#8 The Beatles "Revolver" [1966]

34.40 minuters musikhistoria. För mig är det här den moderna pophistorien börjar på allvar. Någon har skrivit om Pink Floyd, Genisis, Clash och Bowie, men allt det där är givetvis bara trams. Det är här det börjar.

Två sidor av samma mynt.
1990, Nybro, "These birds can sing"
Med page och blommmiga skjortor satt vi på "Café Victoria" i Nybro och rökte Right. Det diskuterades vilket band som gjort eller var kapabla att göra den ultimata poplåten. Beatles, Kinks och Byrds låg bra till, men Stoneroses, Smiths eller kanske REM kunde också utmana. De flesta runt askkoppen kunde nog enas om att Beatles gjorde de bästa popmelodierna, men frågan var om de var tillräckligt coola för att vinna kategorin. För minst lika viktig som musiken var givetvis imagen, som just då var att vara flummig. "And your bird can sing" var den absoluta favoriten. När kören på sista versen kommer in var, och är det fortfarande, gåshud.

2006, Uppåkra, "Tomorrow will know"
Under soffbordet i studion som Carl Granberg och jag använder för att försöka göra musik låg en dag en "Svenska Dagbladet" med en tvåsidig artikel om inspelningen av "Revolver". Jag läste den och det visade sig givetvis att Carl visste allt om hur detta mästerverk kommit till. Den banbrytande mixningen, de galna upptågen i studion(kondomen i mjölkglaset på "Yellow Submarine") och alla droger. Allt fantastiskt intressant och mycket av det som "uppfanns" i studion 1966 använder man fortfarande. Så det var bara hem och lyssna på alla detaljer och upptäcka storheten i de låtar som inte bara bygger på snygga melodier.

#8 Weezer "" [1994]

Powerpop är vid sidan av symfonirock kanske det jag hatar mest av alla musikaliska avarter, någonstans på fel sida av vit-maktmusik, på en imaginär skala av ambitionsnivå inom olika musikgenrer härbergerar dessa övervintrade moppemustacher i gillestugor världen över, övandes skalor och kammandes luggar.

Weezer är ju naturligtvis inte alls någon form av powerpop, åtminstone inte på den här skivan som på något sätt manifesterar någon form av latent melodifasthet som vuxit fram ur ett USA som i bakvattnet av Pavement inte orkat vaska fram någonting av substans.

Som en CH dyker Rivers fram och amalgamerar (sug på den Reineldt-anglisismen...)de bästa tillfällena ur Beach Boys', Kiss' och nämnda altrock-pungkrockkrash-vadsomhelst-förtillfällettillgängligamericanamedundergroundstämpels och gör det till sin egna, sanslöst tillgängliga hopkok av tämligen lättsmält surf/folkrock.

Min bror har öppningslåten som telefonsvararmeddelande.

#8 Depeche Mode "Violator" [1990]

Det finns en massa frågor som tornar upp under funderandet kring, och skapandet av den här listan. En kärnfråga som togs upp redan i början var huruvida listan skulle göra anspråk på att sammanfatta musikhistorien eller endast vara en spegel utav ett antal individers resa genom musiken. Helt klart landade vi väl i det senare. Men sen kommer självrannsakan. Är jag så vit? Är jag så förutsägbar? Är jag bara en del av ett konsumentkollektiv utan öron, ögon och hjärta? Risken att framstå som en wannabee av de ölmagade trötta recensenterna i Uncut, Mojo eller Sonic är uppenbar. Eller så är det bara som farbror Barbro säger: det finns inga genvägar till det perfekta ljudet. (Vad vill jag säga här egentligen? Kanske att nedanstående text inte uppfyller kraven på att vara nyskapande eller ett bevis på autencitet... men jag vet egentligen inte).

Violator är så perfekt i sitt utförande. Allt: texter, produktion, låtlängd, sound, melodier, grafisk formgivning, myt, efterföljande videos, antal låtar... you name it. Nio spår, inte ett enda svagt. Några av de starkaste singlarna i den moderna rockhistorien i Personal Jesus och Enjoy the Silence. Underbart suggestiva spår som Wating For the Night och Sweetest Perfection. Tung ångest i Clean och Halo. Eller bara sjukt snyggt som World In My Eyes (och vilket intro dessutom!).

Jag gick på högstadiet när plattan släpptes. På rasterna försökte jag undvika spö och höll mig i biblioteket (garanterat långt ifrån plågoandarna), läste skivrecensioner i Slitz och diskuterade DM-maxis med Klas, Kalle-Patrik, Ivan och Krutz. Music For The Masses hade redan placerat DM bland de ofelbara, det gick liksom inte att bli bättre. Men det gick det såklart. Precis som alla mästerverk låg Violator lite före sin tid, så skepsismen var därför stor när man lyssnade på de skeva ackordbytena i Enjoy The Silence de första gångerna. Men sedan lossnade det på alla plan, och Violator blev en söndertrasad, men inte sönderspelad, skiva med ikonstatus vars texter och känsla kröp innanför skinnet och byggde bo på ett fullständigt åldersbeständigt betongfundament.

Det var förresten på den gyllene singelsläppstiden. Inför ett stort albumsläpp släpptes alltid en, oftast två, singlar. I DM:s fall handlade det ju om en vinylsingel och trettifjorton olika versioner av densamma i tolvtumsformat. Underbart!

Ett smolk i bägaren var väl att de tråkiga blivande ekonomerna med högersympatier också gick omkring med Violatortröjor och köpte remastrade maxisinglar på Filmlandet. Men till och med det gick att leva med. Är inte det ett bevis på en bra platta så säg...

#9 bob hund "s/t" [1994]

Somliga saker kan man göra i sömnen. Sjunga med i bob hund-låtar t ex. Om nån skulle stå i sovrummet med en liten bärbar. Om nån bär ut mig i ljuset och det visar sig att det är Guds, förväntar jag mig att det är bob hund som står där och spelar. Med Mats Andersson på trummor. Det är alltid Mats jag kollar på. Han ser så plågad ut, men jag vet inte om han lider. Varje gång det kommer ett svårt fill (och det gör det ofta) ser jag hur han tar sats och han klarar det alltid. Senast jag såg bob hund (i somras i Helsingborg) var Mats inte med. I hans ställe satt Christian Gabel på trumpallen. Christian är en trevlig kille. Jag kan inte tänka mig bättre ersättare till Mats. Men jag vill inte ha nån ersättare till Mats. Jag vill ha Mats. Har han tagit sin Mats ur skolan? Jag vill inte lyssna till de trista ryktena, jag vill att Mats ska må bra. Nu är jag förvirrad. Jag har investerat många minuter, känslor, benmuskler och extratimmar med Thomas Öbergs bästa sidoprojekt Instant Life, jag trodde att jag inte visste var jag hade bob hund (precis där jag vill ha dem) men vad vill de nu? De nya låtarna bob hund spelade i Helsingborg var ok, men vad HÄNDER nu? Händerna på täcket i en vecka? Två? Ett år? Två? När kommer skivan? Blir den bra? Blir den bättre än "Stenåldern kan börja"? Det måste den bli, annars kan det kvitta. Varför är informationen så otydlig? Varför är det så grötigt? Jag vill ha utmejslade detaljer, utsökt slitna hundöron på varje pappomslag, luft mellan gitarrinsatserna. Varför är det så viktigt? Varför tar det så lång tid? Jag hoppas det är för att det blir ordentligt gjort. För bob hund är bästa svenska bandet nånsin.

#8 Calexico ”The Black Light” [1998]

Sång har aldrig varit Joey Burns starka sida. Därför ansluter sig allt fler veck till ansamlingen i pannan då hans röst på senare år tagit allt större del av Calexico-vaxens speltid i anspråk. Nej, bättre var det för 10 år sedan, då dess begränsningar var insedda och vända till gagn för produktionernas helhet, en viskande historieberättare som visste sin plats och höll käft när den skulle. Som låtskrivare däremot är Mr. Burns (!) en genrens mästare. Tillsammans med duons coolare hälft, John Convertino, förgyllde han dennes senare 90-tal med sin jazziga ökenrock el nuevo, musik som gång efter annan framkallar bilder av mexarmustacher, sombreros och ponchos varvat med ödsliga slätter, tumbleweeds och Leone-montage.

”The Black Light” är definitivt en helhetsupplevelse. Men för den sakens skull tänker jag inte avstå att pusha lite extra för två av världens bästa låtar;

Minas de Cobre (For Better Metal) – Morricone-kopplingen är omöjlig att förbise när ”cinco de mayo”-vibbarna övergår i spaghetti-western värdigt vilket bredbildsformat som helst.

Stray – plattans (och resten av det Calexicoianska låtbibliotekets) bästa låt. Imponerande att man har så pass mycket känsla i sig vad återhållssamhet anbelangar. De graciösa trumpeterna för i dansen över en oerhört laid-back:ig approach, till stor del signerat favortitrummisen Convertino. Suggestivt var visst ordet. En liten parentes är att låten är precis lika klockren i sin relativt korta albumversion som i den betydligt längre live-diton. Som allra bäst blir den dock när bandet får extra uppbackning av vännerna i Mariachi Luz de Luna. Som på Roskilde -00. Oförglömligt.

#9 Nine Inch Nails “The Downward Spiral” [1994]

8:e mars 1994.
Fejden mellan hårdrockare och synthare är äntligen över.
Glädjescener utspelar sig över hela landet. Bleka, långluggade pojkar i svarta trenchcoats kramar om tonåriga brudar med touperat hår och Poison-T-shirts.
På Skånegatan flänger en finnig Maidenfan ut snusen på marken och ger en Depechedarling en slabbig kyss på munnen.

”I wanna fuck you like an animal”,

väser han sexigt på knagglig engelska.
”Eeeeewww”, utbrister flickan.

”Skärp dig för fan!”

Senare samma kväll samlas Judas Priests svenska fanclub tillsammans med blandade Kraftwerkare och Front 242are i Vita Bergsparken. De sätter sig i ring, spelar ”Hurt”
på bergsprängaren, tänder ljus och håller hand långt in på natten.

Veckan ut firas det på stadens gator och torg.
”Fred”, ropar de unga, dansande och lyckliga. ”Freden är här! Äntligen fred!”

“Your god is dead / And no one cares. If there is a hell / I'll see you there."

#9 The Cure "Faith" [1981]

Här har vi nog The Cures mest inåtvända alster. Lågmält och melankoliskt rakt igenom med undantag för Doubt som är plattans klart svagaste spår. Några av mina favoritlåtar med Cure finns på den här skivan: All Cats are Grey, The Funeral Party och The Drowning Man. Och inte minst den monumentala avslutande titellåten. Tyvärr verkar ingen av dessa vara Robert Smiths favoriter, för på den tre timmar långa konserten i vintras spelades inte en enda låt från den här skivan. Tydligen var konserterna på den efterföljande turnén 1981 rena bönemötena och mer än en gång hoppade Robert Smith ner i publiken för att göra upp med någon som buat. På den tiden betydde i alla fall låtarna mycket för honom.