En millisekund in i introt till "Plainsong" som skamlöst används för att ge ett sken av god smak åt skitfilmen Marie Antionette så plingar det till i mitt allra djupaste inre. Så familjär är den här plattan för mig. Köpt på vinyl bara dagar efter den släpptes på gallerian i Upplands Väsby. Sönderlyssnad, skulle man kunna säga, men istället väljer jag att se det som att jag och Disintegration har byggt upp ett livslångt förhållande som kanske inte pulserar och kokar varje dag, men som i stunder kommer tillbaka och ger mig precis det jag behöver just då. Och "just då" kan vara lite vad som helst, och melankoli kan föregås av lite vad som helst.
Att skivan inte ligger högre på min lista beror till största delen på att jag verkligen avgudar Cure som ett band, vilket de egentligen aldrig riktigt varit - vilket framgår med största tydlighet på just Disintegration som ju mer eller mindre är ett soloalbum av Fat Bob.
Det måste i vilket fall som helst ha krävts oerhört mycket för att pressa ut den här plattan (vilket också diverse biografier understryker). Allra starkast är den i början - Plainsong, Pictures of you och Closedown - och i slutet - Disintegration och (Homesick är ett bonusspår och räknas inte med här) Untitled. Titelspåret är så sjukt starkt att jag faktiskt i vissa stunder har haft svårt att ta mig igenom det av hänsyn till att försöka undvika själslig kollaps.
