#43 Kent "Hagnesta Hill" [1999]

Nu snurrar min lista runt. Hade en föraning om att det skulle bli så här. Jag är nog en av de mest inkonsekventa människor jag känner. Dessutom tar jag löpande risken att bli förlöjligad genom att gå igång på något konstigt ideal att vilja lyfta fram min mest bräckliga sidor. En värdelös spion.

19 mars 2007 skulle kunna vara 19 mars 2001 eller 19 mars 2005. En dag i brytningspunkten mellan något och något annat. En kväll som vilken annan då jag känner mig omotiverat (kom igen - vakna upp!) melankolisk och ensam. En molande åldersnoja kombinerat med ett aggregat av misslyckanden och svensk granskogsmisär. Mitt land är mitt land bara mitt. Eller? Det tycker nog Sara 25 i Mölndal, Stefan 35 i Karlskoga, Maja 18 i Lund och Kajsa 29 i Luleå också. Just nu. Eller? Stackars Kent. Så dramatiskt berövade sitt unikum och för evigt folkfestdömda och placerade i 70-talsvillans Gillestuga. Men älskade du - din undersköterska till granne eller lillasyster har också ett hjärta med ett bottenlöst djup. Stå upp! Det är läggdags för skämten.

Glömde nog bort vad det var som fick mig att känna så här. Sätter på "Visslaren" med förevändningen att produktionen får mig att verkligen kunna njuta av ljudet i mina vuxna prettohögtalare (sic X/) men sedan tar det bara ett tiotal sekunder innan den verkliga anledningen uppenbarar sig för mig, och det knyter sig. Det är "bara" minnen för livet. Glöm allt jag sa - jag mår bra.

HH släpptes i ett skede då allting snurrade runt. Inte minst jag själv, runt mig själv. Om ett par deciennier kommer kaoset kanske att förklaras med hjälp av 2K nojjan. Jag tror inte att det grävde sig in i mig, det var nog annat som läckte, men det är alltid bra att ha något att hänga upp en förklaring på så vi stannar där. Millenieångest.

På HH hittar Kent fram till sitt kommande kyliga, avmätta men samtidigt frustrerande uttryckssätt samtidigt som neodeppet de så klockrent hittade fram till på Isola finns bevarat. Undantaget är den pissiga singeln "En himmelsk drog" men det går att blunda för - lyssna bara på "Visslaren" en gång till istället. Eller skit i det. Plocka fram just den där skivan som får dig att känna dig "precis sådär" istället, och låt mig dela känslan med de andra vitklädda skattebetalarna som faktiskt gillar falukorv då och då.

Jag försökte vara speciell - jagat svag och glansigt blek. Istället blev jag folkölsplufsig och fick dålig kondition och avtrubbade nerver. HH är ingen bra beskyddare, men den funkar helt ok som väckarklocka, eller en personlig känsloarkeologisk utgrävning. Och Sami spelar les Paul som en Slash krokad på Kafka. Så är det.
Håll ut, jag behöver dig.