#18 Grandaddy ”The Sophtware Slump” [2000]

Lo-fi goes Hi-fi är väl en nog så träffande beskrivning av Grandaddys berömda debutuppföljare. För med ”The Sophtware Slump” inledde Jason Lytle sin i det närmaste maniska jakt på den perfekta produktionen, även om han här fortfarande sätter låtarnas bästa i första led. En lyckad symbios av perfektionisten och experimentalisten, om man så vill. Och bortsett från den halvljumma The Crystal Lake och den tämligen svala Broken Household Appliance National Forest utgör låtensemblen på ”The Sophtware Slump” bandets nästfinaste bidrag till den moderna musikhistorian. Ändå är det främst en låts förtjänst att plattan honorerats med en så fin placering som #18…

…Det föll sig så en sommar att jag slog mig ned i passagerarsätet till min kompis Stefans syrras bil totalt ovetandes om vad som snart skulle drabba mig från bilstereons högtalarsystem. Stefan gav mig det tomma cd-fodralet till ”The Sophtware Slump”, skruvade upp volymen, mumlade något i stil med ”lyssna på detta” och tryckte på play. I samband med att de första tonerna ur mästerverket till låt He’s Simple, He’s Dumb, He’s the Pilot träffade trumhinnorna rullade bilen iväg mot… ja, jag minns faktiskt inte. Det enda jag minns är att jag kunde hålla tyst fram tills den fallande synthen (som väl är så nära en ljudillustration av ett stjärnfall man kan komma) introducerar trummor & Co, då jag utbrast ”det här är något av det bästa jag hört!”. Något jag står för än idag. Topp 5 – minst!

#19 Howe Gelb ”Confluence” [2001]

Geni eller totalt obegåvad? Ja, åsikterna om denne ”grand wizard of ökenrock” går bland vännerna isär och landar allt som oftast i ovan två nämnda ytterligheter. Och även om man sällar sig till dem med den mindre smickrande ståndpunkten kvarstår faktum – någonting gör mannen rätt i alla fall! För även om hans märkliga infall, tonmässigt sett väldigt svajjiga sång samt utpräglade ”that works”-mentalitet rent logiskt borde generera kalla handen från samtliga håll inom branchen har verkligheten visat på det exakt motsatta. Listan med samarbetspartners och band som Howe Gelb ingått i, gästat eller dirigerat kan göras lång, och frågan är om ens han själv har koll på alla sina musikaliska eskapader.

Men lika svårt som det kan vara att hålla räkningen på samtliga projekt denne avantgardist varit delaktig i, lika enkelt är det att känna igen honom. Hans underfundighet och faiblesse för rim – udda som givna – har skapat en ytterst säregen stil, en jargong som mycket väl skulle kunna språkdefinieras som ”Gelbiska”. Exempel på dennes något oortodoxa lyrik låter sig bjudas på nedan i ett utdrag från låten Pontiac Slipstream;

now here we are waking up in somebody else’s bed
well embedded in somebody else’s dream
in our head why ever the what we’re headed
is it like they said, loving to live to regret it

eller som i hans minnesord på en hyllningsskiva till John Fahey;

Fahey is a walk in the woods.
Meander framed with timber.
The lumbering in the lumber.
I heard the piano living in there.
He can play guitar like a piano player,
which I relate to from playing piano lika a guitar player.

Och även om hans underliga berättelser kan vara nog så fascinerande läsning utan musiken, så skänker Gelbs udda rytmik och frasering lyriken ytterligare en dimension. Resultatet är häpnadsväckande. Har diskuterat detta vid ett otal tillfällen med diverse musiknördar och ingen förstår denna lo-fi-kung fullt ut. För just när man tror man fattar kommer det där skumma, taffliga gitarrplocket, den där 1 1/2 takts för tidigt lagda refrängen, eller det där givna rimmet som aldrig infinner sig. Eller så är allt helt väntat och enligt standardmallen, och då är det konstigt. Jag skall dock villigt erkänna att jag aldrig riktigt fallit för hans mer elektriska sida (en sida som främst ges utlopp för via pseudonymen Giant Sand), utan blir mest berörd av hans mer nedtonade men ack så organiska inspelningar. Lite samma förhållningssätt som jag har till Neil Young och dennes sound-schizofreni faktiskt… minus allt det tillrättalagda.