#36 Depeche Mode "Viaolator" [1990]

Depeche Mode var fram till Violator ett fantastiskt singelband men ett ganska mediokert albumband, möjligtvis Black Celebration undantagen. På Violator sammanfaller dock båda kategorierna, de släpper fyra helgjutna singlar och ett starkt album. Utvecklingen hänger kanske samman med att de börjar bredda sin instrumentering och använder inte bara synthar, som de till större delen gjort tidigare. Trots att de experimenterar mer än tidigare är låtarna mer fokuserade och har en helt annan tyngd än de visat upp tidigare. Det är dock ett mysterium hur man kan få ut en röst med ett sådant djup som David Gahan när han är så heroinsmal som han är vid tidpunkten för Violator. Jag hade bara gillat enstaka låtar med Depeche innan den här plattan men här blev jag ett fan (man bör väl ha åtminstone 10 plattor med en etablerad artiskt för att kunna kalla sig fan?); det var Enjoy the Silence som frälste mig. Tyvärr har jag aldrig lyckats se dem live, kanske är det för sent nu…

#45 Tim Buckley - Goodbye and Hello [1967]

En helt fantastisk skiva från hippieeran utan att vara varken hippietråkig eller för mycket folktråkig i singer-songwritertraditionen. Skivan har en skön avskalad ljudbild och flummigt vackert, Låtar som Once I Was är några av de bästa låtar som existerar. Morning Glory har till exempel This mortal coil gjort cover på och det känns så självklart, eftersom this Mortal Coil har gjort de vackraste skivor som existerar...

#46 Ulf Stureson "I overkligheten" [1996]

Grymt vacker skiva. Ulf Sturesons debutplatta efter att ha varit medlem i Traste är inspelad tillsammans med Apache/weeping willowsmedlemmar. I "I overkligheten" berättade Ulf bland annat om förlusten av sina två yngre syskon som omkom. Ett oerhört stark sorgeskildring och som tyvärr delvis är en bortglömd pärla. Enkla och vackra melodier och rakt på men samtidigt poetiska texter. Det finns inte en enda medioker låt på den här skivan. Ulf's nya skiva Beroende är också mycket bra, på samma sätt som debuten, "vemodigt glädjefylld".

#39 Tori Amos "Boys for Pele" [1996]

Hennes enastående förmåga att leverera nästintill obegriplig lyrik och samtidigt förmedla en känsla av total utlämning visar vilket geni hon faktiskt är. Varje frasering skänkes största omtanke och varje stavelse yttras som om den vore hennes sista. Slå upp ordet emotionell och du bör finna beskrivningen "Tori Amos", en känslomänniska ut i fingerspetsarna, vilket även hennes minst sagt laddade pianospel bekräftar.

Debuten "Little Earthquakes" och dess uppföljare "Under the Pink" är båda suveräna album men faller lite på den strikt låtbaserade strukturen. På "Boys for Pele" finns ingen "Crucify" eller "Cornflake Girl", men väl en nära på perfekt sammansättning av låtar, en helhet som de båda föregångarna saknar och som inte kan ses som annan än självklar. Bästa spåret vid sidan av singelsläppet "Caught a Lite Sneeze" är "Father Lucifer", en låt som sin uppsluppenhet till trots lyckas förmedla en stark känsla av melankoli. Denna känsla får även ses som signifikativ för plattan som helhet, för oavsett arrangemang - dur som moll, avskalat som bombastiskt - så omges skivans samtliga 18 spår av en slags dysterhet, mer eller mindre påtaglig låtarna emellan. Allt är inte fantastiskt. Bara nästan.

Efter detta album har det tyvärr varit väldigt mycket si och så med Tori Amos låtskriveri. Svängarna har blivit betydligt snävare, experimentlustan nästintill obefintlig och vad värre är, hon verkar ha förlorat "det" när det kommer till melodimakeri. Det är nästan som om hon inte bryr sig längre, vilket i sin tur för henne allt närmare epitetet "tråkig". Synd... för hennes röst är allt annat än just det, och borde egentligen inte få sammankopplas med någon musikform annan än unik.

#37 Ebba Grön "Kärlek & Uppror" [1981]

[efterkonstruktion - en känsla] Du sitter frusen på tunnelbanan en sen februarikväll och ser förorter i grå betong som du aldrig satt din fot i passera förbi, på väg till en annan förort där du är en hemul omgiven av namnlösa statister som bara vill dig ont. Du känner lukten av avgaser som sitter kvar i huden efter för många timmar på stan och inte försvinner trots att vattnet blir betonggrått när du till slut får en chans att tvätta dig, och det påminner dig på något underligt sätt om hur liten du är och hur svårt det är att begripa dig på livet. Grått och skrämmande. [end]

Förortsmusik kanske borde vara en egen genre? Det skulle i alla fall vara intressant att studera all musik som har hämtat sin livsnäring från betongförorternas alienation och mejsla ut den röda tråden. Ebba Grön är väl svenska pionjärer på området, i en tid då ämnena var helt andra (delvis i alla fall - men ingen har väl tänkt att skriva om Latin Kings). För den som vill ha en reminder är det bara att kolla på "Ebba the Movie" och lyssna på Fjodors utläggningar i stil med "Vi har ju ingen lokal, ju". Men det fixade man, och Oasen blev den försvenskade folkrörelsevarienten av CBGB's, typ.

Det är svårt att välja Ebba-platta, min lista rymmer bara en; "We're only in it for the drugs" har visserligen en direkthet och livsnerv som själver, och är kanske det bästa tidsdokumentet. Pistols på svenska. På platta tre med Flyktsoda och Die Mauer har Ebba klivit upp på Orangea scenen och blivit något farligt nära allt det som förkastas i Ebbas obefintliga programförklaring. Jag gillar det ändå - Flyktsoda är helt grym stadionrock på svenska och själver den också, fast på ett annat sätt. Jag förstår samtidigt varför det var omöjligt för Pimme T-dojjan, Gurra, Fjodor (och Stry) att fortsätta som Ebba efter det. Fast mest var det väl för att Fjodor längtade hem till Drågsved. Alltså: bästa Ebba-plattan är och förblir "Kärlek och uppror". Du kan lita på mig.

800 grader har väl blivit Ebba Gröns signaturmelodi och måste vara bland det mest kraftfulla som har gjorts i Sverige. Den mesta Ebba-låten på plattan för mig är Hat & Blod. I en ålder när mycket faktiskt var lite skrämmande var den läskig att lyssna på. Mamma pappa barn var en av de första låtarna på Killermörders repertoar och höll i sig ända till slutet, och har således en speciell plats i mitt hjärta. Mental Istid är, förutom en pain in the ass för alla som varit på ett SSU-läger, också en jävligt intressant låt.
Visst - jag var för ung 1981, det kom senare, men det känns ändå inmejslat i någon sorts genpol. Om inte för en generation så i alla fall för oss med rötterna i Stockholms södra förorter.