#12 David Bowie "Hunky Dory" [1971]

Min Bowie får bli Hunky Dory. Low är coolare och Heroes är snyggare (och titellåten oslagbar), men Hunky Dory står till slut som vinnare. Det är väl roligare att skaka höfterna på speed än att åka tunnelbana på horse, typ.

#13 Morrissey "Vauxhall and I" [1994]

Mozzer har aldrig varit och kommer aldrig att bli bättre än så här. W&I är så fullproppat med toppar och magiska referenser att det närmast känns evangeliskt. Your Arsenal är också en fantastisk platta, men liksom hans senaste två alster lite för mycket stadium för att verkligen passa den här eftertänksamma egocentriska croonern. Jag har lyssnat så oerhört mycket på den här plattan, i så vitt skilda situationer, att jag har svårt att skriva om den.

När jag lyssnar på den igen, med listan i åtanke, fastnar jag för den första strofen i den första låten på plattan, "Now My Heart Is Full". Jag kan inte låta bli att undra något jag undrat förut, nämligen när det där j-a huset ska falla sönder. Eller sker det hela tiden i tysthet? Min vän psykologen verkar i alla fall ha fullt upp, om det nu skulle vara något tecken.

There's gonna be some trouble
A whole house will need re-building
And everyone I love in the house
Will recline on an analyst's couch quite soon

Annars är ju den nästan uttjatade favoriten strofen om hur jaget sitter i baren med huvudet PÅ baren och konstaterar att han är en stalker och slutar med: "I've made up YOUR mind. The more you ignore me, the closer I get. You're wasting your time". På ett helt annat sätt fungerar "Why Don't You Find Out For Yourself" och "Speedway", som med ett bittert koncentrat av livsvisdom och besvikelser kan få vilken pop-pojke som helst att lägga ner sina ambitioner. Eller åtminstone krypa ihop i fosterställning och be om nåd.

#14 Bob Dylan "Blonde on Blonde" [1966]

Så mycket är redan sagt och skrivet. Det skulle väl inte vara så svårt att skriva så mycket mer, snarare ganska engagerande för mig själv. Frågan är hur många som skulle läsa. Det enda raka är väl att krydda det med en liten anekdot. Några personer, bekanta till bekanta, arrangerade en fest till minne av kombon Bob Dylan & CM Bellman. Var? På Lunds studentskegård (studentboende mellan Clemenstorget och Allhelgonakyrkan där det bara bor kvinnliga studenter). På den tiden hände det att jag extraknäckte som trubadur (förvånad, någon?), och jag ställde upp på kamikazeuppdraget att vara både Bob Dylan och Bellman, en Bellbob, i samma person. Varvade således "Ballad of a Thin Man" med "Kom sköna källarflickor" och "Fjäriln vingad" etc. Bizarrt. Ännu mer bizzarrt är kanske att jag ställde upp på det. Detta i kombination med annat kanske kan förklara en del av det självförakt som bubblar upp i diverse förklaringar på listan.

Jag kommer i alla fall ihåg att jag njöt av att lira "Stuck Inside A Mobile, With The Memphis Blues Again". Det skulle jag nog göra än idag. Trots att jag inte trubadurar på tjejkorridorer längre.

#15 The Clash "Sandinista" [1980]

Ett helt galet album. På så många sätt så fruktansvärt smart, på lika många sätt så fruktansvärt dumt. Det är väl det dumma som jag fastnar vid och gör att det här är ett album jag avgudar. Sen är det ju svårt för någon att inte avguda Clash som företeelse, och Sandanista är - åtminstone för mig - det album som bäst sammanfattar vad Clash handlade om. Det kanske kommer mer...

#16 The National "Boxer" [2007]

Jag är helt hundra på att den här plattan kommer att vara speciell för mig även om 10 år. Vilket egentligen är konstigt. Den har inte förändrat mig på något sätt, den dök inte upp i en tid då jag var speciellt mottaglig för yttre impulser och den är inte såpass nyskapande att den på grund av det har en självklar plats på den här listan. Den är bara helt rätt rakt igenom. Och Matt Berninger är en fantastisk sångare, en fixstjärna som på de här låtarna får helt rätt utrymme.

Sedan finns det så mycket i texterna som appellerar till en trettiplussare som jag. Från apati i "Apartment Story" till tillbakablickande vemod i "Mistaken for Strangers" & "Slow Show" till Frustration i "Start A War".

Allting handlar väl om att vi ska känna igen oss och reproducera oss själva???

another uninnocent, elegant fall into the unmagnificent lives of adults

#17 The Sex Pistols "Never Mind The Bollocks Here's The Sex Pistols" [1977]

När jag är punk är jag jävligt punk. Vågar mig inte på en bedömning av hur liten del av mitt ego som är punk och hur mycket som är... Genesis (?). Lika lite som den klassiska fyllediskussionen "Hur många procent queer är du egentligen?".

Men vad fan - skit i det. Här är The Sex Pistols.

#18 Genesis "Foxtrot" [1972]

Känns som att man på många sätt borde rättfärdiga att man presenterar något så här överpretentiöst och toksvulstigt på den här listan som i många ögon säkert är ett koncentrat av den goda smaken. Progg, artrock och symfonirock samt Genesis i synnerhet kändes länge ungefär lika hett och levande som mammutreliker i grönlandsisen. Den ironiska generationen gjorde en hederssak att under sin korta tid i rampljuset häckla allt överambitiöst och bombastiskt (förutom svindyra soulplattor och brittisk bigbeat...). Det hängde säkert i sin tur med från punkens "Hate Pink Floyd"-attityd som det utifrån det sett till det sena 70-talets musikmässiga klimat och sociala kontext är svårt att inte hysa sympati för. Lagom till att Schyffert klippte av sig skägget, Pop gick i graven, Sweden Rock blev större än Hultsfred och indiekidsen vände sig mot Brooklyn istället för Camden tror jag att det hände något med den här arroganta attityden. Det är i alla fall mitt sätt att tolka öppenheten inför band som Animal Collective, Yeasayer, Battles, Goodspeed You Black Emperor, TV On the Radio etc...

Foxtrot är min favorit av Genesis studioplattor. Många lyfter fram Peter Gabriels sista platta, den episka "Lamb Lies Down On Broodway" som det riktiga Genesis mästervärk. För mig är jämförelsen mellan den och Foxtrot ungefär som mellan the Wall och Dark Side of the Moon. Det finns så mycket spelglädje kvar på Foxtrot och jag blir fortfarande fullständigt knockad av Get 'Em Out By Friday och Supper's Ready (som klockar in på 22 min...). Att Gabriel live uppträdde klädd som en drake (kite, alltså) eller iklädd en rävmask... ja det fullbordar liksom den inre bilden av låtarna. Det gör han visserligen inte här, men det är ett grymt klipp - så ge det en chans.