#49 Pixies "Doolittle" [1989]

På tal om inflytelserika band så är väl Pixies ett av de viktigaste banden från slutet av 80-talet och början av 90-talet. De kunde verkligen konsten att blanda spröda popmelodier med aggressivt gitarrskrammel utan att det kändes spretigt. Inget band har låtit som dem varken före eller efter, även om många försökt. Även om Doolittle har 18 år på nacken känns den fortfarande fräsch att lyssna på, hur många album från 1989 känns inte daterade och mossiga idag? Skivan sprudlar av energi och spelglädje och innehåller många klassiker såsom Wave of Mutilation, Monkeys Gone to Heaven, Debaser och Here Comes Your Man. Hur en sådan butter och besvärlig människa som Frank Black kan låta så här avslappnad och lycklig är något av en gåta. Men det höll ju inte särskilt länge…

#48 The Arcade Fire "Funeral" [2004]

En skiva som låter modern än idag.

#49 The Arcade Fire "Funeral" [2004]

”And there’s something wrong… in the Heart o-o-of Man” sjunger Win Butler i det mest vackra och explosiva ögonblicket på Arcade Fire’s debutalbum, som i övrigt fullkomligt vimlar av liknande gåshudsmomentum. För en textnörd som jag råder feststämning från första till sista strofen och det hyses inga tvivel om att vi har att göra med en textförfattare av rang.

Vid sidan av de smått geniala texterna står det lika extraordinära ljudlandskapet och de snillrika arrangemangen, såsom den monotont tuggande taggtrådsgitarren i ”Wake Up”, tonartshöjningen i refrängen i ”Rebellion (Lies)” och det överraskande taktbytet i slutet av hitballaden ”Crown of Love”. Vid en första lyssning kan de oväntade greppen kännas lite väl smarta och själlösa, och likheter med ”en annans” diverse favoriter fick en till en början att fnysa lite föraktfullt och mumla något om ”kopior”. Dock tog det inte många lyssningar för denna anti-approach att lämna mitt medvetande och istället ersättas av övertygelsen om dessa grepps nödvändighet för låtarnas bästa… och någon avsaknad av själ är det givetvis inte tal om.

Trots att “Funeral” har sina svaga punkter – låten ”Laika” och Régine Chassagne som lead-vokalist för att nämna ett par – så är de starka spåren tillräckligt mäktiga för att lyfta in plattan på en välförtjänt 49:e plats. Inget unikt, bara ett knippe förbannat bra songs.

#48 Pet Shop Boys "Behavior" [1990]

Min tonår var väldigt lite rock'n'roll. Jag var på flera plan extremt lillgammal fram till en bit in på gymnasiet. Tilltalet i "Behavior" passade mitt 16-åriga jag som handen i handsken. Jag säger tilltalet, för de ursprungliga budskapen i Tennants texter och Lowes kompositioner hade jag inte varken språköra eller tålamod att dra fram. Såhär i efterhand framstår det kanske som lite mer begripligt (dock inte logiskt) att min Genesisdiggande farsa undrade hur det var ställt med mitt intresse för det täckta könet, när jag satt uppe på pojkrummet och testade basljudet i dom hemmabyggda högtalarna genom att spela 'Being Boring' på högsta volym.

"Behavior" är den definitiva peaken i PSB:s katalog. Den är ett mästerverk i croonerpopdiscon. Gammal och lite småtrött känns i det här sammanhanget som ett nödvändigt rekvisit för att kunna pressa fram den tillbakalutande snedvridna melankoli som förmedlas. Det plötsliga uppvaknandet i 'This must be the place I've waited years to leave', de krassa tillbakablickarna i 'Being boring', bitterheten i 'Jealousy' och 'How can you expect to be taken seriously' - allt är resultatet av två hjärnor som har lämnat sorglösheten i 20-something och förpassats in i eftertänksamhetens garderob.

Den andra garderoben hade pojkarna vid det här laget inte klivit ur, åtminstone inte tillräckligt tydligt för att vi skulle fatta det vid 16-års ålder. Idag framstår det som fullkomligt obegripligt.

Efter "Behavior" har PSB mer och mer framstått som ett singelband. Det var svårt att bry sig om de övertydliga pastischerna i "Very" och sedan var intresset knäckt för ett bra tag framöver. De har lyckats pressa ur sig helt makalösa singlar som 'Before', 'Flamboyant', 'New York city boy' och 'Minimal' men aldrig hållit ihop trådarna i ett helt album så bra som på "Behavior". Det kanske hade med den där garderoben att göra.

#50 Tim Rice & Andrew Lloyd Webber "Jesus Christ Superstar" [1970]

Oavsett vad titeln förkunnar är detta först och främst karaktären Judas Iscariots show, Ian Gillans Jesus till trots. En ung Murray Head ("One Night in Bangkok"-sångaren från Chess) gör rollen som förrädaren Judas, som i Rice/Webbers musikal blottar sina tankar och tvivel kring sin bästa vän - "frälsaren" från Nazareth. Heads inlevelse ger tyngd åt varenda fras, resonemang och slutsats på ett sådant vis att ett annat beslut än det som togs vore omöjligt. Faktum är att han framställs som den mest förnuftiga av dem alla. Grymmast är dennes klagosång i "Heaven on Their Minds", "Damned for All Time/Blood Money" och ”The Last Supper”, dock i stark konkurrens med bombastiska "Gethsemane (I Only Want to Say)" där Gillan sjunger ut som om varje ton vore den sista - närmare bristningsgränsen än så har väl aldrig några stämband befunnit sig tidigare... utan att gå av, det vill säga.

Även om JCS fungerar bäst när den avlyssnas i ett streck - inkl. alla pratsångsnummer á la musicalis del classico - så innehåller den de facto ett gäng rocktunes som även står stabilt på egna ben (se ovan nämnda spår). Och även om de pompösa stråk- och trumpetarrangemangen förvisso är närvarande så tillåts de aldrig ta över så pass mycket att det stör, ety drivet behålls och dirigeras med fast hand av vännerna Fender, Gibson och Pearl. Och banne mig om inte också en Moog Synth skymtar förbi i det (för musikalgenren) hyfsat råa 70-tals-soundet.

Att man i filmversionen från 1973 valde att casta afro-amerikanen Carl Anderson (II) som Judas Iscariot gjorde inte ett redan samhällskritiskt verk mindre kontroversiellt... och frågan är om ett sådant grepp skulle gå obemärkt förbi än idag.

#49 Cardinal "Cardinal" [1994]

Richard Davies från australiensiska The Moles och multiinstrumentalisten Eric Matthews gjorde denna underbara pastorala pop-pastej tillsammans, sen blev de osams och satsade på solokarriärer istället. Här är det manchesterbrallor, trumpeter, lätta syntstråkar och mjukt mjukt och skönt skönt och en superb blandning av två röster som tillsammans har en sällsam öronspetsande effekt, hur mjuka dina örsnibbar än må vara.