#34 Rufus Wainwright ”Want One” [2003]

Grandiost, självutlämnande och med julkänsla är en väl sammanfattande beskrivning av ”Want One”. Redan i inledande Oh What a World anslås tonen med magnifik orkestrering, ett lån från Ravel samt svulstig Sexsmith-doftande sång. Plattan är smockfull med vackra ögonblick med gåshudspotential. Bäst blir det i 14th Street och textraden ”Why’d you have to break all my heart? Couldn’t you have saved a minor part?”. Mr Wainwright Jr har med detta verk uppenbarligen nått sitt crescendo. Tidigare plattor är förvisso helt ok men står sig slätt i jämförelse med ”Want One”. Och efter ett dylikt stordåd blir man ju onekligen nyfiken på efterkommande album…

Så, med endast en låt (singeln The One You Love) känd för mina sinnen, samt en tokhyllning till recension av Sydsvenskans Maria G. Francke, gjorde jag slag i saken och införskaffade uppföljaren ”Want Two”. Föga visste jag då att redaktör Francke är, har det senare visat sig, en notorisk Wainwright-haussare, totalt oförmögen en kritisk approach när det kommer till denna artist. Det kostade mig 180 spänn och en värdefull plats i skivhyllan.

Nej, ”Want One” är mästerverket som räcker långt (och som man faktiskt till och med kan nöja sig med, såvida man inte tycker att Wainwright är lika med Gud). Mest frekvent snurrar den här hemma kring jul ety Rufus är vår tids Rat Pack, samlat i en röst.

#35 Deep Purple ”Fireball” [1971]

7 spår på 40 minuter. Allt är bra, det mesta genialt. Tre stycken ”toppar” måste ändå nämnas för att säkerställa att plats #35 inte avfärdas i brist på guidning; Fireball, plattans kortaste spår – 3:22 minuter glödande rock’n’roll med ett extraordinärt orgelsolo som pricken över i:et… Anyone’s Daughter – laid back folkcountry med humor farligt nära Stefan & Christer… No One Came – Gillan i sitt esse avlöses av ett långt instrumentalt mittparti som har som enda syfte att släppa in Gillan igen med devisen ”den som väntar på något gott…”.

Finessen, smakfullheten och inte minst samspelet medlemmarna emellan är fenomenalt, vilket resulterat i Deep Purples svängigaste platta någonsin. En stor del i detta har förmodligen Richie Blackmore, vars gitarrs sedvanliga uppmärksamhetskrävande soloutflykter hålls tillbaka med bestämd hand, vilket i sin tur även öppnar för övriga medmusikanter. Och plötsligt märks även deras genialitet, inte minst hammondvirtuosen Jon Lord men kanske framför allt Ian Paice vars trumspel är gudabenådat, närmast att jämföras med personliga favoriter som Soundgardens Matt Cameron och Bob Hunds Mats Andersson. En förebild månne? Hursomhelst, spelglädjen på ”Fireball” är betagande och jag blir alltid på bra humör när spelaren laddas med detta förnämliga vax. Rock’n’Roll och psychedelia i perfekt symbios.

# 31 Lou Reed “Transformer” [1972]

Lou Reed på Cirkus 1992 var en inte riktigt den upplevelse jag förväntat mig. Konserten inleds av en speakerröst som förklarar att ”Mr. Reed will first perform the new album –Magic & Loss – in it´s entirity. He will then perform selected songs from New York and Songs for Drella. Mr. Reed will end this evenings performance with some select classics. During the performance of the songs the doors of the arena will remain shut and no one will be let in or out. Please refrain from shouting requests out loud.”

Tjohoo...? Väldigt rock´n´roll Gubbjävel...

Av någon anledning så hade jag inte sovit på något dygn före konserten, vilket ju inte hjälpte så där jättemycket heller. Halvvägs genom första akten övergav jag min vän Daniel och travade ut till baren. När jag sent omsider rullade in igen var han mitt i ”Sweet Jane” (Lou, inte Daniel), which was nice.

Jag älskar för övrigt när Bowie går upp i falsett i ”Satellite of Love”.

#40 Bruce Springsteen "Born To Run" [1975]

Äntligen! Hade kraft nog att ta mig upp till vinden och bära ner lådan (orginal) med Hannas skivspelare. Skivspelaren är hennes fars gamla Dual som nog saknar sitt tidigare malmöliv under sjuttiotalet.

Borra, såga, dra sladdar.

På tallriken låg Born To Run. Den följde med skivspelaren ner i kartongen vid förra flytten så jag kan med stor säkerhet säga att det var 32 månader sedan jag lyssnade på den.

Thunder Road rullar igång med ett varmt sprak.

En skiva som är jämngammal med mig och med en skivspelare som är ännu äldre. Har svårt att se att jag kommer orka eller behöva gå upp på vinden och hämta resten av vinylen på ett tag.

#29 Red Hot Chili Peppers "Blood Sugar Sex Magik" [1991]

Lyssnade sjukt mycket på RHCP 1991-92. Björn (eller var det Henke?) eldade upp mina RHCP-brallor (!) efter en spritfest i Blekinge. Sedan tog det slut, eller nästan i alla fall. Men när man återvänder inser man att det är ett jävla mästerverk. Spretigt, queer, stenhårt, smekande, melankoliskt, sprattlande, groovy... En av de mest givna plattorna. Också den enskilda skiva som jag ägt flest ex av (4) i tät konkurrens med Violator (3), som blivit utlånade och återköpta efter sorgetidens utgång.

#30 Television "Marquee Moon" [1977]

Se No Evil! Elevation! 30 år senare så låter det fortfarande sjukt coolt och nervigt på samma gång. Det ligger liksom ett anslag av vibrato över hela plattan som gör att man får den där klumpen i magen som gör att man bara måste lyssna en gång till. Fattar ni? Nej, inte jag heller. Sjukt bra skiva.

#31 The Cure "Disintegration" [1989]

En millisekund in i introt till "Plainsong" som skamlöst används för att ge ett sken av god smak åt skitfilmen Marie Antionette så plingar det till i mitt allra djupaste inre. Så familjär är den här plattan för mig. Köpt på vinyl bara dagar efter den släpptes på gallerian i Upplands Väsby. Sönderlyssnad, skulle man kunna säga, men istället väljer jag att se det som att jag och Disintegration har byggt upp ett livslångt förhållande som kanske inte pulserar och kokar varje dag, men som i stunder kommer tillbaka och ger mig precis det jag behöver just då. Och "just då" kan vara lite vad som helst, och melankoli kan föregås av lite vad som helst.

Att skivan inte ligger högre på min lista beror till största delen på att jag verkligen avgudar Cure som ett band, vilket de egentligen aldrig riktigt varit - vilket framgår med största tydlighet på just Disintegration som ju mer eller mindre är ett soloalbum av Fat Bob.

Det måste i vilket fall som helst ha krävts oerhört mycket för att pressa ut den här plattan (vilket också diverse biografier understryker). Allra starkast är den i början - Plainsong, Pictures of you och Closedown - och i slutet - Disintegration och (Homesick är ett bonusspår och räknas inte med här) Untitled. Titelspåret är så sjukt starkt att jag faktiskt i vissa stunder har haft svårt att ta mig igenom det av hänsyn till att försöka undvika själslig kollaps.