”And there’s something wrong… in the Heart o-o-of Man” sjunger Win Butler i det mest vackra och explosiva ögonblicket på Arcade Fire’s debutalbum, som i övrigt fullkomligt vimlar av liknande gåshudsmomentum. För en textnörd som jag råder feststämning från första till sista strofen och det hyses inga tvivel om att vi har att göra med en textförfattare av rang.
Vid sidan av de smått geniala texterna står det lika extraordinära ljudlandskapet och de snillrika arrangemangen, såsom den monotont tuggande taggtrådsgitarren i ”Wake Up”, tonartshöjningen i refrängen i ”Rebellion (Lies)” och det överraskande taktbytet i slutet av hitballaden ”Crown of Love”. Vid en första lyssning kan de oväntade greppen kännas lite väl smarta och själlösa, och likheter med ”en annans” diverse favoriter fick en till en början att fnysa lite föraktfullt och mumla något om ”kopior”. Dock tog det inte många lyssningar för denna anti-approach att lämna mitt medvetande och istället ersättas av övertygelsen om dessa grepps nödvändighet för låtarnas bästa… och någon avsaknad av själ är det givetvis inte tal om.
Trots att “Funeral” har sina svaga punkter – låten ”Laika” och Régine Chassagne som lead-vokalist för att nämna ett par – så är de starka spåren tillräckligt mäktiga för att lyfta in plattan på en välförtjänt 49:e plats. Inget unikt, bara ett knippe förbannat bra songs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar