Depeche Mode var fram till Violator ett fantastiskt singelband men ett ganska mediokert albumband, möjligtvis Black Celebration undantagen. På Violator sammanfaller dock båda kategorierna, de släpper fyra helgjutna singlar och ett starkt album. Utvecklingen hänger kanske samman med att de börjar bredda sin instrumentering och använder inte bara synthar, som de till större delen gjort tidigare. Trots att de experimenterar mer än tidigare är låtarna mer fokuserade och har en helt annan tyngd än de visat upp tidigare. Det är dock ett mysterium hur man kan få ut en röst med ett sådant djup som David Gahan när han är så heroinsmal som han är vid tidpunkten för Violator. Jag hade bara gillat enstaka låtar med Depeche innan den här plattan men här blev jag ett fan (man bör väl ha åtminstone 10 plattor med en etablerad artiskt för att kunna kalla sig fan?); det var Enjoy the Silence som frälste mig. Tyvärr har jag aldrig lyckats se dem live, kanske är det för sent nu…
2 kommentarer:
Gahan blir väl inte riktigt så heroinsmal förrän Songs of Faith and Devotion? Hänger väl ihop med tilltagande rockbrötande röstinsatser. Det där med helgjutna album är ganska subjektivt. För mig är Construction time... ett ganska helgjutet album, och Music for the Masses är så monumentalt att det nästan känns tråkigt uppe på piedestalen. Men visst - Violator är och förblir ett mästerverk i en klass för sig. DM blir aldrig bättre än "Waiting for the night". Jag undrar dock hur mycket Alan Wilder betydde för soundet just då. För mig var han alltid den coolaste och mest respektingivande, och starkt bidragande till själen i Depeche.
DM blir visst bättre än i "Waiting for the night" (bra som den är). Jag kan dock inte utveckla detta närmare förrän i november eller så...
Skicka en kommentar