#35 Brian Eno (& Daniel Lanois & Roger Eno) "Apollo" [1983]

mmm space! När Slowdive gjorde sin skiva souvlaki var de inspirerade av denna skiva som Brian Eno gjorde som ett soundtrack till månlandningen 1969. De flesta som har sett filmen Trainspotting har hört låten "Deep Blue Day" när Ewan Mcgregor simmar i toalettstolen eller låten An Ending (Ascent) som använts i filmer som Traffic och 28 Days Later. An Ending är så vacker så den låten skulle jag vilja dö till när jag är över 100.

#36 Public Enemy "Yo! Bum Rush the Show" [1987]

Public Enemys debutskiva är en fantastisk skiva som påverkade musiken flera år framåt inom bl.a. rap, house och även rock. Rick Rubin var inblandad i produktionen och det hörs. Sirener och gitarrriff blandat med suveräna röstsamplingar. Tyvärr gick P.E.'s karriär bara utför och de lät som trötta gubbar redan efter andra skivan. Men vilken debut detta är med klassiska låtar som "You're Gonna Get Yours" och "Public Enemy No. 1" som låter grymt bra även idag.

#26 Scritti Politti "Cupid & Psyche 85" (1985)

80-talets femte bästa brittiska pop-platta. Green Gartside hade gått från arty agit-funk (hör: "Early") till mjuk slisk-soul (hör: "Songs to Remember") för att hamna här: synthsydd sammet/siden. Vilka singlar: Wood Beez (Pray like Aretha Franklin), The Word Girl, Absolute, Hypnotize! Sen gick han bort sig i själlösa uppföljaren "Provision" (med gästande Miles Davis!), förbryllade med hiphop-besatta "Anhomie & Bonhomie" för att häromåret fullständigt knäcka igen med "White Bread Black Beer", där han tar vara på allt gott han hittat under sin brokiga karriär.
Hör mig massakrera Perfect Way i svensk version (Jag ska bli kvinnan) på http://www.myspace.com/aamcovers

#27 Julian Cope "Skellington" [1989]

Copey gav ut den här skivan själv för att pissa off sitt stora skivbolag. Som alltid är han bäst när han går sin egen väg och skiter i att göra nån till lags. Kolla in singelbaksidorna under hans mest smöriga perioder och finn guld!

Jag blir väldigt glad av den här skivan. Inga trix, bara Julian och akustisk gitarr plus lite orgel- och percussionpålägg härochvar. En hel låt om Robert Mitchum skriven för länge sedan tillsammans med numera-fienden Ian McCulloch. Andra titlar jag känner för att nämna: Doomed, Me& Jimmy Jones, Out of My Mind on Dope & Speed. Och ja, han är hög som en skyskrapa på omslaget.

"Skellington" har stark konkurrens av Julian-kryper-omkring- endast-iförd-ett-sköldpaddsskal-skivan "Fried" och Teardrop Explodes (The Arch Drudes gamla grupp) mästerverk "Wilder". Säkert även av skivorna han släppt de senaste 10 åren som man endast kan köpa via hans hemsida, inklusive en "Skellington 2", men jag har inte hört dem. Long live Liverpool! (Obs INTE fotbollslaget.)

#28 Pixies "Trompe Le Monde" [1991]

Ett oväntat val kanske, men precis som i fallet Dinosaur Jr går jag efter vilken skiva som gör mig gladast. Det här är bröt-party! Dessutom innehåller två av mina absoluta P-favoriter: Subbacultcha, U-Mass och Motorway to Roswell. Öh, tre då.

#29 Neil Young & Crazy Horse "Zuma" [1975]

Fulaste men finaste omslaget nånsin. Första skivan med Frank Sampedro på kompgitarr. Den skiva jag satte på när jag fått reda på att min mamma hade en dödlig sjukdom.

#27 Grant Lee Buffalo "Fuzzy" [1993]

Om vi letade skulle vi finna en uppsjö av berättelser nästintill identiska med den här. Någon (oftast en man) blickar tillbaka på sitt liv och pekar ut en enskild händelse (ofta en låt eller skiva) som fick honom eller henne att vilja göra något helt annat, byta ryggsäck och vända om. I min efterkonstruktion var Fuzzy precis det här.
En udda sak är att det här är ett debutalbum. I princip är debutalbum übernervösa skitprojekt. De flesta artister blommar inte ut förrän senare. Här är undantaget som bekräftar regeln. Även om Mighy Joe Moon är precis hur bra som helst når den inte upp till höjderna på Fuzzy. Stars n' Stripes, titelspåret och den vid första lyssningen vräkiga America Snoring placerar jag lätt på min lista över det finaste som har gjorts over there i modern tid.
Och jag satt som klistrad framför videon till Fuzzy. 120 min. Igen. Vilken impact.

#28 The Alan Parsons Project "I Robot" [1977]

Ett par skivor på den här listan har jag liksom "fått på köpet". Det här är en av dem. Utan att gå in i för långa navelskådande utläggningar kring min uppväxt så kan man säga att den här plattan fanns där någonstans, och med sin spejsade framtoning, robot och glastunnlar på omslaget samt hänförande musik var det något som grep tag i mig som knodd. När man nämner gammal grottig musik från stenåldern hade det säkert varit coolare att säga att jag testade teskeden vid middagsbordet till Stooges eller övade dödsriff till Tony Iommis ära på den hemsdnidade yxgitarren (en sån hade jag visserligen), men tyvärr. Det var det här som satte sig. För att beskriva I Robot frestas jag att låna Allmusics skrivning om att den har "enough knotty intelligence to make it a seminal text of late-'70s geeks" eller att "there isn't much sense of fun" men det är lönlöst. En poäng som är värd att ta med sig är kanske den totala bristen på humor och den dödliga allvarsamheten som kanske löper som en röd tråd genom mitt musiklyssnande, och kanske grundlades i redan i den här vevan. Kategoriseringen är förresten underbar: "sci-fi art-rock". Undrar hur det hade låtit idag? Junior Boys? Tortoise? Långsökt.

#29 New Order "Low/Life" [1985]

En vis man sade en gång:
"Oftast kan man dela in New Orders fans i två kategorier: de som tycker Low-life är den bästa plattan och de som tycker Technique är bäst. Nu vet ni vilken kategori jag tillhör."
Nu vet ni vilken kategori jag tillhör.

#30 New Order "Power corruption and lies" [1983]

Det finns egentligen bara två New Order skivor som är nyskapande och unika.
Detta är den sämre av dem.

Minne: hade varit i Kalmar och köpt Blue Monday-EP:n. Tillbringade kvällen med att studera hur högtalarnas baselementen vibrerade av introt på full volym. Musik är rörelse.