#4 Pink Floyd "The Piper At The Gates Of Dawn [1967]

Syd. Syd. Syd. Dysfunktionella krimskramsord dyrkar du upp ur dyn och dopplerduplicerar till dyspeptiska rim. Dyvlar på dem dynastiska melodier! Dansar drasutigt och dorskt och drattar dityrambiskt på en dvärgdyscha. Diss-dur. Du är den dystra däldens dynamitard! Den populära flumeride-musikens dykdalb!
Efter en genomgång av min egen 50lista inser jag att utan den här skivan hade nog inte en enda skiva (med undantag för 66:an Beatles och kanske 68:orna Kinks och Zombies, hehe) låtit som de gör. Just nu lyssnar jag på bandet Espers makalösa debut från 2003 och sänder ett tack till Syd. Espers är inte med på min lista, ej heller Marmoset. Vill bara nämna dem igen. ”Piper” får vara ställföreträdare för allt skönt flum. Jag hade aldrig fått höra The Black Angels om det inte varit för Interstellar Overdrive. Eller Bardo Pond. Som illustration när jag lyssnar på ”Piper” ser jag ofta videon till See Emily Play rullande i huvudet. Ni vet den där de springer omkring på gräset nära en väg och lufttrummar och spelar luftcricket och skjuter mot folk med en Rickenbackerbas och dansar fjolligt. Världens bästa musikvideo tror jag! Varken den sommarsingeln eller debuten från mars samma år, Arnold Layne, är ju med på skivan! Det stärker bara min vördnad för detta psykåldolmiska mästerverk.
Jag gillar verkligen inte PF efter Syd, har inte gett dem en chans ens. Tänker aldrig göra det heller! Apropå Barrett: Jarrett. Om jag tillåtit mig ha med jazz på listan hade liveskivan ”Personal Mountains” med Keith Jarrett och hans europeiska kvartett inspelad 1979 varit på topp 5. Samma (men på helt annat musikspråk såklart) ohämmade melodiska uppfinningsrikedom. Det finns inga gränser. Shine on you crazy dymmelonsdag etc.

#3 At the Drive-In "Relationship of command" [2000]

I årtionden hade ryggsäcksbärande och pottluggade emokids irrat planlöst mellan skivbackarna. Kanske lyft upp en Sunny day real estate skiva här och satt ner en Jimmy eat worlddito på ett annat ställe. Nånting var inte rätt här. Någonstans saknades den plattan som för evigt skulle förändra deras liv. Musik de trodde skulle säga någonting om dom och den värld de levde i levde inte upp till deras förväntningar. Det var för mesigt och poppigt eller alltför ojämnt för att motivera en genomlyssning av hela skivan.

Gång efter annan begav de sig till butikerna utan att kunna tynga ryggsäcken ytterligare för hemfärden. Ända tills dagen relationship of command stod i skivhyllorna. Med ens var det som om musik tidigare hade stavats med små bokstäver eller konsekvent använt ett annat typsnitt. Förändringen skedde inte över en natt, men efter ett par veckor var nyheten om skivan som för evigt skulle förändra sättet muik uppfattas på ute och världen skulle aldrig bli densamma.

Skivans initiala hotfullhet försvinner i takt med den intresserade lyssnarens tidsinvestering. Fram träder ett komplext ljudlandskap med sammanvävda gitarrer och en skrikig, men allterftersom skivan fortskrider, tonsäker, ärlig och innerlig röst som förkunnar strängens rättvisa. Den är klädsamt befriad från publikfrieri och hitpotential och bottennappen är ytterst lätträknade. Den är också bandets oemotsägbara Magnum opus, den förpassar all tidigare och senare produktion i papperskorgen och skapar ett flammande men dessvärre förgängligt brandtal mot allting du inte tror på. Detta är så långt ifrån musikhistoria du kan komma detta är evig bruksmusik för alla som på sina egna sätt bekämpar onska i världen.

För det här är inte en cdskiva om du trodde det. Det är en stenkaka som Cedric och de andra med fingrarna skrivit in budorden på FATTARDUDETELLER?

Epilog: en försumbar tidsrymd efter att denna skiva släppts valde medlemmarna att gå skilda vägar. Några blidade habila Sparta och Omar och Cedric gick vidare att starta ett av världshistoriens allra sämsta band, Mars volta.

# 4 Håkan Hellström "Känn ingen sorg för mig Göteborg" [2000]

"Känn ingen sorg för mig Göteborg" började spelas på ZTV under år 2000. Jag kom ihåg att jag lyckades se småbitar av videon och tänka att detta är en bra låt, på jobbet hörde jag den senare för första gången. Låten var, och fortfarande är, kanske det bästa jag nånsin hört. så bra att jag allvarligt funderade på att ringa in och be dom spela den igen och upprepa proceduren. Frans kom naturligtvis hem med singeln triumfant och vi började spela den på hans alldeles för dyra stereo. Det var liksom för bra för att vara sant. Man kunde inte trycka in så mycket som var så bra i en enda låt och sen skriva en text som tar tag i en som vilket Morriseyalster som helst, det går bara inte, det är för bra.

Sen kom febern, alla skulle älska Håkan, småtjejer sålde grytlappar på Tradera för att ha råd med konsertbiljetter och jag orkade nog inte med det. På flera sätt hade det varit bättre om HH varit mer av en Rivers Cuomotyp med tejpade brillor och typ skolios, debuten kunde varit inspelad med mindre budget och jag vågat ta till mig hela skivan på en gång. Nu slutade det med att jag fick den i julklapp eller nåt. Vi struntade tillochmed att ta oss i tid till Accelerator på Munchenbryggeriet så att vi skulle kunna se honom spela.

2001 var det dags för spelning på Hawaiiscenen och festivalen direktsändes förtjänstfullt av samma kanal som introducerat artisten. Jag hade börjat skolan vid det laget, men slutat för dagen och satt mig ner i tvsoffan med en fålla, förutsättningslöst och hjälplös inför den emotionella napalmskur det innebär att HH håller hov i raketfart refererandes göteborgskravallerna och föra ett lysande, om än naivt mellansnack. Jag grät som ett barn och insåg att jag härefter kunde dö lycklig.

Såhär i efterhand kan jag säga att skivan inte har några döda punkter, visst är kanske inte "Atombomb" och "Magiskt men tragiskt" några kioskvältare men de fungerar även om de inte kommer gå till musikhistorien. Att Hellström har snott hela låtar och arrangemang ger jag fullständigt faan i. Så länge han inte spelar Astleynummer på allsång på skansen så kommer han vara en av de personer i musiksverige jag ser upp till allra mest.

#4 Slowdive "Souvlaki" [1994]

Här har vi en grymt bra platta, kanske inte lika utpräglad shoe-gazing som Just for a Day men ändå helt fantastisk. Lyssna bara på Alison, 40 Days och When the Sun Hits. Är nog Slowdives mest lättillgängliga skiva, men tveka inte att lyssna på den. Det är värt varje sekund!

#3 Radiohead ”OK Computer” [1997]

Eller ”Varför har jag inte lyssnat på denna skiva en enda gång sedan millenieskiftet?”:

Radioheads historia kan lite slarvigt delas in i ett före och efter OK Computer, där före står för det raka poputtrycket och efter det experimentiella. "OK Computer" är således en blandning av dessa två världar, och till yttermera visso en perfekt sådan, framför allt i förhållande till år 1997. Eller, kanske rent av endast därför? För maken till tajming har väl aldrig tidigare påträffats? Produktionen var djärv och tillrättalagd på samma gång. Något som kändes ultramodernt och långt före sin tid då men som nu i efterhand... bara… väldigt mycket då? Så… kanske inte alls före sin tid egentligen. Utan kanske snarare helt i synk. Eller?

När jag lyssnar på den nu är jag inte riktigt tillfreds med ovanstående resonemang. Låtarna är ju så jävla bra! Och jag vill verkligen inte tro att detta skulle vara för evigt förstört pga produktionen - det hör ju 80-talet till, för guds skull! Nej, det MÅSTE helt enkelt bero på att jag överkonsumerat lyssningsmässigt. Den spelades ju faktiskt ÖVERALLT då det begav sig; TV, radio, på förfesten, klubbarna och efterfesten, hemma, hos vännerna och på jobbet. Vart man än sig vände träffades man av Thom Yorkes makalösa röstregister och subtilt samhällskritiska strofer, de quirk:iga basgångarna och de utomjordiska gitarrerna. Att ”OK Computer” endast skulle vara ett ”verk av och för sin tid” borde dessutom innebära att den nyinvigde, alltså någon som aldrig hört talas om Radiohead tidigare, skulle finna låtmaterialet och uttrycket förlegat och mossigt… är detta möjligt?

Antar att endast den oinvigde kan svara på detta, men indirekt har jag genom mina desperata ”ursäkter” redan besvarat frågan. Jag skakar sorgset på huvudet när jag inser att plattans storhet och betydelse för eftervärlden förmodligen är en illusion och att den enda som jag med säkerhet vet håller den nästnästhögst av alla är jag själv. Och detta trots att den idag spelat ut sin roll som stereouppvärmare. Innebär detta att jag motiverar placering #3 med förklaringen nostalgi? Vilket slöseri.

#4 Ramones “Ramones” [1976]

”One two three four!”

När Dee Dee brölade det för första gången på CBGBs 1974 det var då punken började.
Glöm Stooges, MC5, Doors, New York Dolls och de andra som någonsin kallats för punkens förfäder.

Ramones – De var punkens Big Bang.

Jag frångår mina principer en aning här och erbjuder min fjärdeplats åt Ramones första fyra skivor, ty de är i sanning precis lika underbara allihopa. ”Ramones”, ”Leave Home”, ”Rocket to Russia” och ”Road to Ruin”.
Dessa fyra skivor utgör den mall en generation av efterföljare konstant försöker återskapa. Vissa, Pistols, Clash, Cramps, Ebba och många andra, gjorde så med bravur. De tillförde något eget till den grund Dee Dee, Joey, Johnny & Tommy lade. De flesta andra blir aldrig något mer än bleka kopior.

Hey Ho, Let´s Go

När Joey dog i april 2001 var det som ett slag i magen.

Joey Ramone död?!!?
Han kan väl inte dö, han finns ju nästan inte på riktigt.
På Ramones hemsida hade någon, under en bild av Joey,

lagt upp texten till Life´s a Gas;

"Life's a gas, Life's a gas, Life's a gas, a gas, oh yea
Life's a gas, Life's a gas, Life's a gas, a gas, oh yea
So don't be sad cause I'll be there Don't be sad at all"

&

“Adios Amigo”


Jag grät på riktigt då, blir fortfarande tårögd varje gång jag hör den låten.

-

-

"And I think of times we were together

As time went on it seemed forever

But times have changed

Now things are better

Someone had to pay the price"

(Here Today, Gone Tomorrow)

Vila i frid Joey, Johnny & Dee Dee.

Gabba Gabba Hey!