lördag 24 mars 2007

#42 Matthew Sweet "Altered beast" [1993]


Sweet - söt.
Passar bra till hälften av låtarna på skivan, som är vackra, sköra och tårdrypande. Sweet sjunger så bra och inlevelsefullt att det gör ont. Här hittar vi t ex "Someone to pull the trigger" och "The devil with the green eyes".
Andra hälften är riffbaserad rock med en extremt nära ljudbild a la Lenny K. När Sweet lägger de första ackorden i "In too deep" tror man att gitarren ska komma ut genom högtalaren.
Mitt däremellan hittar vi "Time Capsule". Den ultimata poplåten med fantastisk melodi, oväntade ackordvändningar, snygga körer och massor av Statocaster. En låt som Jeff Lynne nog ligger vaken om nätterna och grämer sig för att han inte skrev först.

Ps: Köpte tyvärr den lila varianten. Den finns också att tillgå i grönt eller gult. Båda dessa är snyggare.

#41 Thåström "Xplodera Mig 2000" [1991]

Sommaren 1990 var jag 17 år. Åldersgränsen på Melody i kungsträdgården var (tror jag) 20 år. Thåströms första soloskiva, kreativt nog kallad ”Thåström”, hade gått på repeat i min första CD-spelare (en liten CD-freestyle köpt på Gran Canaria) i ett helt år. Att missa hans konsert på Melody bara för att man råkade vara marginellt underårig var naturligtvis inte ett alternativ. Jag, Tofa (som gick i 2:an och bara var 16) & Daniel stod utanför portarna när de slogs upp vid 18-tiden. Självklart stod jag (1.96 lång) och Daniel (skägg som Lemmy) längst fram för att vakten inte skulle lägga märka till den lille, ansiktsbehåringslöse, Richard Ashcroft-lookalikande Tofa. Den stereotype muskelbyggaren i dörren tittade dock knappt upp från sin lilla pulpet utan tog lojt mot våra biljetter och nickade inåt. Omaha Beach avklarat, next stop Paris!
Thåström, med band, behagade sedan inte äntra scenen förrän klockan 23:00. Under den tiden som förflöt däremellan konsumerade vi kopiösa mängder öl. Mina minnen av själva spelningen kan således vara färgade av alkoholens inverkan. Jag kommer ihåg att han körde flera låtar från den ännu outgivna ”Xplodera mig 2000” som ingen av oss hört tidigare (Elektrisk, Elvis Presley för en dag, Miss Huddinge –72 och Xplodera Mig om jag minns rätt) men ändå glatt sjöng med i. Det kunde ju ha varit gamla Imperiet-låtar som vi missat och man ville ju inte se dum ut.

torsdag 22 mars 2007

#42 Fear Factory ”Demanufacture” [1995]


”You ever danced with the devil by the pale moonlight?”
, var det visst någon ondskefull Bob Kane-skapelse som väste mellan sina för evigt leende läppar. Året var 1989, sex år före releasen av vad som skulle varit citatets ultimata soundtrack.

På mästerverket Demanufacture ångar Fear Factory på med en frenesi och ett ursinne värdigt Belsebub himself… måhända med ett tilltal ljusår ifrån en väsning, men icke desto mindre dansant. ”Rhythm is the key” är FF’s manifesto och allt annat som annars brukar omfamna metal-genren är här för evigt bannlyst – inte ens ett endaste litet gitarrsolo lyckas ta plats när denna ilskna kvartett spränger ljudvall och trumhinnor om vartannat – live åtminstone. Planerar ni attendera en FF-konsert så ta det säkra före det osäkra och "buckle up for safety" med dubbla hörselskydd. Oväder i form av ett ihållande tinnitusregn är nämligen vad sångaren Burton C Bell & Co bjuder sina kära fans på som tack för visad uppskattning (vanligtvis via headbang del extremo där efterföljande kiropraktorbesök sällan tillhör ovanligheterna). Utöver detta utlovas givetvis även tung metal i mach 2-hastighet.

Kritikern skulle förmodligen höja ett varningens finger för Demanufactures lyrik, för söker man substans textmässigt bör man leta annorstädes. För genren löjligt förutsägbara fraser såsom ”I welcome death with open arms” och ”my gun will be your angel of mercy” avlöser varandra och är säkert en betygsänkande faktor i mången musikrecensents överanalyserande öron. Till dem vill jag bara skrika; Who the f**k cares! Fear Factory handlar för mig om kontrollerad aggression där textinnehållet är mindre relevant, och där sången snarare blir ännu ett rytminstrument som verkar i syfte att ledsaga lyssnaren genom digra lager av kulsprutegitarrer och dito trummor (som för övrigt är bland det grymmaste jag hört!), allt snyggt inramat av diverse maskinella synthslingor. Att sedan texterna inte når poesins höjder är för mig totalt ointressant, och möjligen var det på sin höjd "ett kli i örat" vid de första två, tre lyssningarna men försvann tämligen snabbt ut i periferin och bortom. Istället låter jag mig nu förtrollas av denna übertrimmade distade bulldozer som röjer alla eventuella tankeutflykter ur vägen, och lämnar mig kvar med ett diaboliskt leende på läpparna samt världens mest behärskade dubbelpedalskomp i lurarna. Rhythm is the key, baby… rhythm is the key…

#42 KLF “The White Room” [1991]


På BRIT Awards-galan i februari 1992 spelade KLF en stenhård metalversion av "3 a.m. Eternal" tillsammans med Extreme Noise Terror (som tidigare under kvällen hotat att döda Bill och Jimmy om de förverkligade sin plan att såga fötterna av en död elefant (alt. slänga ett styckat får – inälvor, blod och allt – över publiken) på scen (Don´t mess med Metalveganer...). Efter framträdandet plockade Bill Drummond fram ett automatvapen och sköt mot publiken, dock med lösa skott (which was nice). I högtalarna annonserades sedan att "The KLF have now left the music business".
Myten bakom KLF var i stort sett alltid lika underhållande som musiken de skapade. Kan man säga att KLF egentligen bara gjorde en handfull låtar om och om igen under de ca 5 år de var aktiva? Tja, jag gjorde tydligen just det. Inte heller kan jag påstå att de bästa versionerna, de bästa mixarna eller de bästa gästartisterna finns på ”The White Room”, snarare de frön som sedan fortsatte att gro.
Det Vita rummet får bo här på våning 42 – vad sägs om den helt oavsiktliga mytologiska kopplingen eh? - i den skyskrapa jag nu konstruerar upp och ner. I det rummet får man helt enkelt tänka sig att man kan hitta The Jams i en byrå, The Timelords bakom elementet och The Justified Ancients of Mu Mu i en liten skolåda märkt ”Semesterbilder 1978” längst ner i garderoben.

tisdag 20 mars 2007

#42 Blur "Parklife" [1994]


Knees up, i gyttja Kapitel #42 där det ultimata festivalbandet och samtidigt världens fulaste pojkband visar sig ha spelat in en skiva som kommer att förändra livet på en hel generation svenska ungdomar.

Blur är väl så nära ett arenapopband man kan komma innan man transformerats till trädkramarU2 eller snortakoksbakomsvärmorsryggRobbieWilliams, eller åtminstone var. Det var bandet som boktavligt tog det brittiska vardagsrummet med sig ut på turné (nån annan som kommer ihåg ufflampskärmar i Värnhemstorgsstorlek som scenprop?), otaliga äro de kakor som träffat makor under de illa förklädda rockoperor som Blur kallade liveshower under åren.

Alla vet ju att det var de lugna låtarna som var de bästa med Blur, det var dom man förälskade sig till och det var till dom som man kysste flickan första gången. Det var till dom min generation krampaktigt försökte trä på sin första kondom och förbannade sig själva att de inte lytt ungdomsmottagningens råd om att öva först på egen hand. Det är dessutom till dessa låtar som tusentals unga strupar skrikit sig stumma under nittiotalet och det är till dessa gitarrriff som folkmassor frenetiskt hoppat på stället på leriga åkrar.

Men tillbaka till de lugna låtarna, på denna skiva finns två av de bästa, to the End och this is a Low. Två bitterljuva låtar om brustna hjärtan. Men samtidigt som bandets höjdpunkter står att finna i de mer finstämda spåren så har deras repertoar en slags omisskännlig egen popaura omkring sig som ofta alltförmycket kommer i skymundan. Det kan bero på att detta är ett av de få banden under britpoeran som verkligen kunde spela, det är faktiskt noter utskrivna till en låt i konvolutet, bara en sån sak.

Bandet var på ett sätt en upplevelse i sig. Damon, den naturlige frontfiguren vars röst inte alltid räckte till, snygg och stagedivebenägen. Graham, tystlåten och gudabenådad gitarrist med dåligt ölsinne. Alex, den långe snygge analytikern och vindrickaren, sedemera med egen spalt i Q. Åsså Dave, med flygcertifikat och frånvarande attityd, som i en alternativ verklighet lika gärna skulle kunnat jobba som mjölkbud eller cykelreparatör.

Den här skivan skulle faktiskt mått bra av att slippa Girls and Boys. Tracy Jacks är en mer välkomnande öppningslåt. Trots detta blev ju den den låt som överskuggar en annars fin platta. Samma sak skulle hända bandet ett par år senare med en låt som låter bättre på skatevideos eller i playstationspel än på platta eller på festival, denna musiks bästa forum.

Trots att ingen av Blurs tre bästa låtar (jo det är i turordning, "Sing", "No Distance Left to Run" och "the Universal", om någon kalenderbitare där ute undrade) är med på denna skiva så väljer jag denna att representera bandet här. Varför vet jag inte men jag kan gissa att det har att göra med leriga knän och fumliga omfamnanden under sommarbjörkar.

#44 Jesus Jones "Perverse" [1993]

När jag var liten slogs Syntare och Hårdrockare. Jag fick utstå mycket spott och spe när jag gick från Howard Jones och Indochine i 6:an till Iron Maiden och Mötley Crüe i högstadiet. Nuförtiden är gränserna tack och lov utsuddade mellan de flesta musikstilar. Kan vara att band som Skinny Puppy, Young Gods, NIN och Ministry mfl alltid kommer att ses som de stora pionjärerna av historikerna (Se Dick Harrisons bok ”Söta Hat Maskinen”;-D) men Jesus Jones gick hem hos flickorna också. Jag tvivlar på att jag någonsin igen kommer att få varma känslor av EMF men jag ryser fortfarande när jag hör på Idiot Stare (skivans bästa låt f.ö.).

#45 Weezer "(The Blue Album) Weezer" [1995]

Jag tror att jag köpte den här plattan något år efter den kom ut. Stefan på Pet Sounds höll på och tråkade mig för att jag så konsekvent vägrade att falla för nåt som var så otroligt ”hypat” (jag gjorde samma misstag med Oasis första album...). ”Det är hypat för att det är överjävligt bra!” sa han. När jag till slut köpte den, begagnad på Freak Scene (moah ha ha ha haaa), så blev jag ju tvungen att hålla med. Gitarrfläskig, refrängdriven, amerikansk College-Rock har aldrig varit bättre!

#46 Manic Street Preachers "Everything Must Go" [1996]

Ja, de känns ju ungefär lika heta som TOTO idag men där mellan 90 och –96 brann de verkligen. Jag hann se dem live 2 gånger (STHLM 91 och Hultsfred -92) innan The Cult of Richey kom igång. Everything Must Go är väl den sista väsentliga skiva de kommer att göra (håller de på än?) och, i mitt tycke, är det den starkaste låtmässigt sett. Titellåten, A Design for Life, The Girl Who Wanted to be God, Enola/Alone mfl har alla en ovana att forfarande leta sig in på mina I-Tunes spellistor och bland-CD´s.

#47 The Hives "Veni Vidi Vicious" [2000]

Arrogans och kaxighet i en rockstjärna är alltid roligt (om du inte behöver umgås med dem dvs). Lennon & Jagger hade det. Johnny Rotten & Paul Weller likaså. Miles Hunt och Liam Gallagher tog in attityden i nittiotalet. Howlin´ Pelle gör det bättre än någon annan svensk i historien. Sen skadar det ju inte att hans band svänger och tampar bättre än de flesta heller.

#48 David Bowie "1. Outside" [1995]

Efter Bowies bedrövliga åttiotal, hans mindre än fantastiska utflykt med Tin Machine (OK en skiva David men två stycken plus en live?!?) samt den skapliga men oengagerade Black Tie White Noise, kom Outside som en glad överraskning 1996. Bowie hade börajat spisa NIN och Ministry på gamla dagar! Tillsammans med Eno visade han att även gubbar kan göra suverän industrimetal/pop. Som så ofta med Bowie så var han inte först på banan men gjorde det bättre än de flesta andra. Synd att del två och tre i serien aldrig dök upp (eller kanske inte....).

#49 Beautiful South "0898" [1994]

Det är lätt att avfärda Beautiful South som ett snällt, brittiskt litet popband om man inte lyssnat ordentligt på deras texter. Det är inte för inte som Paul Heaton (Sångare & Ex-Housemartin) kallats för Englands elakaste man...
Jag tvekade länge om jag skulle inkludera någon Beautiful South-platta på listan. Ingen av deras fullängdare kan väl sägas vara riktigt helgjuten egentligen, men deras Best Of... hade jag nog tvingats ha någonstans i närheten av Topp 10 tillochmed.
Nåväl, på den här finns iallafall Old Red Eyes is Back, We are Each Other, 36 D (sången till Samantha Fox minsann!) och det räcker långt.

#50 The Sisters of Mercy "First and Last and Always" [1985]

Den ultimata ”Goth”-plattan! Jag får nästan lust att färga håret svart igen, kleta med den svarta mascaran och skära mig lite i armarna.... (eller är det ”Emo” nuförtiden?). Det finns fortfarande bilder på mig från den tiden (som jag inte lyckats få tag på & bränna!) där jag står med Robert Smith-burr, ”Pandaögon” och spinner plattor i DJ-båset på Grottan på Söder. Om man tittar på dem och kisar riktigt hårt (och drar av 20 kilo eller så) så ser jag lite ut som Andrew Eldritch. Ååååh, tryckare med små söta gothflickor till Some Kind of Stranger på Sidekick i Hammarbyhamnen 1992. Minnen minnen.....

#43 The Wannadies "Bagsy Me" [1997]

Refränger. Jag älskar refränger. Sådana häringa refränger som sätter sig på hjärnan och måste bankas ut med hjälp av andra refränger och/eller alkohol. Bagsy Me har många sådana refränger. Att Wannadies inte tog över världen sedan (vilket halva Sveriges popjournalistkår trodde att de skulle göra) var ju synd. De hade iallafall förtjänat att erövra Europa samt valda delar av Australien och Japan (+ Jordanien).

#43 Extreme ”Three Sides to Every Story” [1992]


Den sorgligt förbisedda uppföljaren till succéalbumet "Pornograffitti" är en temaplatta i tre delar med det absoluta ärleksbudskapet som röd tråd. Vad som egentligen hade kunnat sammanfattas med strofen ”det är sannerligen en orättvis värld vi lever i” tar snirklande (om)vägar via ämnen som rasism, religion och krigshetsande regeringar (duh, I wonder which one…).

De tre delarna bestående av ”Yours”, ”Mine” och ”The Truth” beskriver var och en sin sida av berättelsen, där den mest fascinerande är avslutande ”The Truth” - ett knappt 22 minuter långt överarbetat opus som osar hybris lång väg – pretentiöst in absurdum såklart, men som lyssnare kan jag ändå inte sluta förundras över hur någon bara orkar att genomföra dylika projekt. Så, är du en hopplös romantiker och sentimental dåre med faiblesse för virtuositet så återstår endast en sak att göra… kapitulera.

måndag 19 mars 2007

#43 Kent "Hagnesta Hill" [1999]


Nu snurrar min lista runt. Hade en föraning om att det skulle bli så här. Jag är nog en av de mest inkonsekventa människor jag känner. Dessutom tar jag löpande risken att bli förlöjligad genom att gå igång på något konstigt ideal att vilja lyfta fram min mest bräckliga sidor. En värdelös spion.

19 mars 2007 skulle kunna vara 19 mars 2001 eller 19 mars 2005. En dag i brytningspunkten mellan något och något annat. En kväll som vilken annan då jag känner mig omotiverat (kom igen - vakna upp!) melankolisk och ensam. En molande åldersnoja kombinerat med ett aggregat av misslyckanden och svensk granskogsmisär. Mitt land är mitt land bara mitt. Eller? Det tycker nog Sara 25 i Mölndal, Stefan 35 i Karlskoga, Maja 18 i Lund och Kajsa 29 i Luleå också. Just nu. Eller? Stackars Kent. Så dramatiskt berövade sitt unikum och för evigt folkfestdömda och placerade i 70-talsvillans Gillestuga. Men älskade du - din undersköterska till granne eller lillasyster har också ett hjärta med ett bottenlöst djup. Stå upp! Det är läggdags för skämten.

Glömde nog bort vad det var som fick mig att känna så här. Sätter på "Visslaren" med förevändningen att produktionen får mig att verkligen kunna njuta av ljudet i mina vuxna prettohögtalare (sic X/) men sedan tar det bara ett tiotal sekunder innan den verkliga anledningen uppenbarar sig för mig, och det knyter sig. Det är "bara" minnen för livet. Glöm allt jag sa - jag mår bra.

HH släpptes i ett skede då allting snurrade runt. Inte minst jag själv, runt mig själv. Om ett par deciennier kommer kaoset kanske att förklaras med hjälp av 2K nojjan. Jag tror inte att det grävde sig in i mig, det var nog annat som läckte, men det är alltid bra att ha något att hänga upp en förklaring på så vi stannar där. Millenieångest.

På HH hittar Kent fram till sitt kommande kyliga, avmätta men samtidigt frustrerande uttryckssätt samtidigt som neodeppet de så klockrent hittade fram till på Isola finns bevarat. Undantaget är den pissiga singeln "En himmelsk drog" men det går att blunda för - lyssna bara på "Visslaren" en gång till istället. Eller skit i det. Plocka fram just den där skivan som får dig att känna dig "precis sådär" istället, och låt mig dela känslan med de andra vitklädda skattebetalarna som faktiskt gillar falukorv då och då.

Jag försökte vara speciell - jagat svag och glansigt blek. Istället blev jag folkölsplufsig och fick dålig kondition och avtrubbade nerver. HH är ingen bra beskyddare, men den funkar helt ok som väckarklocka, eller en personlig känsloarkeologisk utgrävning. Och Sami spelar les Paul som en Slash krokad på Kafka. Så är det.
Håll ut, jag behöver dig.