#1 The Cure "Disintegration" [1989]

Mycket har redan skrivits om den här plattan på den här bloggen så jag tänker inte skriva så mycket. Bara ett konstaterande: Cures perfekta platta och därmed nästan automatiskt världens bästa skiva.

Allt från inledande Plainsong till avslutande Untitled genomsyras skivan av melankoli och kraftfulla melodier. Lullaby måste dessutom vara en av de mest oväntade hitsinglarna någonsin. Att Robert Smith kan välja att placera 2 late som B-sida på Lovesong är ännu ett tecken på skivans styrka. 2 late hade varit första singel på de flesta andra plattor. Underbart, fantastiskt bra!

#2 The Stoneroses "s/t" [1989]

Stoneroses debutskiva är kanske den ultimata popskivan. Det är inte konstigt att de flesta låtarna blev singlar. Singlarna före, under och efter "S/T" är guldgruvor för älskare av pop med briljanta melodier. Aptitretaren "Elephant Stone", baksidorna "Going Down", "Mersey Paradise" och "Standing here" eller de efterföljande dansgolvsfyllarna (kan man skriva så?) "Fools Gold" och "One Love" är alla helt fantastiska. Att inte dessa låtar får plats på något av Stoneroses album är ett styrkebesked i sig.
Mina absoluta favoriter på "S/T" är "(Song for my) Sugar Spun Sister" och "I am the ressurection". Känslan och harmonierna i den första gör mig tårfylld och slutet på den sistnämnda ger mig gåshud. Varje gång.

#2 New Order "Technique" [1989]

Världens bästa popskiva. Quintessential New Order. Trots att flera låtar har ett duranslag eller ett Ibiza-uptempo-discobeat så är den precis lika melankolisk och "på gränsen" som Closer eller Power, Corruption & Lies. Antar att jag har personifierat mig mer med den eftertänksamme Bernard Sumner än den något skränigt lynniga Ian Curtis. I min värld blev New Order bättre för varje platta fram till Technique, för att sedan påbörja en tragisk kräftgång ner i föredettingarnas underjord. Republic var visserligen briljant, men ändå ett fall nedåt efter den makalösa urladdningen på Technique. Nio låtar, nio klassiker. Öppningen "Fine Time", tillika albumets första singelsläpp, provocerade nog fler än den lockade folk att köpa plattan. Avslutningsspåret "Dream attack" är bland det vackraste som gjorts under ettiketten gitarrpop, en verkligt underskattad New Order-klassiker. Däremellan sju historiska New Orderspår som alla, möjligtvis med undantag av den lite väl tidstypiska "Mr Disco", skulle platsa på en Best of New Order & Joy Division-platta. Och eftersom New Order är/var världens näst bästa band är det självklart att detta är nr 2 på min lista. Typ.

#3 Pink Floyd "The Wall" [1979]

Jag är pretentiös. Har alltid haft lite svårt för distans. Har alltid tagit saker för lite mer allvarliga än vad de var tänkt att vara. I någon strävan att vara kulturellt korrekt, egensinnig och alternativ har jag gjort seriösa försök att värja mig från det storvulna och söka mig till det avskalade och spontana. Det har alltid misslyckats i slutändan, och som grädde på moset - efter att ha gråtit mig igenom Disintegration, varit nostalgisk till Isola, drömt mig bort till OK Computer och gått fullständigt opera till The Lamb Lies Down on Broadway - så går jag alltid och sätter mig och låtsas bli Pink framför the Wall, eller med the Wall i lurarna. Det händer väl sisådär en gång i halvåret.

Det intressanta med den här plattan är att det finns så otroligt mycket negativt att säga om den, som att Roger Waters var fullständigt psycho, på ett klart negativt sätt, under hela tillkomstprocessen, att texterna är dubiösa och reflekterar det sena 70-talets "Me first" åsikter (vilket var tändvätska till stora delar av den brittiska punken), att melodierna är svagare än tidigare Pink Floyd-album, att produktionen är jämförelsevis plastig, och inte minst att den är PRETENTIÖS. I mina öron är den också pretentiös, på samma sätt som the White Album och OK Computer är pretentiösa. (Dessa två plattor som för övrigt gott och väl också skulle kunnat hamna på min lista, fan - jag börjar redan bli nostalgisk över postlistetiden. En tredje platta som inte fick vara med är Born to Run, men den kan knappast anklagas för att vara pretentiös. Däremot har de alla samma svartvita estetik. Det är kanske som med fotbollen - vitt förpliktigar.) Pretentiöst är bra.

NinoNino - NanoNano (we don't need no education) var en av de första låtarna som jag envisades med att sjunga stup i ett (skulle gissa ungefär 6-7 år gammal). Ungefär på samma sätt som jag ca 16 år senare fastnade vid textrader som "And if a ten ton shark" eller "And the tractor came undone" (det här var en fullständigt obegriplig blinkning till Könberg, ni andra - glöm det).

Hur som helst. Det måste ha gjort ont att göra the Wall, hur många miljoner Waters, Gilmour, Wright och Mason än satt och ruvade på redan då. Arvet efter Syd var nu helt bortblåst i musiken, men i lyriken fick det en nytändning: Pink är ju i första hand Waters alterego, men utan erfarenheterna av Syd betvivlar jag att referenserna hade varit desamma. Det är inte utan att jag ser fram emot den tid då någon vågar införa samma uppblåsta koncepttänkande i 2000-talets musik. Vill man ha något i närheten får man väl förflytta till metal-headsens framkrystade mörkerriken, eller de "progressiva" rockbandens universum. Det är emellertid ingenting som har lyckats fånga mig på samma sätt. Det känns bara fånigt. Det gör aldrig the Wall. Det är blodigt allvar.

#2 Sebadoh "Bakesale" [1994]

Den här skivan räddar rocken varje gång nån sätter på den. Den är huggen i sten, välljudande lofi-sten. Den har allt. Den svänger. Den vibrerar av Lou Barlows uppriktighet, av Jason Loewensteins rastlöshet. Den har det koolaste tamburinljudet jag nånsin hört (License to Confuse). Den har det bästa/sämsta omslaget nånsin. Den har världens två bästa rockbasister som spelar gitarr för allt vad känslotygen håller. Den ene av dem (Jason) är dessutom så jävla bra trummis så fy fan asså. Den är tät. Den är fullkomligt knäckande. Den är riff. Den är rough. Den är pop. Den är hopp.

#2 The Jesus & Mary Chain "Psychocandy" [1985]

Detta är den definitiva attitydplattan. Mer "Vi skiter i vad alla tycker"-attityd har jag aldrig stött på hos ett band. Dessutom så är det en debutplatta. Dist och feedback på en aldrig tidigare hörd nivå, allt är formligen dränkt i oljud. Men under denna matta finns underbara pop-pärlor som Phil Spector hade älskat att frammana. Klassikerna trängs verkligen på den här skivan, ta bara Just Like Honey, Never understand, Taste of Cindy, You Trip Me Up och My Little Underground. En platta jag helt enkelt inte kan få nog av.

#2 Mew "Frengers" [2003]

Ständigt dessa jävla danskar. Om Sverige är hugget i konform, fantasilös och repetitiv granit så är Danmarks sanka mark mer öppen mot nya infall, ger en större möjlighet till experiment och har gett dess invånare större möjlighet till att bygga egna sandslott snarare än att kopiera de vedertagna som rapporterats in från föregångsländerna i väst. Jag är inte säker på att Mew har haft några riktiga föregångare dock. Jag är inte säker på att någon kommit i närheten av att konkretisera i ettor och nollor, närmelsevis hälften av den livskraft, en tillstymmelse av den glöden eller någon bråkdel av skönheten i öppningsspåret "Am I Wry? No". Jag är inte säker på att någon, någonsin kommer att göra det heller.

"Am I Wry? No" Är inte en sån låt man bara vill spela om och om igen. Eller jo, den första lyssningsfasen präglas väl av nåt liknande men skulle man råka få fram den i hörlurarna av misstag så är det en låt man hoppar över, vill spara till ett bättre tillfälle, inte slita ut, så bra är den. Jag är totalt överrumplad av faktumet att den inte är mer välkänd än typ, "The Final Countdown". Kanske beror det på att den i videoversion lider av ett skivbolagsförkortat intro och alltså inte fick kärlek från riktigt något håll. Kanske beror det på att jag mot min vilja blivit mer receptiv till taktbyten, hemska tanke, men vore det så kan jag tänka mig att bli gitarrtekniker för Rush på livstid, bara jag får fortsätta lyssna på den här skivan.

Det konstiga är att de spelat in den två gånger. På 1,0 versionen "Half The Worls Is Watching Me" finns samma låtar, ja nästan då, i mer hempulade versioner, fantastiska i sin enkelhet, men på det mesta av materialet hörs det att några McGee-millar på checkhäftet har gjort Mew gott även om det nog inte spelade sig ut precis om alla hade trott. Detta trots avsaknad av Stina Nordenstam och den puttriga men samtidigt fantastiska "King Christian", i vars naivitet hela bandets berättigande står att finna. Möjligtvis kan det vara så att det är där vi har nyckeln till att svennar alltid kommer förbli moppekentlirare, vi vågar inte låta naiviteten ta överhanden och antagligen tar vi för lite droger. Möjligtvis är det det ångestfyllda tankluktandet som gör att vi inte kan få på oss nån annans blåjeans.

Mew kommer att bli världens bästa band om de lyckas att skaffa sig en lite bättre backkatalog. Påföljande alster ger oss de sanslösa "Special" "Zookeepers boy" och J Mascissamarbetet "Why
Are You Looking Grave" som definitivt kommer spelas på mitt bröllop, om jag nånsin kommer lära mig dansa så snabbt.

Nåväl, det enda som drar ner "Frengers" något är den konventionella "Comforting Sounds" där bandet inte tar ut en enda sväng. Det är bara raktuppåner fläskig avslutningslåt leavethekidsclappingatthemerchstand erm, galore. Lite tråkigt, det är en bra låt men förtar för några minuter känslan av att du verkligen skulle kunna ta lån för att följa de här killarna på turné genom nepal, till fots.

Jag har slutat lyssna på den låten för längesen.