#4 REM "Automatic for the people" [1992]

För många är detta en sönderspelad klassiker. För att undvika det har jag slutat lyssna på den. Anledningen är rädslan att det ska förstöra min romantiska bild av den. Det finns för många minnen och känslor inblandade. Det gör också att det känns fysiskt svårt att skriva om "Automatic for the people". Mina känslor för skivan är på gränsen till osunda. Så bra som jag tänker mig är den, är den egentligen inte. "The sidewinder sleeps tonight" är ett bra exempel på detta. I tio år var detta den bästa låt jag någonsin hört, utan konkurrens. Nu tycker jag, och bandet också eftersom de inte spelar den live, att den är lite trist. Avslutningen med "Nightswimming" och "Find the river" är magisk. Det räcker till en fjärdeplats. Inte illa.

#4 Dead Can Dance "Into The Labyrinth" [1993]

Dead Can Dance mest fulländade album. Brendan Perry's sång ligger långt fram och de gamla postpunkspåren märks när han citerar Ian Curtis rader "The procession moves on, the shouting is over" i låten "The Carnival is Over". DCD lyckas riktigt bra på låten The Ubiquitous Mr. Lovegrove" att få till orientalisk drone blandat med Nick Caveaktig rödvinsdepp. Varken Brendan Perry eller Lisa Gerrard har lyckats göra en lika bra skiva efter "Into the Labyrinth". Varje låt kändes som en ny klassiker första gången jag lyssnade på skivan och varje låt är fortfarande lika bra idag.

#5 The Juliana Hatfield Three "Become What You Are" [1993]

Hösten 1993 startade jag och två kompisar ett indieband. Planerna drogs upp i en lägenhet med trägolv på en gata med landskapsnamn nära Dalaplan. Vi lyssnade på "Siamese Dream" med Pumpkins och "Become What You Are" med Juliana och bestämde att vi ville låta som en mix av de tu. Vi fick några bra demo-omdömen i Arbetet. Oförstående liverecensioner där skribenterna inte kunde fatta varför vi stod vända mot förstärkarna så långa stunder. Det berodde nog på att vi spontant Sonic Youth/F. Lips-jammade långa partier mitt i poplåtarna. Hela den här perioden kommer tillbaka till mig när jag lyssnar på detta fantastiska tolvlåtarsverk...
16:e december 1993 såg vi henne på Loppen i Köpenhamn. Tätt och popeuforiskt. Dagen efter skulle jag till Stockholm för att spela jullåtar med saxofonkvartett i tunnelbanan. De inspelade pengarna täckte resan och en biljett till Julianas konsert på Gino samma kväll. Konserten spelades in av P3, vårdar den ömt på kassett än idag. Hon gör entré genom att släpas in på scen av trummisen, klagar över att hon har en "bad hair day" och avslutar med en storslagen cover på Leslie Gores You Don't Own Me.
"Become What You Are" låter fortfarande bäst i ett rum med trägolv. Trummorna gör sig inte i lurar. Remastring beställes, tack! Juliana är den eviga tonåringen. Juliana är aldrig nöjd. Juliana har gjort mycket annat bra som jag kan rekommendera (Blake Babies!, ep:n "I See You", "Bed", "Made In China" etc) och solokonserten på KB ifjol var magisk. Hon är, tillsammans med Kirsty MacColl, min absoluta favorit-"backing vocals"-vokalissa. Jag kan lyssna på Lemonheads enbart för att höra Juliana köra! Senaste skivan "How To Walk Away" är dock ett riktigt sömnpiller. Men demosarna som föregick skivan är grymma!
Det måste grusas på Popgatan för att Juliana ska fästa. Och snöplogars vilka låtar den här produkten innehåller! Riff plus melodi plus melankoli plus hooks plus röst blir topp 5 i min bok.

#4 The Cure "Kiss Me Kiss Me Kiss Me" [1987]

Delirium. Panik. Eufori. Ytlighet. Avgrundsdjup. Skivan kan ges hur många abstrakta substantiv som helst. Om man ska hitta någon motsats till vad skivan förmedlar så är det kanske självgod avmätthet och onödiga poser. Varenda ton på plattan vibrerar som av feber, vare sig det handlar om tonsatta tripper som t.ex. 'The Snakepit' och 'If Only Tonight We Could Sleep' eller ytliga popbagateller som t.ex. 'Catch', 'Perfect Girl' och 'Just Like Heaven'.

Vad som gör den här plattan till the Cures bästa och därmed en av de bästa popplattorna någonsin kan dels förklaras av bandets magi, dels genom Robert Smiths låtskriveri, dels genom att betrakta de enskilda musikaliska insatserna var för sig.

Porl Thompson spelar gitarr och keyboards på skivan. (Officiellt gör han inte det senare, men Roberts gamla bästis Lol Tolhurst har vid det här laget sjunkit så långt ner i sitt destruktiva leverne att han börjat fjärmas mer och mer från bandet. På nästa skiva (Disintegration) krediteras han med "other instruments" vilket är en synonym till ingenting.) Tillbaka till Porl. Han fullständigt massakrerar sina Gretsch's och 335:or på ett helt magnifikt sätt. Det handlar lika mycket om anslag som om harmonier. Dessa är till stor del framimproviserade under intryck av enorma mängder rödvin och kemiska substanser i den franska studio där plattan spelades in. Öppnings- och titelspåret 'The Kiss' samt 'All I Want' och 'If Only Tonight We Could Sleep' är kanske de spår en nybörjare bör börja med för att förstå hans storhet.

Trummorna. Boris spelar hårt. Han har ett sjukt hårt och tufft anslag, men kan samtidigt få en softis som 'Catch' att drivas framåt som en ångvält gjord av siden. Det är också massa reverb och skön 80-talsgate på trummorna, vilket jag gillar. Lyssna på 'Icing Sugar'.

Sången. Lika viktigt som den formbundna melodi som bär upp texterna är Smiths androgyna wailande när han drar ut på Crawley-diftongerna. Lyssna på 'One More Time' så fattar ni vad jag menar.

De mest anmärkningsvärda stunderna på plattan är inte lägerelds- och efterfestörhängena 'Just Like Heaven', 'Catch' eller 'Why Can't I Be You'. Det är istället låtar som 'Like Cockatoos', 'Fight', 'Shiver and Shake', 'Icing Sugar', 'Torture' och 'All I Want' - låtar som sällan nämns i "best of"-sammanhang och sällan spelas live.

Ett enkelt sätt att beskriva plattans betydelse för mig är att säga att det är den som har fått mig att sjunga som jag sjunger och spela som jag spelar. Jag har också låst in mig med Kiss Me Kiss Me Kiss Me i olika rum genom åren och låtit den fylla olika funktioner av läkande karaktär. Det har nästan alltid gett avsedd effekt, och jag har kunnat kliva ut ur det där rummet med en känsla av att 'jag vet något som inte du vet'. Men misströsta inte. Du behöver inte vara en misantropisk yngling för att uppskatta skivan. Den går alldeles utmärkt att dammsuga till också. Du bör dock undvika 'Shiver and Shake' om du vill ha kvar något av inredningen efteråt.

#4 M. Ward ”Transfiguration of Vincent” [2003]

”Ju fler skivor man spisar, ju kräsnare blir man” - Välkänt Faktum. Referensramen blir allt större, man blir klokare. Filtret som separerar det poänglösa från det substansiella blir allt finare, och för att verkligen bli hänförd av nuets utbud krävs något extraordinärt. Så med välvässade öron och utvidgat sinne följer tyvärr också besvikelserna. De många besvikelserna. Vilka till slut leder till den punkt då man inser att ny musik inte gör det för en längre, utan för att få uppleva ”kickarna” igen måste man färdas bakåt. Och med detta i åtanke är det därför helt logiskt att största kicken sedan ”The Soft Bulletin” uppenbarar sig i en musiker vars musik låter uråldrig och ultramodern på samma gång.

Howe Gelb-protegén M. Ward kom och förgyllde min musiktorka för några år sedan och har funnits vid min sida sedan dess. Denna lo-fi-konstens ”riddare av den sorgliga skepnaden” sätter alltid låtens bästa i främsta led, och i likhet med en annan av genrens giganter, Will Oldham, räds Ward inte bandet i sina produktioner. Men till skillnad från Oldham flirtar Ward främst med toner från förr, en slags musikalisk eskapism som ibland sträcker sig så långt bakåt i tid som tidigt 1900-tal. I Poor Boy, Minor Key tar han oss tillbaka till den Djangoianska eran i vad som måste vara tidernas mest effektfulla intro. Med Howe Gelb på världens äldsta piano och huvudrollsinnehavaren själv på gitarr jazzar de sig fumligt fram, hjälpta av varandras svajjighet, till det avgörande pianoplinket då två fingerknäpp sätter igång kompet på allvar. I detta ögonblick blev jag övertygad om M. Wards storhet. Resten av skivan är nästan lika bra och i sanning en fest för ”de välvässade”. Som nästsista spår ger han oss sin version av Bowies Let’s Dance och därmed även en av tidernas mest lyckade covers. Detta, mina vänner, är singer/songwriter:ism i sin allra ädlaste form.

#5 David Bowie “Hunky Dory“ [1971]

Jag delar ofta upp Bowies plattor i fyra huvudsakliga grupper:

* Konceptskivorna – Ziggy Stardust, Outside, Diamond Dogs, Buddha of Suburbia
(En mer eller mindre tydlig story. I vissa fall rent musikalmaterial.)

* Ljudbildsskivorna – Heroes, Low, Earthling,

Young Americans, Black Tie / White Noise
(Bowie hittar en ny leksak. Helheten överskuggar ofta de individuella låtarna.)

* De halvhjärtade – Tonight, Hours, Never let me down,

Let´s Dance
(Trots enstaka guldkorn lämnar de dig slutligen besviken.)

* Låt-skivorna – Heathen, Scary Monsters,

Station to Station ...och Hunky Dory
(En variation av stilar och sound, fokus på melodierna.)

Ett år före Ziggy står Hunky Dory med en fot kvar på sextiotales golv, den andra hårt sparkande på dörren till glamrockens sjuttiotal. Låtar som ”Kooks”, ”Fill your Heart” och ”Song for Bob Dylan” reflekterar arvet från Beatles, Kinks och... well, Dylan.
”Changes”, ”Queen Bitch” & “Oh You Pretty Things” siar om de höga klackar, läppstift och ögonskugga som lurar runt hörnet.
I ”Quicksand”, ”Eight Line Poem” och, kanske framförallt, i ”Life on Mars” stiger en ny egen röst fram.
Otrolig skiva, Bowies näst bästa.

”I have been accused of being the man that killed the sixties.
Not true. The sixties were already dead when I got there.
I merely helped to clear away the bodies....”
- David Bowie

#5 The Stone Roses [1989]

Frågan är om det någonsin funnits en större hype för ett band än det gjorde för Stone Roses när de skulle ge ut sin debut. Och hypen var befogad, det är en helt otroligt bra popplatta. De kommer till och med undan med att planka Simon & Garfunkels "Scarborough Fair" rakt av i "Elisabeth My Dear" och dessutom hävda att det är deras egen låt. Om det inte vore för "Don´t Stop" som är en fullständigt meningslös baklängeslåt skulle skivan varit bra rakt igenom. Man fick förhoppningar om att Ian Brown och John Squire skulle bli de nya Morrissey och Marr, men de höll bara i en platta så den jämförelsen föll platt till marken. Men på den här plattan så är deras samspel magiskt och man luras till och med att tro att Ian Brown kan sjunga vilket han senare bevisade att han inte alls kunde, särskilt live var han direkt pinsam. Men det är bara att luta sig tillbaka och njuta av "I Wanna be Adored", "She Bangs the Drums", "Made of Stone" och "This is the One" och då inser man vilken fantastisk skiva detta är.