Julen 1992 köpte jag "Harvest moon" i julklapp till min Beatlesälskande pappa, på kassett. Han hade aldrig gillat Neil Young och precis köpt sin cd-spelare. Jag hade bara hört titelspåret och tyckte det var ok.
Jodå, kassetten hamnade i min kassettsamling (!!??) och jag föll som en fura. Skivan var det ultimata komplementet till grungeskivorna som annars gick varma i cd-spelaren. Gillade man grunge så var det också ok att gilla Neil Young - han var en cool gammal gubbe. Det tyckte ju även Eddie Vedder och de andra i Seattle.
Vän av ordning säger nu att detta inte är Neils bästa, och det kanske det inte det är, men det är den skiva som jag har mest relation till och som jag lyssnat på mest, den skiva som öppnade dörren till Neil Youngs övriga skivor. Jag har personligen mest fastnat för hans countrysessioner och det är säkert en följd av att "Harvest moon" var den första skivan jag verkligen satte mig in i.
Lyssnade i bilen idag och så mycket reverb har jag inte hört sedan "My Morning Jackets" It still moves. Och jag älskar det. Den låt jag föll för mest idag, säkert fem år efter den senaste lyssningen var otippat "Such a woman", men "From Hank to Hendix", "Harvest moon" och "Dreamin' man" är fortfarande mästerverk i sin enkelhet.
Skivan står i Cd-hyllan, bränd, med kopierat omslag och i fodralet ligger det enda som är kvar av kassettkopian - texthäftet.
