#23 David Bowie “Heroes” [1977]

Ljuga för Mor på självaste julafton? Nej! Rakryggat yppa sanningen! Ja!

Jag får säga som det är. ”Heroes” är långt ifrån David Bowies bästa skiva. Vete fan om den egentligen är i hans topp 10 ens. ”The Secret life of Arabia” och ”Beauty and the Beast” är bägge skapliga låtar men ingen av dem hade platsat på ”Station to Station” eller ”Scary Monsters”. Några skapliga instrumentaler, ett par snäpp sämre än de på ”Low”, och lite utfyllnad. Så varför - för Jebus skull - ligger denna skiva på plats nr 23 på en lista där inget av de tre fantastiska album jag precis nämnt lyckats ta sig in?!? Skälet – som alla som inte:

A) Ligger i koma -

B) Äger ett exemplar av ”Christer Sjögren sjunger Elvis” – eller

C) Är hjärndöda redan har listat ut stavas naturligtvis

”H E R O E S”.

Inte bara den bästa låt Bowie själv lagt ner på vax utan sannolikt den absolut bästa låt som någonsin i historien spelats in av någon artist i något land överhuvudtaget (Too much ?)!

Vi kan ta ett steg tillbaka och begrunda detta (i ljuset av min idoldyrkan). Detta är ändå mannen som skrev ”Life on Mars”, ”Ziggy Stardust”, ”Space Oddity”, ”Ashes to Ashes”, ”Quicksand”, ”Young Americans”, ”The Man who sold the World”, “Rebel Rebel”, ”Five Years”, ”Cracked Actor”, ”Fashion”, “Wild is the Wind” osv osv mfl mfl
(Det är även mannen som skrev “The Laughing Gnome” skrockar den otrogne.
Ja, so what?! Pink Floyds ”Bike” någon? Dylans ”Wiggle Wiggle”? The Beatles lät för i h-vete Ringo sjunga ett par låtar!).

”H e r o e s ” – Because SJ can´t be wrong!

http://www.youtube.com/watch?v=NEVNoYFpLps bara för att....

#24 Scott Walker "Scott 2"

Ring så spelar vi var ju ett trevligt program. Folk ringde in, valde ett nummer (bara en sån grej, på lördagsmorgonen) svarade fel, alltsomoftast och lämnade en skiva i potten till nästa jävel som inte heller fattade nånting.

De fick iallfall välja en skiva och nån tunnhårig stackare fick knata kring i radiohusets katakomber efter nån dammig gammal platsbit. Det kunde vara allt från Svullos "För fet för ett fuck" till "Flottarkärlek" och ingen snörpte på smilbanden för det egentligen.

Ibland smög andra bitar igenom, låtar såsom "Duelling banjos" eller "The Final Countdown". Vi yngre drog öronen till oss och rös för en stund innan det var dags för knattefotboll. Inte sällan, kanske inte alls för sällan, spelades Piafs Non, Je Regrette Rien.

Det var tiden av de stora händelserna på riksradion mellan åtta och lunch. Barn föddes, folk dog och ibland spelades kanske det mest typiska metrosexuella eposet "Jackie" åratal innan vissa palindromstinna popsnören ens haft sina första nattliga pollutioner.

Världen var vidöppen, orkestern spelte upp och jag sprang ut, fast förvissad om att det fanns mer till livet än formbröd och kalvsylta.

#21 16 Horsepower ”Low Estate” [1998]

Tillsammans med sitt lyhörda kompband korsade han Altanten mången gång för att bjuda oss européer på en mäktig uppvisning i dynamikens ädla konst. Med spända nacksenor och halsådror tjocka som rep predikade han tappert Guds budskap i hopp om att åtminstone skänka några av oss syndiga rock’n’rollare välbehövlig välsignelse. Till sin hjälp hade han de trognaste lärljungar i Herr Banjo, Fru Gretch, världens mest uttänjbara dragspel samt en röst fullt kapabel att omvända självaste Louis Cypher. En konsert med David Eugene Edwards & Co anno 1999 var bland det mäktigaste man kunde uppleva, och frågan är om jag någonsin varit närmare Gud än så.

Även om 1996 års ”Sackcloth ’n’ Ashes” är ett mäktig debutalbum är det på uppföljande ”Low Estate” som Edwards med anhang blommar ut till fullo. På denna, bandets tyngsta och mörkaste stund, har deras högst säregna variant av folkmusik finslipats ytterligare och variationen gällande tempo och dynamik är här fulländad. Att det sedan är John Parish som sitter bakom reglagen gör ju inte det hela sämre direkt. Hans fenomenalt vässade produktionsöron och flyhänta fingrar skapar här ett organiskt, öppet sound som samtidigt som det känns modernt även ingjuter en känsla av någonting anrikt. Han har på ”Low Estate” även fått förtroendet att ta hand om diverse pålägg, där hans briljans främst kanske märks på xylophonespelet i introslingan av titelspåret. Men…

(oh yes, det finns ett ”men”)

…av någon outgrundlig anledning har bandet godkänt två olika utgåvor av detta album – en europeisk, och en amerikansk (originalet). På den europeiska utgåvan finns förvisso en makalös version av Marly/Zarets The Partisan (kanske mest känd i Leonard Cohens tolkning), men här finns också en mindre lyckad och tämligen malplacerad cover på Gun Clubs punkdänga Fire Spirit. Men värst av allt är ändå att en av deras absolut bästa låtar – Dead Run – endast återfinns på den amerikanska utgåvan… som ni säkert förstår är det fråga om en skandal av den smutsigare sorten. Hade man bara gjort det självklara och valt bort Gun Clubs låt till förmån för den egna så hade 5:an varit ett faktum.

Det har nu gått några år sedan 16 Horsepower, och därmed ett av världens bästa liveband, splittrades. Detta till trots händer det fortfarande då och då att folkrockens mest osannolika underbett förgyller KB’s excellenta scen med sin magi, nu i form av hans nya alter ego Woven Hand. Mindre explosivt men desto mer suggestivt, och fortfarande med ett nog så övertygande manér. Dock når det tyvärr inte riktigt ända upp till grundkonceptets höjder.