#34 David Bowie “Diamond Dogs” [1974]

Att Bowie egentligen ville göra en musikalversion av Orwells 1984 vet väl alla (Eller gör de det? Jag är så förbenat insöad på karln att jag tar för givet att varenda jävel kan räkna upp singelbaksidorna från Station to Station-perioden o.dyl.)?
Orwells änka var dock inte lika tänd på idén och sade ”Thanks but no thanks Ziggy.”
Istället fick vi sagan om Halloween Jack i Hunger City.

Danke Sehr.
Vilken låtskatt! ”Sweet Thing”, ”1984”, ”Big Brother”,

”Candidate” mfl.
Ryktet att hitsingeln ”Rebel Rebel” skulle vara skriven av Jagger/Richards och resultatet av ett byte där de fick ”Angie” (Bowies dåvarande frugas namn) är dock en riktig Klintbergare.

#33 Flash And The Pan "Headlines" [1982]

Australiens mest framgångsrika låtskrivarduo någonsin, Vanda/Young, är svåra att få grepp om. Träffades de verkligen i Easybeats och skrev Friday On My Mind tillsammans? Har de verkligen producerat sju AC/DC-skivor? Skrev de verkligen Love Is In The Air till John Paul Jones? Hur ser de ut? Är en lång och blond, den andre kort och mörkhårig? Var Hey St. Peter från första FATP-lp:n verkligen signaturmelodi till Razzel? Är det en tredje person som sjunger - mannen med telefonrösten? Är Harry Vanda ursprungligen från Holland, George Young skotte?
Vad som står klart för mig är i alla fall att Flash And The Pans fyra första lp är väldans bra. Allra bäst är trean "Headlines" (men tyvärr svårast att hitta på cd). De har för vana att ha minst en låt per lp med ordet 'man' i titeln (några av deras hittigaste låtar som Midnight Man och Media Man), på denna skiva finns dock ingen sån, men hör bara titlarna här så förstår ni att det är en jäkligt tuff skiva: Jetsetters Ball, Don't Vote, Waiting For A Train, War Games, Where Were You, Love Is A Gun, Up Against The Wall, Psychos On The Street, Hey Jimmy, Phil The Creole.

#34 Lisa Germano "Slide" [1998]

När man läser om Lisa Germano brukar det oftast handla om hur dåligt hon mått men att hon nu kommit ut på andra sidan, gladare efter att ha gjort ännu en skiva. Börjar nästan bli lite tjatigt nu, men så länge verken håller den här klassen kan jag svälja det. Hennes vända-ut-och-in-på-sig-själv-stil är helt unik. Sällan har enkelhet låtit så... intrikat. Fan vet hur hon bär sig åt. Hon får god hjälp här av Tchad Blakes superba produktion, som gjort underverk (med eller utan hjälp av vapendragaren Mitchell Froom) för bl a Ron Sexsmith och Stina Nordenstam. Ett helt universum innanför hörlurarna!