan är så mycket mer, den har den bredd som kännetecknar ett mästerverk. Sierra som kommer mot slutet är någon form av ödmjuk vardagsskildring stöpt i popform och det är ett mirakel att den antagligen inte spelats på svensk radio ännu. Avslutande Staying Alive hör även den till höjdpunkterna på en skiva som för att vara så bra, trots allt har några dalar, men de är för få för att gå in på här.
Om några år så kommer du inte att hitta den här skivan i någon affär, på någon nedladdningstjänst eller i någon annan form överhuvudtaget. Jag har då lyckats i min plan och skrapat ihop såpass mycket pengar att jag köpt upp rättigheterna, alla kvarvarande exemplar och har en stab tämligen välutbildade indier som jagar alla som sprider materialet till någon överhuvud taget. Det enda som kommer vara kvar är den här texten, jag, ensam i min djursholmsvilla och ett ökande antal andra med ett groende oförstånd. Njut medan ni kan, kålhuven.
